Gästkrönika: Min far
Jag vill inte skriva den här texten. Du vill inte läsa den. Det är inte detta vi behöver just nu. Men jag måste skriva det. Någon annan får skriva den sakliga och nyktert hållna redogörelsen för var det är som har hänt, egentligen, och vad som kommer att hända nu, och varför. Jag har varken insyn eller ekonomisk/juridisk kompetens för att skriva den.
Detta ska istället handla om min far.
Den tionde oktober 2005, sex dagar efter att hans älskade klubb firade 101-års-jubileum, gick min far ur tiden, alldeles för tidigt. Några dagar tidigare hade vi spelat bortamatch mot Assyriska och vänt 0-2 underläge till vinst och hållt liv i guldstriden. Även om resultatet av förklarliga skäl blev av mindre betydelse i min värld så var det ändå en av de där små, små löjliga sakerna som gör att man känner tröst; farsan fick iallafall ha hoppet kvar om att det skulle bli guld, den här säsongen.
Visst, idrott blir i sammanhang som dessa en futtig sak. Och det finns förmodligen hundra terapeuter som skulle kunna tala om för mig att det inte är sunt att fäder och söner kan lägga sådan vikt vid något så trivialt som fotboll i sitt förhållande.
Men ändå är några av mina finaste minnen av Farsan relaterade till Blåvitt. Och några av dem är inte ens mina.
Tidigt sextiotal och farsan börjar gå på matcher, ser ”Bebbens” sista år, skaffar sig jobb som glassförsäljare på Ullevi så han kan gå på varje match, springer upp och ned i gångarna och kränger isglass till åskådarna, alltid med minst ett oroligt öga på matchen, gratulerande sig själv till att ha det bästa jobbet i Göteborg – världen.
Det är sjuttiotal och Blåvitt är ett riktigt ängagäng men farsan springer på varje match ändå, står där i hällregnet med kanske 400 andra idioter och ser på Visby Gute. Hon som ska bli min morsa i sinom tid får följa med på varenda match, fryser nära nog arslet av sig och har dödstråkigt, men hon står ut. Tur för mig.
Det är 1987 och jag är kanske tre år gammal och farsan tittar på teve och skriker och skrattar högt av glädje. Jag ser gubbar i blåvita dräkter som springer runt och jag begriper väldigt lite utom att farsan är glad. Något år senare lär han mig ”blåvittsången” (jag lyckas bara komma ihåg första raderna ”heja blååvitt, heja blååvitt, nuskavimo toppengååå”). När landslaget spelar matcher blir jag uppriktigt förvånad och undrar varför man sjunger blåvitt när de spelar i blågult. Farsan skrattar och låter mig leva vidare i tron att landslaget och IFK Göteborg är samma sak (det ska dröja ända till lågstadiet innan jag kommer ur den illusionen)
Det är 1993 och vi cyklar hem från Rambergsvallen och farsan lär mig vad man sjunger när man är på väg hem från bortamatcher: vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg...
Det är ingen lögn ännu. Det blir det i oktober tolv år senare i en korridor på Sahlgrenska.
Det finns sorg även i Göteborg. Allting blir plötsligt meningslöst. Riv Ullevi, sälj av spelartruppen, ställ in all verksamhet – min farsa, Blåvitts största supporter, är borta.
Sakta läker det ihop. När guldstriden avgörs är jag där, iallafall. Och jag kan, efter matchen mot Landskrona, till och med le åt vad farsan hade tyckt om Pontus Wernbloom.
Allt det där är förstört nu.
Jag ville ju inte skriva det här nu. Jag ville ju vänta, till vårsäsongen kom, när avspark skulle gå på Ullevi för första gången utan min farsa. Då hade jag tänkt skriva det här, som en hyllning till han som kom att symbolisera Blåvitt för mig mer än någon annan.
Istället skriver jag det nu, med en klump i halsen och ont i hela kroppen. Jag skriver därför att Mats Persson och Janne Nilsson, och alla andra som kan tänkas vara skyldiga i denna satans härva, måste få veta vad de har gjort. Jag skriver därför att de har sänkt den klubb som min pappa älskade så högt så djupt ner i skiten att det kan komma att ta år innan vi kommer upp igen, att de har förvridit och saboterat för både honom och mig, och alla andra hundratusentals som växt upp med det här laget. Att mina minnen av farsan jublande åt 2-1 segern i Malmö (sista gången vi såg en match tillsammans) nu är nedsmutsade av vetskapen om att det han jublade åt till stor del var resultatet av ett jävla fuskande. Och det gör så jävla ont.
Jag är glad att han slapp vara med om avslöjandet. Jag är glad åt att han inte behövde se detta ovärdiga helvete som vi släpas igenom.
Jag kan ha förståelse. Hundraett år av Sveriges stoltaste fotbollshistoria är en tung börda, en enorm kravprestation. Men jag kan inte förlåta att man pissar på den historien när man ska försöka skriva nästa kapitel. Och jag kan inte förlåta att man pissar på mina minnen och farsans minnen. Jag borde vara saklig, rationell, inte döma förrän mer är utrett. Men detta handlar inte om logik. Är det mot all förmodan så att samtliga inblandade är oskyldiga ska jag göra avbön, be Baraben ta ned den här texten, skriva om den så att den bara handlar om de där ljusa minnena. Jag lovar. I nuläget känns det scenariot dock som en utopi.
Sov gott, farsan. Vi ska ses igen du och jag, lattja med bollen på ett soligt Ullevi, med Svarte-Filip och Gunnar Gren och alla de andra legenderna som vi är en liten del av. Långt borta från den sörja som ditt och mitt lag har hamnat i.
Krönikan publicerades ursprungligen på blåvittbloggen baraben.com
