Inför allsvenskan: IFK Göteborg
Himlen är blå går igenom lagen i årets allsvenska. Denna gång är det IFK Göteborgs tur. Blir kvalspöket en realitet i år också eller räcker "Brasse-Hasses" sambakonster för ett nytt kontrakt?
Förra året var det många lag som underpresterade i allsvenskan, men den utan tvekan största floppen var IFK Göteborg. Med sitt trist och stereotypa spel var det kanske ingalunda förvånande att laget hamnade i botten, men ett lag som IFK Göteborg, med de traditioner som finns i och kring laget, så borde man aldrig tillåtit detta att ske.
Det första stora problemet man hade förra säsongen var allsvenskans minst konstruktiva tränare, Stefan Lundin. Med Lundins ”tjongbolls”-strategi så var IFK inte i närheten av fornstora dagars glansspel. Att man sedan som sina bästa nyförvärv värvade tillbaka spelare som tidigare bedömts som för dåliga var knappast vad som krävdes för en topplacering.
Till i år har man bytt tränare till svenskdansken Bo Johansson vars största meriter är två SM-guld med Öster under 80-talet, ett danskt ligaguld med Silkeborg 1994 och en VM-kvartsfinal med Danmark 1998. Nu är det hans uppdrag att få skutan sjöduglig igen och till sin hjälp av IFK, med förra årets misslyckade värvningar i färskt minne, förstärkt med en spelare som sållades bort redan i ungdomslaget en gång i tiden, skadedrabbade dribblingskungen(?) Hans Blomqvist. ”Brasse-Hasse” gjorde comeback i Frölunda förra året, men var aldrig i närheten av fornstora dagar efter sina år med skador. Ändå så chansade IFK och plockade åt sig Hasse när Frölunda plundrades under vintern. Ansvaret vilar tungt på Hasse Blomqvists axlar när han tillsammans med mycket duktige mittfältaren och i år kanske släpande anfallaren(?) Martin Ericsson är de enda kreativa krafterna i det blåvita laget, tillsammans med ojämne Rosenqvist. Det är dessa tre som IFK får luta sig på när övriga laget fortfarande är samma galanta självspelande piano som förra året. Bosse Johansson må vara en tekniskt inriktad tränare, men materialet är det knappast. Förvänta er inget sprudlande offensivt IFK i år heller, långbollarnas tid från Erlingmark är inte över.
Med Fredrik Risp dessutom i Italien fram till i juni så är det på Erlingmarks, Milds, Rosenqvists, Ericssons och Blomqvists axlar ansvaret vilar. Men kanske, kanske är ”Big Mama” istället precis vad IFK behöver? Det blir nog ett nytt jobbigt år för IFK Göteborg.
Fredrik Jonsson
Göteborg darrade förra hösten. Trots IFK-supportrarnas sedvanliga övermod (”I år kommer vi tillbaka, det är dags för SM-guld nu”) blev säsongen en sorglig uppvisning. Efter nära-dödenupplevelsen med kval mot Västra Frölunda har Roger Gustafsson åter dragit sig tillbaka in i skuggorna och lämnat plats åt Bosse Johansson, f.d. förbundskapten för Danmark.
Jag tror att Blåvitt i år fullbordar sitt fiasko, och bara sju år efter att man var Nordens största, bästa och vackraste klubb åker ur högsta serien. I försvaret finns en hel del kompetens, och i sommar får man kanske hem utlånade (till Chievo) Fredrik Risp. Men trots att framgångsrika lag ofta byggs bakifrån måste det ju också finnas någon sorts förmåga till offensiv.
Men det är framförallt där IFK är så svaga. Man har tappat så mycket rutin, så mycket målfarlighet, och nu ståtar man med offensiva krafter bestående av f.d. talangerna Tomas Rosenqvist och Hasse Blomqvist, träbenet Patric Andersson (som efter en lovande start på sin karriär nu mer påminner om en Henrik Bertilsson utan målsinnet), ”Marinho” Rahmberg och någon afrikan med smeknamnet ”Big Mama”.
Nä, ledsen grabbar, men utan en hemvändande Jesper Blomqvist, en skadefri, ytterst taggad Håkan Mild samt någon anfallare som helt plötsligt finner sig besitta en sanslös näsa för mål blir det ett mörkt, dystert och hopplöst år för supportrarna till klubben som en gång var Nordens största, bästa och vackraste.
Peter Mikkelsen
I samband med AIKs värvning av Mattias ”Thylle” Thylander var det någon supporter på Gnagarforum som beskrev värvningen med ”jag har bara ett ord: panikragg”. Samma ord passar ännu bättre för IFK Göteborgs köp av ”Big Mama” och Crossa, eftersom de båda skedde med någon dag eller t o m några timmars varsel innan stängning (av transferfönstret alltså). Själv tillhör jag dem som satt med dumstrut efter säsongen 2002, eftersom jag på allvar trodde att IFK Göteborg skulle vinna då. Nu blev det ju dock för en Kvast betydligt roligare, med ett desperat sparkande och springande IFK som gjort sig av med Stefan Lundin, dammat av gamle Roger G från förr och skickat upp Erlingmark i anfallet. Skadeglädjen avtog dock i kvalet, till syvende och sist vill man ju ha kvar IFK i Allsvenskan (det börjar trots allt bli länge sedan Robbans övergång 1997, då brukspatronfasonerna från ännu längre tillbaka i tiden kulminerade).
Det tog tid att få igång nystarten inför 2003, eftersom det aldrig kom fram någon ny tränare. När till sist Bosse Johanssons namn presenterades så var det många som jublade, han har trots allt bra meriter, men andra var mer skeptiska till att han var rätt man att vända kamratskutan, hade han tillräckligt hårda nypor? Efter försäsongens spel och resultat så känns det mer som om den skeptiska falangen har haft rätt, trots rätt tragisk resultatrad så har det talats Lars-Tommy-lingo från tränarhåll i IFK. Förvisso har säsongen inte börjat ännu, men laget har haft svårt mot bl a FFF, Torslanda och Gais. Bengt Andersson finns däruppe bland gravt överskattade målvakter, backlinjen skrämmer inte, mittfältet känns OK, men anfallet har problem med målgörandet. Dessutom vill Bosse Johansson göra som Ole Mörk ville i TFF; skola om laget till ett passningsspelande lag. Om nu inte ”Big Mama” och Crossa båda är några fantastiska fotbollsspelare, så ser det inte ut som om säsongen 2003 blir en tid för Änglar, snarare typ kvalfylld igen.
Jonas Löfgren
