Mål #14: Den outgrundlige skyttekungen
"Fredrik Larsson chanslös, bollen rasslar sådär skönt i nätet, lyckan vet inga gränser, MFF-klacken går apskit".
[7 maj 2002: Helsingborgs IF-Malmö FF 2-3]
2-3 Peter Ijeh (83)
Om man har skaffat fjolårssäsongens genomgång på DVD och sitter och pillar bland de interaktiva menyerna och trycker sig fram till Alla MFF:s mål så framgår det med smärtsam tydlighet vem som gjorde större delen av våra mål 2002. Det sveper förbi 52 mål(fotn.1) och man vet ju att Skoog gjorde nio, Joseph ett, Mattison tre, Samba tre, Jörgen fem, till exempel, men det enda man ser är Peter Ijeh som springer sig fri och smäller in den. Igen och igen och igen. Han stannade till sist på 24 mål. Många var vackra. Rättelse: alla var vackra. Men får man bara välja ett så måste det bli det här, 3-2 målet på Olympia, några minuter från slutet
Det var en märklig match. Vi var det bättre laget, såklart, men det såg länge ut som om vi skulle få nöja oss med ett oavgjort resultat. Två gånger tog vi ledningen, två gånger kvitterade de. Efter Skoogs 1-0 gjorde Alvaro ett sånt där mål han gör i varje match HIF möter oss. En boll i djupled som inte ser ut att vara ämnad åt någon särskild, ett MFF-försvar som står och tittar på varandra - synbarligen enligt devisen ”ah, han missar säkert ändå” – och så joggar Alvaro fram och rullar in bollen i ena hörnet. I match efter match efter match händer detta. Så, Alvaro, om du av någon anledning läser det här: Vänligen sluta upp. Det är inte roligt. Vi är väldigt många som tvärtom tycker att det är mycket, mycket tråkigt. Och onödigt.
Ijeh återställde ordningen i inledningen av andra halvlek. Kort därefter, i 56:e minuten, lyckades Rade Prica kvittera till 2-2 med ett, även med hans penibelt låga nivå mätt, ursinnigt fult flytmål. Man stod och var aningen besviken med tio minuter kvar. Och ändå: en pinne på bortaplan mot HIF är inte att förakta. Samtidigt stod man och var orolig för att en helsingborgsk snedspark skulle gå in. Det hade liksom inte varit första gången. Alltså: man hade en massa olika känslor i kroppen på en och samma gång.
Då: Elanga sliter sig fri på vänsterkanten, gör sin man, härlig afrikansk speed, ett knallhårt inlägg på närmsta stolpen, Ijeh dyker upp med pannan, Fredrik Larsson chanslös, bollen rasslar sådär skönt i nätet, lyckan vet inga gränser, MFF-klacken går apskit.
Det är få spelare förunnat att få avgöra mot HIF. Jörgen Pettersson, Fjellström, Anders Andersson, Yksel och Dejan är de fem som skrivit in sig i historieböckerna i modern tid. Och så då Ijeh. Den vansinnigaste målskytt MFF fått fram sedan Martin Dahlin härjade i skarven av åttio/nittiotalet.
Peter Ijeh kom till oss inför säsongen 2001, som skyttekung från Julius Berger i Nigeria. Från Lagos till Malmö. Upplagt för kulturkrock. Vi har kunnat läsa i tidningarna om hur han någon gång uteblev från träningen. Han hade känt sig sjuk, och inte tyckt det var så viktigt att berätta det för någon annan. Och så försvann han några dagar; hade tydligen varit hemma i Nigeria. Första året blev ingen knallsuccé. Förvisso inget fiasko heller – han hann visa sin potential några gånger, bland annat med smått absurda kanonmål mot Djurgården respektive Hammarby(fotn.2). Det blev sammanlagt fyra allsvenska mål 2001.
Det är lätt att glömma att Peter Ijeh faktiskt inte var ordinarie när den allsvenska säsongen 2002 startade. Skador på Yngvesson och Skoog gav plats för honom i den andra omgången. Han smällde direkt in två mål och var sedan given. Han lärde oss också att gilla Gud. Religion är sällan något svenska spelare mixar ihop med sin fotbollskonst. Ijeh bar bibelcitat på t-shirtar under matchtröjan och han återkom ständigt till hur Herren visade honom vägen i de talrika segerintervjuerna. TV-reportrar, framförallt från TV4, försökte ibland skoja till det med jämförelser mellan Skoog och Jesus. Ijeh bemötte alla de förment spexiga frågorna med samma upphöjda lugn. Outgrundligt, allvarligt och utan sarkasmer tackade han Gud och lagkamraterna för segern. Reportrarnas fåraktiga flams bet inte på honom.
Som bekant är han för tillfället skadad. Måhända är det också symptomatiskt att MFF haft det trögt med målskyttet i träningsmatcherna på sistone. Vi kan räkna med att han är tillbaks nån gång när solen lyser lite varmare och när gräset är lite grönare och jämnare. Han kommer att vara mycket välkommen, och han kommer att göra livet lite mer värt att leva.
Tony Ernst och Henrik Zackrisson
Fotn.1 Flest i allsvenskan; tvåan Djurgården mäktade bara med 51.
Fotn.2 Mot Djurgården, i andra omgången, fick han bollen en bit in på deras planhalva, avancerade och vräkte upp bollen i krysset från löjligt långt avstånd. Den matchen vann vi med 4-0. Borta mot Hammarby förlorade vi med 1-4, men matchens behållning var vårt ledningsmål. Ijeh kroppsfintade sig in i straffområdet och skruvade in bollen i bortre hörnet. Sen fick de en billig straff och i andra halvlek rasade vi ihop som ett korthus.
