Rapport från dagens medlemsmöte
Så var det alltså dags för MFF:s andra medlemsmöte för i år. Och självfallet (med tanke på årets resultat och allmänna fotbollscirkus) var intresset större än på mycket länge – hela VIP-rummet i Baltiska Hallens östra foajé var i stort sett fullsmockat.
Inledningsvis höll Bengt Madsen ett anförande där han gick igenom säsongen 2005. Och det var en ödmjuk Madsen som mötte församlingen. Kanske pressad av den senaste tiden turbulens och upprördhet, men kanske också klar över att den kritik som sipprat fram i grund och botten bottnar i en välvilja, ett engagemang.
Alla säsongens besvikelser ventilerades, och Madsen försökte också ge en förklaring på varför det blev som det blev. Och punkt för punkt (i story sett) svarade han på alla de frågor som sammanställts i det upprop som Sven Liljegren Sr. tidigare initierat.
Det kändes bra. Det visar att det trots allt finns en lyhördhet, och att avståndet mellan de ansvariga i klubben och dess medlemmar inte alltid är så där vansinnigt långt som det ibland känns som.
Några mötesdetaljer tänker jag inte gå in i denna sena timma. Det viktigaste som kom fram var väl att alla inblandade verkar klara över sitt respektive ansvar i säsongens misslyckande, och att de dessutom redan nu går igång med en utvärdering och analys av årets säsong för förhindra liknande misstag i framtiden.
En del frågetecken rätades ut kring diverse spelaraffärer (Chanko, Yngvesson, Micke Nilsson, Fredrik Berglund, Marcus Pode etc.). Man kan bland annat konstatera att det här spelet mellan spelare, agenter och intressenter är en patetisk, smutsig såpa som egentligen inte är till glädje för någon. Dessutom bevisar den – gång på gång – att det här med ”hjärta för klubben” är en av de mest urholkade fraser som existerar inom svensk fotboll. Åtminstone om det är en fotbollsspelare som säger det.
Stadionfrågan var givetvis uppe på tapeten, och i ärlighetens namn blev jag inte så mycket klokare. Det finns uppenbarligen investorer som är beredda att skjuta till de pengar som krävs utöver de pengar som kommunen garanterat. Men vad är det för pengar som kommunen garanterat, och till vad? Det verkar ännu råda en viss oklarhet kring detta. MFF kommer i varje fall inte att riskera sin ekonomi på ett framtida stadionprojekt. Så mycket var alldeles uppenbart.
Så i den bästa av världar är det någon annan som betalar, och MFF hyr in sig. Man kan ju bara hoppas.
Någon bland åhörarna passade på att läxa upp en frånvarande Tom Prahl. Det kändes olustigt – inte minst med tanke på att Prahl inte ens var närvarande. Än mer obehagligt blev det därför att den här diskussionen pågick under ett par minuters tid utan att podiet ingrep. Dock föll det hela på plats efter ett tag när några skärpta mötesdeltagare påpekade det ofina i att hoppa på någon som inte kan svara för sig.
Så småningom fick en nyklippt Sören Åkeby ta över scenen. Jag måste erkänna att han har en viss karisma som står i bjärt kontrast till Prahlinens lite slutna look. Det verkar så naturligt för Åkeby. Och dessutom, mitt i all diskussion om spelsystem, balansspelare, nyförvärv, framtid, Europa etc., framskymtar en glimt i ögat som känns underbart befriande.
Jag är inte helt säker på att han blir vår frälsare. Men en man som säger att ”så länge en spelare inte kryper av plan har han alltid mer att ge…”
Ja, då tycker jag att det känns ganska bra.
