Trender, tendenser å sånt - Himmelriket mitt i veckan
Himmelrikets bladd & slember No. 1, Micke Möller, skannar av veckans sorl i ett försök att fånga vad det är vi MFF-supportrar egentligen pratar om.
Litmanen har synts till på träningsplanerna runt Stadion. Och i vanlig ordning framkallar hans löpsteg en närmst hysterisk begeistring (ungefär som den som tonårsbrudarna visar i gamla Beatlesdokumentärer). Åhhh, han är bara så proffsig! Med eget individuellt träningsprogram och allt!
En del är så exalterade (som om Litmanen vore en slags profet, eller fotbollsgud) att de närmst verkar beredda att offra sina liv för att hitta en framtida position för honom i klubben. Ledare, skall han vara! Tränare! Han är ju ett sådant föredöme, Jari! (Vad eller vem det är han skall leda eller träna är dock oklart…)
Vi snackar alltså en spelare som resten av Europa betraktar som en föredetting. Vi snackar alltså en spelare som hösten 2005 bjussade på ett par bredsidor och en straffretur som gick i mål. Vi snackar alltså om en spelare som varit mer utanför än på planen sedan han kom till Malmö.
Ibland ser man det man vill se. För att man behöver något att tro på. Allt det kan jag förstå. Men Litmanen? Lägg ägg!
Det har snackats en del kring spelarnas arbetsmoral. Att de är lata helt enkelt, och mest går och dräller. Men erfarenheterna visar att långt de flesta bland spelarna i själva verket har fullsmockade scheman: vi snackar golf, Play Station, träffa polarna, sörpla caffè latte, shoppa, titta sig i spegeln, shoppa lite till, snacka med agenten, fixa med frisyren, gå på solariet, vimsa runt på Schlagerbaren, flörta med brudarna…
Tacka fan för att de är trötta när det är dags för träning!
Självfallet har IFK Göteborg och Mats Persson varit på tapeten. Och självfallet är det många som skrattar högt, och önskar att Änglarna degraderas till Superettan.
Tycker mest att det är förbannat olustigt det som sker. Den tradition och kultur som IFK Göteborg representerar är nu på väg att fördärvas av en arrogant skitstövels maktfullkomlighet och skumraskaffärer. Än mer tragiskt är det att dessa typer av Mats Perssons kaliber nästan finns överallt, i alla klubbar – de har liksom spridit sig likt ett virus. Därför är det nog läge att påminna om de gamla visdomsorden: skrattar bäst som skrattar sist.
Å andra sidan: det vi nu ser är en naturlig konsekvens av den svenska elitfotbollens ekonomiska verklighet. Kanske kan händelserna i Göteborg leda till en debatt som kan vara gynnsam för fotbollen i vårt land.
Det är det läge för.
Jag börjar redan längta efter jul och julgran, så jag får en chans att köpa in några dussin av MFF:s nya julgranskulor. Jag kan se det framför mig: de ljusblå kulorna som glittrar och glimmar mot det gröna…
Även om det var annat glitter man drömde om i början på den här säsongen…
