Gästkrönika: Han som aldrig fick bli bäst
Inspirerad av gårdagens allsvenska kval ger signaturen "Erling" sin personliga reflektion över en av våra stora bollartister.
Det är inte ofta man blir sugen på att skriva en krönika om en spelare i ett motståndarlag. Speciellt inte då det handlar om en spelare i GAIS. Men idag är den stunden kommen. Alla med någon känsla för fotboll som underhållning förstår nog vem det här handlar om.
Jag har följt Blåvitt sedan många år. Jag har sett uppgång och nedgång. Jag har många fina minnen från Europacupen i mitten av 90-talet, och lika många inte så minnesvärda stunder från 2002. Men det var året efter detta omtalade katastrofår det spelades en match jag aldrig glömmer. Jag hade följt honom i alla år och kunde aldrig släppa tanken att få denna gudabenådade lirare i mitt lag.
Hans Blomqvist var en chansning. Man visste redan när han skrev på inför säsongen att det här inte var en sådan kille som spelar varje match, 90 minuter. Samtidigt så visste man vad Hasse gick för, trots hans ständiga skadebekymmer. Han var den som levererade ögonblick av magi på planen, han var den alla ville se. Han var liraren som kunde få en hel publik att susa till så fort han fick bollen.
Karriären började i en gång i tiden i IFK Göteborg för Hans Blomqvist. Från sidan av planen fick han se sina lagkamrater spela boll. Hasse var för kort, sades det. Men Hasse gav inte upp. Han ökade träningsdosen och bytte lag till Västra Frölunda. Där lekte han och Tomas Rosenkvist sig igenom serierna och bjöd på en champagnefotboll som Göteborgs ungdomsserier kanske aldrig får uppleva igen. Hasse gjorde succé i allsvenskan och blev uttagen till landslaget. Då kom skadorna. Skadorna som satte stopp för Hasse att bli bäst i världen. Men för en kväll så var han det, och jag glömmer aldrig den kvällen.
Innan matchen så hade jag varit uppe och sett några träningar. Den ende jag tittade på var Hasse, de andra var för mig bara statister. När Hasse var kvar och tränade själv så var jag också kvar. Trots att skadorna hade satt käppar i hjulet för Hasse så såg man att tekniken och steget fortfarande fans där. Det här kunde nog bli något, tänkte jag, men med säsongen 2002 i färskt minne så ville jag inte hoppas för mycket.
När Hasse gjorde först 1-0 och sen 2-0 mot Malmö så var jag i en annan värld. Jag visste inte till mig av lycka. Hasse gav mig hopp och tro för framtiden. Han fick mig att känna att de svåra åren var över en gång föra alla, och att det var nu det roliga skulle börja. Malmö var ju laget som skulle vinna allsvenskan men Hasse och övriga Blåvitt lekte med dem, som om det bara fanns ett lag på plan. Hasse fick oss alla att undra hur vi hade kunnat vara utan honom så länge. Han gav tillbaka underhållningen till fotbollen. Det var som en magiker som hittat tillbaka till magin. Som bäst när man hoppades att Hasse skulle vara tillbaka på scenen för gott, så slogs benen undan för honom igen, och igen.
Ingen var gladare än jag när Hasse plockade fram magin igen i hans troligtvis sista föreställning på Gamla Ullevi. Det var som en sista suck av mästaren. Han visade igen att han hade kunnat bli bäst i världen. Men det fick han inte.
Hans Blomqvist var han som aldrig fick bli bäst.
”Erling”