Mål #15: Dubbla ovationer för Dubbel-Anders
"Vad var det för tankar som flög igenom ens hjärna då? Att man inte ville vara del av en värld som kunde bete sig så här nesligt? Ja. Att det var ju själve fan att man höll på världens mest otursförföljda fotbollslag? Ja. Att döden, när den nu kommer, kommer som en befriare? Ja."
[19 september 1996: Helsingborgs IF-Malmö FF 1-2]
0-2 Anders Andersson (45)
Olympia är en mardröm. Alltför ofta har vi suttit i bilen på väg hem och ältat, "om bara...", med det pinfärska förlustminnet som en svidande kolsyreisklump i maggropen. Solen har gått ner bakom Ven till höger om oss, men ändå ter sig Skåne aldrig fulare än vid dessa tillfällen. Så mycket festligare då vid de exklusiva aftnar då de sex milen formar sig till ett triumftåg; till en rättfärdighetens glädjekaravan. Sen HIF:s återkomst till allsvenskan 1993 har vi bara vunnit däruppe fyra gånger: Just 1993, 1998, ifjol och så 1996 – Anders Anderssons stora afton.
Inför varje säsong tjatades det om att det nu var dags för Anders att ta steget. Att ta det där sista klivet som skulle bevisa hans kapacitet, en mittfältare med något verkligt stort inom sig. Styra, ställa, fördela, agera spelmotor. Under mitten av nittiotalet var han också tveklöst en av våra allra bästa spelare, men det var ändå som om man aldrig var riktigt nöjd. Som om han alltid fick leva med ett märkligt ok av en aningens aning för höga förväntningar.
I den första Blådårar-filmen ger han ett mycket sympatiskt intryck. Han resonerar om sin karriär och om att det kanske är dags att prova utlandet. Han blir också såld till Blackburn, där filmen gör sitt bästa för att antyda att han är lite för snäll för att passa in i det tuffa livet som proffs. I en sekvens står han blygt och tittar på när de andra spelarna kör någon sorts skottövning. Han blir intervjuad ute i en fårhage om påfrestningarna i att stå utanför förstauppställningen. Han ler förläget när flickvännen pratar om att trösta honom.
Skit var det med det. Alla vi som var på Olympia den 19 september 1996 vet att han är stenhård. Tuffare än Hulk Hogan, råare än Andoni Goicoechea(fotn.1). En man som gör två mål mot HIF jobbar varken som konsult eller diskjockey, det kan man vara säker på. En sådan man förtjänar helt enkelt all upptänklig respekt.
Matchen mot HIF denna vackra septemberkväll hade, ur psykotisk ångestframkallande synvinkel, två helt diametrala halvlekar. I första så var vi helt överlägsna, spelade med stort självförtroende och gjorde två mål. Man var lugn inombords. Så lugn man nu kan vara på en fotbollsmatch där MFF är ena parten. Vi skulle vinna det här. I andra så var allt som bortblåst. Patrik Sundström(fotn.2) fick snedträff redan i första minuten och resten av de fyrtiofyra minuterna plus tillägg till slutsignalens befrielse får Jesus och hans Golgatavandring att framstå som "a walk in the park".
Målet som avgjorde matchen, Dubbel-Anders andra för kvällen, var kanske inte sådär superspektakulärt – han tar emot bollen i vänsterinnerläge, vänder upp, siktar in sig och prickskjuter lågt i Svens bortre hörn – men det omedelbara eftermälet var desto skräcklikare. På bortre kortsidan(fotn.3), dit man är förvisad som MFF-supporter, så uppstod det givetvis sedvanligt glädjetumult. Men ganska snart började någon ropa att linjedomaren hade vinkat för offside. Återigen skulle alltså den onda fotbollsguden straffa oss. Man såg inte mycket där man stod, hundratalet meter från händelsernas centrum, men visst verkade det outsägligt märkligt med offside för ett skott utifrån. Kindvall hade visserligen kunnat anses stå i offsideläge när Anders sköt, men det var ju inte en passning, det var ett skott raka vägen in i mål(fotn.4).
En lång palaver följde. Leif Sundell sprang ut till linjedomaren som vinkat; där stod han och konfererade i vad som kändes som en evighet. Vad var det för tankar som flög igenom ens hjärna då? Att man inte ville vara del av en värld som kunde bete sig så här nesligt? Ja. Att det var ju själve fan att man höll på världens mest otursförföljda fotbollslag? Ja. Att döden, när den nu kommer, kommer som en befriare? Ja.
Men så är Sundell klar; han pekar upp mot mittpunkten. 2-0. Det är godkänt! Jonas Wirmola, för dagen på en bisarr ytterbacksplats, knyter näven mot oss fans. Christian Karlsson jublar som en tjej, med händerna lealöst ovanför huvudet. Vi jublar alla ånyo; det var alltså ett mål som krävde – och fick – dubbla ovationer. Och Anders Andersson är vår hjälte. För all evig tid. Amen.
Tony Ernst och Henrik Zackrisson
Fotn.1 Andoni Goicoechea – Slaktaren från Bilbao. Detta sublima smeknamn gavs denne stenkross till spansk mittback efter att ha sparkat Maradona i bitar i början på åttiotalet. Skänk honom också gärna en tanke för hans 3-1-straff mot danskarna i åttondelsfinalen i Mexico-VM 1986.
Fotn.2 Den svekfulle.
Fotn.3Stattena-läktaren, kanske? Ingen annan arena i världen har lika fåniga namn på sina läktare som Olympia. Ingen.
Fotn.4 I Bosse & Krister #14 kunde man sen läsa: ”Avvinkningen på hans andra mål kändes helt gripen ur luften när man stod där och även om vi inte hade världens bästa vinkel så var Anders tydligt allra minst fem meter närmare oss än HIF:s backar och eftersom han sedan gjorde en dragning och sköt borde det inte kunna vara tal om offside. När man sedan såg det på TV blir linjedomarens agerande parodiskt – är det överhuvudtaget möjligt att hitta tillstymmelse till offside i situationen – och Leif Sundell hanterade det mycket bra”.
