Då vs nu – del två
Sektion F fortsätter jämförelsen mellan Djurgårdens förra allsvenska lag och det nuvarande.
MITTFÄLT: Sharbel Touma, Michael Borgquist, Magnus Pehrsson och Zoran Stojcevski vs Stefan Rehn, Magnus Pehrsson, Andreas Johansson och Abgar Barsom
Sharbel Toumas agerande i övergången till AIK har stötts och blötts till leda. Ett är säkert: Ynglingens bollkänsla är överlägsen hans klubbkänsla. Touma är och var en mycket bra fotbollsspelare, en spelartyp Djurgården delvis saknar i dagsläget. Sörens och Zorans spelsystem bjuder dock inga traditionella yttermittfältare som i ett 4–4–2-spel; därför är saknaden inte så stor. Kantspel finns det gott om i anfallslinjen i stället.
Abgar Barsom har egentligen det mesta, framför allt en briljant teknik och ett fint tillslag. Skillnaden mellan honom och Touma är att där Touma vill och går framåt stannar Barsom gärna upp och slår tre tunnlar längs mittlinjen innan passningen kommer. Om Abgar blir effektivare är ett genombrott liknande AIK-spelarens inte omöjligt.
Michael Borgquists förtjänster känner alla till. De var våldsamma och publikfriande men inte särskilt många. Zoran Stojcevski hade ett bra steg och var fantasifull. 1995. Hans sista säsong i Djurgården var mest en parodisk uppvisning i tunga ben och långsamt huvud à la ”Still-Bild”. Att jämföra ”Zorro” och ”Borken” med eleganten Andreas Johansson eller fältherren Magnus Pehrsson vore närmast ett hån mot de senare. Johansson är en konstruktiv, passningssäker, målfarlig och löpstark playmaker och Magnus Pehrsson en klok, nickstark släpande mittfältare med blick för spelet som få.
Till sist Stefan Rehn, som tävlar i en egen klass. Alla allsvenska lag skulle ha stor nytta av spelgeniet från Sumpan. Han är tungan på vågen på Djurgårdens mycket starka mittfält.
Betyg: 2 vs 5
ANFALL: Lucas Nilsson och Fredrik Dahlström vs Stefan Bärlin, Johan Wallinder och Markus Karlsson (Louay Chanko)
Lucas Nilsson är ganska snabb och rörlig och kämpar troligtvis mest i europeisk klubbfotboll. Det räckte till några strutar i superettan. Fredrik Dahlström var varken snabb eller särskilt kampvillig men hade någon sorts målsinne, ibland. I norrettan skyttekung, i allsvenskan målsumparen framför andra. Att Johan Wallinder är ett uppköp jämfört med dessa två kamrater råder inga som helst tvivel om. Men … vi väntar fortfarande på att örebroaren ska visa något som tyder på klass. Annars står sprattlige Jones Kusi-Asare och knackar på dörren till centerporten. Kantspelarna, vindsnabbe Stefan Bärlin och furien Markus Karlsson (kanske tekniske Lolo Chanko), kommer att riva upp stora sår i motståndarförsvaren. Men det gäller att inläggen träffar rätt, och att de har någon att träffa. Ibland är det ekande tomt i straffområdet.
Betyg: 1 vs 3
SUMMERING:
Sällan förr har ett lag känts så svårtippat. Lika ojämna som insatserna i superettan var – jämför Enköping hemma och Malmö hemma – lika många mil lär det vara mellan topp- och botteninsatser i år. För många djupdykningar kan ta knäcken på detta unga Djurgården. Samtidigt vet vi alla vad laget är kapabelt till i medgång. Tveklöst är årets upplaga klasser bättre än det lag jag har jämfört med. Dock levde faktiskt hoppet om förnyat kontrakt ända in i 1999 års sista omgång. Om blåränderna anno 2000 är så mycket starkare spelare för spelare bör man rimligtvis gå mot en topplacering. Men ojämnheten får mig att tvivla starkt på sådana önskedrömmar, ett tvivel som jag hoppas få tystat tidigt i serien. Helst redan på Olympia …
