Baj, baj Royal league? Inför MFF-HaIF.

Dags att spela om det sista lilla värda att spela för i år. En plats i Royal league. Malmö FF tar emot Hammarby IF.

Det är inte utan att man drömmer sig tillbaka ett år i tiden. Den 30:e oktober var en höstgrå dag, precis som idag, där fukten låg som en kall slöja över ansiktet när man gick ner till Möllevången för att avnjuta de obligatoriska inför-ölen. Så här i efterhand är det lätt att säga att ”det låg i luften”, för egentligen var ju chansen att vinna guld betydligt mindre än risken att än en gång stå utan. Jag trodde i alla fall, innerst inne, inte på att denna dagen skulle skilja sig nämnvärt från den sura söndagen två år före, då Malmö försatte guldchansen dels genom att spela uselt i avslutningen mot HBK och dels för att konkurrenten DIF helt enkelt var för jävla bra.

Scenerna från straffen fram till bakfyllan morgonen efter gör mig fortfarande tårögd. Varje gång jag ser matchen på video, så rycker först kroppen till av ångest för att Skoog slog en förbannat förutsägbar fis-straff – för att sedan förlösas i en våg av glädje då norrbaggen dyker upp och dunkar in returen. Och jag är alltid lika nervös de sista minutrarna; rädd att någon helt plötsligt ska komma in och sabba vår guldfest.

Minns festen nere på gräset bland tårar och bengaler, minns biltutorna på Möllan, minns sångerna på Lilla Torgs uteserveringar, minns (med vissa luckor, då förstås) det sjuka röjet inne på Hipp. Och förvalta minnet ömt – det här var trots allt sista gången vi ska behöva vänta ett och ett halvt jävla decennium på att få fira ett guld.

Det är inte svårt att förstå varför folk är besvikna i år. Med undantag av kebab-cupen i vintras så har året varit fullt av större och mindre besvikelser. Först den pinsamma bortamatchen mot Rosenborg och respass ur Royal League, sedan Svenska cupsortin, raset under hösten i allsvenskan och – naturligtvis – två spruckna Europa-drömmar. Lägg därtill andra smolk i bägaren som skandalscenerna på Parken, utskåpningen hemma mot Galafenersiktas, manfallet på forwardsidan, katastrofinsatsen mot Häcken m.fl., så räcker inte titeln "Skånsk mästare" långt.

Så varför ska man då ändå bege sig till Stadion imorgon? Tja, för att se på en bra fotbollsmatch, förhoppningsvis. För mitt i all besvikelse och ilska, så kommer det ändå spelas fotboll kl. 15.00 mot ett sevärt lag från Stockholm. Och vi har chansen att knipa vår fjärde topp-3-placering i rad (en bedrift inte ens Djurgården mäktat med på 2000-talet).

Det pratas om att visa missnöje (en del tänker inte alls gå, en del tänker gå men stå knäpptysta och en del tänker bua oavbrutet) – och jag kommer osökt att tänka på en helt omvänd situation; scenen ur Monty Pythons ”Life of Brian”, där Brian plötsligt tappar ena skon och de hundratalet förföljande beundrarna inte kan enas om hur de bäst ska hylla honom? Ska de alla plocka av sig ena skon och springa efter honom? Ska de samla ihop en himla massa skor? Eller ska de bara stanna kvar och be?

Och jag vet inte. Hur mycket kan en osynkroniserad missnöjesyttring egentligen tillföra något till den besvikelse spelare och ledare redan nu lider av? Ska vi protestera så ska vi väl göra det rejält, hur ska annars ett budskap nå fram? 

Vore det inte rätt skönt att bara knyta näven i fickan och gå på en match som faktiskt kan vara rätt viktig på kort sikt i vår förenings utveckling? Att visa de där "Avafan, jag funderar po att skita i årskort nästa år"-supportrarna att vi minsann inte bryter ihop av lite motgång?

Nåväl, matchen då? Tja, Asper lär väl få chansen på nytt – denna gång, hoppas vi, med handbollsklister i handskarna. Och trots att Röde Raoul blev utbytt sist, så lär han ändå få nytt förtroende i backlinjen. Hasse ligger bäst till att ta avstängde Yksels plats och Höiland kommer tillbaka till högerbacken efter sin suspension. Utöver det blir det väl samma elva som sist misslyckades med att påvisa någon gefleanamma. Eventuellt kan den mycket professionelle Jari Litmanen vara aktuell för ett inhopp.

Bajen kommer stärkta av segern mot IFK Göteborg senast. Tre ex-MFF:are; forwarden Micke Andersson samt mittfältarna Erik Johansson och Eric Fischbein, ska försöka att förpassa sin förra klubb till vintervila.

Matchen är också ett sista avsked (om nu inte den nyblivne Viking-tränaren avser coacha oss genom två omgångar Royal League?) för vår general, Tom Prahl. Nog förtjänar han ett värdigt avsked?

Förmodad startelva:

Asper
Höiland, Persson, Göken, Elanga
Mattisson, Andersson, Andersson, Bech
Pode, Afonso

0 kommentarer