Kalmar - HBK 2-0
Förlust – men Gunnar vann skytteligan. Förlust – men HBK i topp i Fair play. Förlust – men, nä. Det var som vanligt mot Kalmar i år.
Någon större säsongsavslutning på Allsvenskan bjöd inte Halmstads BK på i går på Fredriksskans i Kalmar. Det blev förlust (2-0) för fjärde gången bara i år mot Kalmar.
Egentligen säger resultatet mer om säsongen än matchen. HBK var stundtals bättre än Kalmar och kunde mycket väl fått oavgjort med lite flyt. Framför allt var det Björn Anklev som hade chanserna. I stället blev det 2-0 i slutet genom Anatoli Ponomarev på en kontring som känns, tja, symptomatisk för den allsvenska säsongen 2005.
Det blev till slut fyra förluster mot Kalmar i år. Fyra. Av fyra möjliga. Det säger som sagt inte speciellt mycket om matchen. Det säger däremot allt om HBK anno 2005. Där vi förra året var ett tungt lag att möta, ett lag som nötte ner motståndet om det krävdes, är vi i år laget som förlorar de matcherna, mot det motståndet. Det är ingen tillfällighet att vi förlorat samtliga sex matcher mot Kalmar och Gefle. Det är två lag som är tunga, defensivt äckligt organiserade och under 90 minuter helt på det klara med sin taktik och sina positioner på planen. Jag är imponerad. Uttråkad, men imponerad.
Pelle Ohlsson i Gefle är Allsvenskans, om inte bästa, i alla fall näst bästa tränare (Janne är givetvis bäst). Medan ”experter” hånat, skämtat och förlöjligat Gefles chanser att klara det allsvenska kontraktet, tog Pelle Ohlsson utmaningen, organiserade elva kämpar och klarade kontraktet. Precis som en uträknad nykomling ska göra. Precis som Kalmar gjorde efter att ha åkt jojo mellan Superettan och Allsvenskan ett par år.
Nanne Bergstrand är inte den tränare som hyllas mest i medier. Han ger inte de roligaste citaten, men de flesta som verkligen förstår sig på spelet fotboll kan inte annat än att ge sitt erkännande för Kalmars taktiker. Precis som vi tar hatten av i dag för Pelle Ohlsson och Gefle.
HBK gick till spel på Fredrikskans med Gunnars skytteligatitel och Fair play-priset som morötter. Att inte det räckte till någon större insats dagarna efter den tunga förlusten mot Hertha Berlin är både väntat och, rätt mycket, skit samma faktiskt. Bryr vi oss verkligen om den här förlusten? Bryr sig spelarna? Knappast.
Jag tror Janne Andersson gjorde sitt yttersta för att motivera truppen, men vissa dagar är man bara inte hungrig nog. Så är det när man spelat fotboll med kniven på strupen de senaste fyra månaderna, med den anspänning som följer på det. När man i omgången före säkrat allsvenskt spel även 2006. När man via en bragdinsats modell större sparkat ut Sporting Lissabon i Uefacupen medan svenska mästarna Djurgården åker på pumpen mot Cork. När festen Uefacupen, som riksmedia inte riktigt fattar storheten i, fortfarande väntar. Så allvarligt talat, vad f-n är Kalmar på trista Fredrikskans när Lens och Sampdoria väntar på oss? Inget mer än en parentes i det allsvenska äventyret som varat de senaste tretton åren (1993-2005). Bara IFK Göteborg har en längre trend än det.
Gunnar gjorde visserligen inget mål mot Kalmar, men vann skytteligan välförtjänt. Målet mot DIF, i en match som åtminstone jag förtvivlat försökt banka ur mitt huvud, är årets mål. Vilken härlig lirare vår isländske viking är! Att antingen Hearts, Celtic eller kanske till och med Everton köper loss honom i vinter är visserligen tråkigt, men ger i såna fall Klubben välbehövliga pengar. Och nästa år låter Janne Andersson, med en besynnerlig förmåga att locka ut skyttekungen ur våra anfallare, Joel Johansson eller, i år inte speciellt märkvärdige, Delani vinna.
När vi summerar årets allsvenska säsong är det ändå med positiva minnen. Janne Andersson har vid flera tillfällen sagt att det alltid är en fantastisk prestation när lilla Halmstad är med i toppen och rent utav vinner. Vi på läktarplats har blivit bortskämda av att det sker så ofta numera. Men även ett år där vi klarar kontraktet i slutet av säsongen, har lidit pin mest hela tiden, dukar Klubben på något märkligt vis ändå för fest. I höst/vinter är det Uefacupen, Gunnars skytteligavinst och det faktum att vi är så förbaskat snälla i Halmstad att vi inte går runt och ruffar, gruffar eller grinar på planen hela tiden.
Vi klarade kontraktet. Det är jag glad för.
Vi slog ut Sporting Lissabon. Det är jag helt salig över.
Vilket underbart lag vi håller på.
Heja Halmstad!
