Självspäkelse och hungerfantasier
Pontus Kroon, Niklas Skoog, pommes och en halv flaska rödtjut.
Det mörknar utanför fönstret, regnet smattrar mot rutan och gula blad far omkring i luften lite som uppgivna fåglar vilka tröttnat på att flyga. Den där klassiska höstatmosfären har till slut infunnit sig efter en vacker brittsommarmånad och när nu ni andra laddar för Gåsablot, gräddstinna älggrytor, skummande pints, rödviner med doft av läder och mörka bär eller varför inte ett gyllene glas Caol Ila framför brasan går undertecknad in i bantningens kärva verklighet.
För er som inte känner mig och min kroppsutveckling kan jag dra en snabbresumé. Jag är en före detta division fem-spelare som efter avslutad ”karriär” gjort den imponerande resan från 80 kilo till 100+ på cirka fyra år. Har ni sett den fantastiska Scorsesefilmen ”Tjuren från Bronx” där Robert De Niro i rollen som boxaren Jake La Motta svullnar upp som en spärrballong har ni en ungefärlig bild av min fysstatus. It ain´t pretty.
Mot bakgrund av detta har jag nu beslutat mig för att sätta stopp för förfallet och vända trenden. Målet är att i stället för att likna en tvåbent brylépudding i badbyxor nästa sommar kunna se ut som en normaltränad 33-årig man som både kan göra en stabil insats i en eventuell comeback i reservlaget och löpa en mil på mellan 45-50 minuter. Ingen elitsatsning direkt men långt ifrån den blekfeta tristess som är alternativet.
Jag började i lördags, och faktum är att jag åtminstone än så länge har lyckats laga både god och varierad mat, sluppit desperata abstinensryck samt till och med hunnit ut i skogen och gubblunkat mig igenom en mil. Jag vill inte hyckla: visst hade biffen på lördagskvällen smakat bättre med bearnaisesås, pommes och en halv flaska rödtjut, istället för med bönsallad och vatten. Och visst hade söndagen startat lättare om gröten ersatts av min överdådiga engelska fryup. Men det finns guldkorn även i denna lutherska tillvaro och det är där, pågar blå, Malmö FF kommer in i bilden.
Det handlar om hunger och revanschlusta! Utan att spä på bilden av Niklas Skoog som tjock, är han min förebild och mitt mantra när jag plågar mig igenom den kuperade milen i Skrylleskogen öster om Lund. Jag tror på Niklas och MFF:s revanschlust år 2006 när smärtan i de branta motluten bränner i låren. Jag tror på Åkebys entusiasm och Daniels bittra vilja att ställa allt till rätta när lungorna svider och jag tror på att vi, supportrarna, har släppt mättnaden när jag känner mjölksyran sprida sig. Hungern och revanschlustan, hungern och revanschlustan.
Vi skall komma igen. MFF, Skoog, Norra Läktaren och alla andra blåa hjältar skall komma igen.
Det är ett fantastiskt bränsle för mina trötta, svullna kropp när jag tänker på hur vi skall resa oss på nytt och naturligtvis blir detta en övertydlig metafor för hur min egen fysiska utveckling skall se ut från den patetiska avslutningen av 2005 till den triumfartade starten på säsongen 2006.
Det är en rätt typisk klichébild av supportern som projicerar sina problem på favoritlaget, men det läskiga är att det verkar funka. När jag känner suget efter en pizza eller en burgare låtsas jag att jag tillhör MFF:s spelartrupp och att jag på grund av en knäskada tvingats till långvarig rehab. Då, mina vänner, gäller det att sköta sig och inte ge vika för frestelsen.
Jag vet hur ofattbart larvigt det låter, och det är inte utan att man rodnar lite vid dessa pojkfantasier, men det gäller min själ att leta upp de tricks som funkar om man skall härda ut i en värld av fullkorn, kokt fisk, ärtor och löprundor. Kom an bara, pizzerior och pubar, jag är ett fullblodsproffs som tänker på kosten!
Jag hoppas innerligt att jag själv klarar att hålla stilen över vintern, men viktigare än så:
jag hoppas att Malmö FF kan ta det där klivet från att vara en svensk klubb med proffsigt yttre, till att i detalj sprida viljan att på varje position bete sig helt professionellt. Att äta rätt, att ha vilja och inställning, att ha ambitionen att nå maximal utveckling, att hungra efter titlar, att hata att förlora och att varje minut under år 2006 kräva revansch för år 2005. Då, gott folk, når vi toppen igen.
Så till slut mina vänner, ser ni undertecknad på puben eller restaurangen framöver så hota mig med kvartsamtal och repressalier. När det gäller våra blåa hjältar kommer det inte att behövas, de är fullt upptagna med att hungra efter revansch.
