Mål #11: När ordet ”genombrott” fick ett ansikte
"Han fick bollen mitt på ryssarnas planhalva, lirade av hela backlinjen, rundade målvakten och satte den. Det var en nästan chockerande kvalitetsinsats mot bästa proffsmotstånd".
[7 september 1988: Malmö FF-Torpedo Moskva 2-0]
1-0 Martin Dahlin (27)
I slutet av åttiotalet var det så självklart att vi skulle vinna allsvenskan att man såg på deltagandet i europacuperna med helt andra ögon än idag.
Nuförtiden känns det mest som en kul grej, något som ger Malmö FF inkomster, några bonusmatcher mot exotiskt motstånd. Visst är det fantastiskt roligt att vi ska ut i år. Och visst kan vi avancera en eller kanske ett par omgångar. Men några realistiska förhoppningar på att gå riktigt långt kan bara den reservationslöst överoptimistiske nära. Då, under guldåren på slutet av åttiotalet, var emellertid avståndet mellan svensk klubblagsfotboll och de riktigt stora lagen i Europa inte så långt. Göteborg vann UEFA-cupen 1987(fotn.1), vi gick till kvartsfinal i cupvinnarcupen. Vi kunde skaka, och till och med slå, vilket lag som helst.
1988 års allsvenska säsong inleddes sisådär. I den fjärde omgången mötte vi Öster hemma och var så där lagom halvpiskade att vinna. Lindman gjorde 1-0, Hans Eklund (som var en veteran redan på den tiden) kvitterade. Sen stal en 20-årig yngling från Lund showen. Man hade lagt märke till honom på årets lagfoton: Oftast en ungdomligt trumpen uppsyn och en mycket egendomlig frisyr. Håret stod rätt upp och var klippt så att hjässan såg alldeles platt ut. En Dolph Lundgren-afro. Ett platåhår. Dessbättre syntes han på plan också av andra skäl. Den där vårdagen mot Öster skallade han in sitt första allsvenska mål på en hårt lipande Thomas Ravelli. När de 22 omgångarna var spelade hade han gjort 17. 17 mål i sin debutsäsong. Nästan ett i snitt. Och som grädde på moset följde han elegant upp med ytterligare fem i slutspelet.
Men hur skulle vårt stjärnskott stå sig mot internationellt motstånd? Lottningen till UEFA-cupens första omgång gav oss ingen gratisbiljett till avancemang, precis. Torpedo Moskva(fotn.2). Öststatslag var kanske inte alltid så namnkunniga, men innehöll alltid snabba, hårda, tekniska, helt enkelt asbra, spelare.
Första matchen spelades på Malmö Stadion. Vi vann med 2-0. Det andra målet, i mitten av andra halvlek, ett självmål av en rysk back efter ett Jocke Nilsson-inlägg, var det roligaste och mest flagranta självmål som någonsin gjorts. Möjligtvis med undantag för det som Besiktas prickade in i Europacupen på Malmö Stadion 1990(fotn.3).
Men det är 1-0 målet som alla minns. Det är här Martin Dahlin presenterar sig och blir den internationelle spelare som sedan på egen hand tar oss till VM i USA 1994 genom att göra alla avgörande mål. Målet mot Torpedo Moskva skvallrade om en talang som skulle räcka utanför landets gränser. Han fick bollen mitt på ryssarnas planhalva, lirade av hela backlinjen, rundade målvakten och satte den. Det var en nästan chockerande kvalitetsinsats mot bästa proffsmotstånd. Av en liten plutt som nyss debuterat i MFF. Vi som var där visste att vi sett en stjärna födas. Det vilade nästan något religiöst över ögonblicket.
Bortamatchen i Moskva en onsdagskväll var desto mer svårfångad. Det här var långt innan com hem och transmissioner över nätet. Men ryska kabelkanalen Ghorizont sände. Visserligen med usel bildkvalitet och oförståeligt kommentatorsspråk, men icke desto mindre. Det var en pina. När ryssarna bröt för Bolshoi-balettens uppsättning av Tjechovs ’Onkel Vanja’ så hade Torpedo, medelst två absurda långskott, kvitterat vår ledning. Förlängning skulle följa, men den brydde sig alltså inte ryska statstelevisionen om. Det hade gått rykten om att Radio Malmöhus egen Torsten Wachenfeldt skulle vara på plats och fastän radiotablåerna inte noterat detta så möttes himmelsblå fans som rattade in rätt våglängd av Torstens upphetsade stämma. Det lät för jävligt.
Rösten kom och försvann om vartannat. Man förstod mycket lite av vad som pågick. Och så plötsligt: straff! Till vem? Man hade inte aning förrän Torstens röst skar igenom bruset: ”Roger Ljung lägger upp bollen”. Till oss, alltså. Det tog en evighet innan han sköt. Brus och knaster. Det kan vara långt mellan Malmö och Moskva när man sitter och väntar på viktiga nyheter. Och så Torsten igen, långsamt skorrande och aningen sorgset: ”Ojojojojoj”. Radiobrus igen. Har han missat den? Är det mål? Vad händer? Det kan ha varit den mest outhärdliga livesändning av en fotbollsmatch man någonsin varit med om.
Till sist, Torstens röst igen, märkvärdigt klar: ”Han sätter den säkert i vänster hörn”. Vi är vidare. Hallelujah!
Tony Ernst och Henrik Zackrisson
Fotn.1 Förvisso med ett så magiskt flyt i lottningen att man tvingas fråga sig om det inte var nåt mickel med de där bollarna de drar i UEFA-högkvarteret – Stahl Brandenburg? Swarowski Tirol i semifinal? – men ändå. De vann. Änglarnas bäste målskytt i UEFA-cupen den säsongen var Jari Rantanen, en finsk Horst Hrubesch-klon.
Fotn.2 IFK Göteborgs motståndare i första omgången av mästarcupen blev Pezoporikos från Cypern. Tja, vad säger man: Olika falla ödets lotter.
Fotn.3Och kanske, kanske för de två som den cypriotiske högerbacken slog in i Cupvinnarcupens första omgång 1986 i matchen MFF-Apollon Limasol. Extra kul var tevesportskommentatorns slutledning vid 5-0, då alltså denne cypriot gjort två mål och Lasse Larsson dito: ”men det skulle bli 6-0 idag och vi skulle få en hattrickman och då förstår ni att det var Lasse Larsson som gjorde sista målet”. Nej, det förstår vi inte. Det kunde ju lika gärna ha varit den cypriotiske högerbacken.
