Stråt kassare
För de som inte fått nog av ångest kommer här ett smakprov till i form av en gästkrönika.
Fan. Exakt den tanken flög genom skallen när slutsignalen gick. Sadister som får mig att hoppas igen, nästan tro. Efter Dif-matchen på Ullevi var jag aldrig så uppgiven, ledsen, sårad, förbannad och bitter. Jag svor på att aldrig någonsin mer börja bry mig igen. Aldrig bry mig tillräckligt för att bli så besviken och sviken igen. Det gick väl sådär. Söndagen därpå går Häcken och tar ledningen mot samma Djurgården och vips, så är man där igen. Hoppandes och troendes. Planen från början var att smita in strax efter halvlek när spärrarna öppnats, men jag pallade inte. I stället satte jag mig på balkongen i höstrugget med en bok och med utsikt över Rambergsvallens strålkastare i vetskap att så länge det är tyst därifrån, står sig ledningen. Det höll och nu krävdes ”bara” seger mot MFF för att på allvar blanda sig in i leken igen. 5 backar borta, trebackslinje varav två unga och offensivt lagda ytterbackar? Bring ´em on!
Och visst vann vi, Bech sköt i stolpen, domar´n blåser av och vi är tillbaka där jag egentligen startade. Fan. Fan för stolpe ut, fan att vi börjar hoppas, fan att Dif inte verkar tillräckligt bra för att knyta ihop säcken på egen hand, fan och hans moster åt en månads ångest till.
Den ångesten är över nu. Kvar väntar lite allsvenskt söndagsmys hemma mot Landskrona. Det enda positiva med måndagens debacle är väl att vi inte behöver oroa oss ett jota över hur det går, utan kan likt evenemangaren i stillan ro hoppas på en trevlig match med många mål och kanske att Blåvitt vinner. Hur ofta har det hänt de senaste 10 åren? Jag kan inte bärga mig.
Djurgårdens SM-guld går inte att snacka bort, bara beklaga. Beklaga att vi inte tog chansen nu när Malmö har ett mellanår. Medias förståsigpåare har i beklagande ordalag påpekat att om inte vi fått alla skador, så hade vi varit med i racet ända fram, kanske till och med vunnit. Skitsnack så när som på ett ställe. Blåvitts A-trupp har i år tvingats bevisa att den både var bredare och mer flexibel än vad vi kunnat ana. Risp säljs och vi blir bättre defensivt, Ijeh säljs och vi blir bättre offensivt, Hjalmar blir skadad och Ozzy skolas om till allsvenskans bäste vänsterback, Seb säljs och 90 % av alla oss vuxna, vita, halvfeta, heterosexuella män går och kärar ner sig totalt i unge herr Wernbloom. Men så var det det där om:et. Kalle Svensson. Hur jag än vänder och vrider på årets säsong, så intar han en särställning och det är med illa dold förbittring jag konstaterar på bara ben.com att Kalle inte ens är nära att utses till årets spelare i Blåvitt. Kalle har det där svårdefinierbara ”det” och hans betydelse för Blåvitt har gjort sig smärtsamt påmind under hans skadefrånvaro. Blåvitts försvarsspel innan och efter Kalles skada är som natt och dag och det är en jämförelse som dessutom håller beträffande U21-landslagets höstkollaps med missat EM-kval som följd. Då har jag inte ens gått in på Kalles förmågor på offensiva fasta situationer. Visst kan man tycka att MP borde värvat en ersättare, men vem? Vem hade kunnat fylla Kalles skor? Jag kommer inte på en enda. Hur som haver, Kalle har spelat sin sista allsvenska match i år. Att vi hade vunnit om så inte var fallet, är bara löjligt att spekulera i, men jag vågar nästan garantera att vi hade varit med i racet ända in till slutminuterna av den 26:e omgången. En veckas längre ångest med andra ord.
Så med mitt sista svärord i denna krönika förbannar jag inte att Kalle blev skadad, det får man räkna med. Nej jag förbannar oturen i oturen att det inte var en normal skada på 3-5 veckor i stället för resten av säsongen. Fan.
Och vad det än betyder Kalle, i alla fall jag tycker att du var bäst.
