Mål #7: En klassisk upphämtning
"Det finns inga ord för hur man känner i det ögonblicket. Det finns bara känslor. Man är en del av ett hav av kärlek och glädje".
[13 maj 1993: Malmö FF-Helsingborgs IF 3-3]
3-3 Anders Andersson (79)
Låt oss börja med att släppa ut ett svårt infekterat spöke ur sin garderob. När Helsingborgs IF hårfint missade att kvala in till allsvenskan hösten 1991 blev en av artikelförfattarna smått irriterad(fotn.1). Äsch, utbrast han när Robert Bengtsson – idag också Bärkroth - nickade in 3-1 för Västra Frölunda i den andra och avgörande kvalmatchens 89:e minut. Den första hade slutat 4-2 i HIF-favör, och när Jonas Dahlgren gav nordskåningarna ledningen i den 56:e minuten på Ruddalen såg det klart ut. Men HIF släppte in tre mål under den sista halvtimmen och missade allsvensk status tack vare bortamålsregeln.
Året därpå gick det bättre för laget från det som i folkmun(fotn.2) kallas för Sündets parla. HIF klarade kvalet ganska smärtfritt. Nu tyckte dock inte heller den artikelförfattare som året innan varit så naiv, för att inte säga sinnessvag, att det var särskilt skoj. En mardrömslik cupförlust på Olympia hade tvingat fram vissa insikter. HIF kunde slå oss. Att deras arena befann sig på behändigt avstånd från civilisationen gjorde inte den saken lättare att bära. Snarare tvärtom. För det första var Olympia en närmast surrealistisk upplevelse, och det på ett mycket obehagligt vis. Och för det andra: att höra hemmapubliken utbrista saker som ”Ragge har stor show(fotn.3) idag!” när Mikael Ragvald älgade fram längs långlinjen utan mål och mening kändes som att befinna sig mitt i en Salvador Dali-målning.
Dessutom ägnade sig speakern åt ytterligt bisarra aktiviteter före match, i syfte att värma upp publiken. De olika läktarna fick tävla i att väsnas. Ungefär som den gamla dagisfavoriten Raketen, där ljudnivån sakta stiger för att sluta i något som ska föreställa att raketen flyger iväg. Måhända trevligt om du är fem år och befinner dig i en lekhall, men hemma på en fotbollsarena hör det icke.
HIF vann cupmatchen 1992 med 1-0. Matchens enda mål gjordes av Helsingborgs nya kelgris, en ung man som vräkte in mål i ettan den säsongen. Han var tunn som en derbyjockey och bar rastaflätor ner till knävecken. Hans namn var Henrik Larsson.
En vacker majdag 1993 var det dags för det klassiska gamla Skånederbyt MFF-HIF. Nästan 29 000 åskådare – den bästa publiksiffran i mannaminne – trängde ihop sig på Malmö Stadion. Det var allsvenskans sjätte omgång, och HIF hade så långt överraskat stort. De låg trea, medan MFF varit lite upp och ner och följaktligen parkerade i mitten av tabellen. Trots helsingborgarnas framfart väntade emellertid Henke Larsson fortfarande på sitt första allsvenska mål. Efter en halvtimmes spel förkunnade speakern – var det fortfarande Einar 1993? – att han väntat klart. Men målet förblev inte hans särskilt länge. Jörgen Ohlsson hade nämligen slängt sig framför Larsson och, i ett försök att styra undan bollen, skickat in den i egen bur. Självmål, således. Åtta minuter in på andra halvlek gjorde dock Henrik Larsson ett mål som definitivt var hans.
Dessförinnan hade Patrik Sundström spelat handboll i vårt straffområde, kastat fram bollen till sig själv och skickat in den i mål. Vilket å det allra obegripligaste godkändes. Summa summarum 3-0 till HIF. Ridå ner. Eller? Nej. Har ni plågat er genom allt det ovanstående, så var förvissade: nu får ni er belöning. För sen började det roliga.
Det här var när dansken Viggo Jensen var tränare. Han började sin MFF:ska tränarkarriär med att ställa höga krav – för höga tyckte Niclas Nylén – samt att flytta runt spelarna och låta dom spela på ovana positioner. Anfallaren Peter Hillgren fick således spela libero.
Viggo gjorde sig aldrig riktigt i Malmö. ”Vi ville ha en glad dansk och fick en sur tysk”, sa exempelvis Cavalli och syftade på Viggos tyska tränarutbildning. Vi hamnade på en föga smickrande tiondeplats 1993 och Viggo fick gå. Men även herr Jensen hade sina goda stunder. 2-0 borta mot HIF var vackert och Jörgen Petterssons 2-0 mål i just den matchen hade man inte tråkigt åt. Hans allra största stund är förstås här, när han, med en halvtimme kvar av matchen, tar en chans och byter in den ojämne Jonas Axeldahl på topp.
Plötsligt var det som om spelet vände. Ett byte var allt som behövdes. Ibland kan fotbollen vara så enkel. De sista tjugo minuterna bestod av våg efter våg av MFF-attacker. HIF såg precis så lövtunna ut som man hade hoppats och innerst alltid vetat. Axeldahl satte 1-3 i 70:e minuten. Sex minuter senare pricksköt han in 2-3. Då var MFF-laget ett gäng hungriga vargar som jagade ett utmattat och nästintill uppgivet byte. Vi kunde lukta deras rädsla ändå upp på läktaren. I 79:e minuten är vi ikapp: Anders Andersson – denne lille store gigant – vräker in bollen och rusar ut mot ståplats. Det finns inga ord för hur man känner i det ögonblicket. Det finns bara känslor. Man är en del av ett hav av kärlek och glädje. Man är lycklig; i ordets ursprungliga betydelse. Man lever.
Det finns en hel del klasiska upphämtningar i MFF-historien – vem kan glömma när vi vände 0-3 till vinst 4-3 mot IFK Göteborg borta 1994(fotn.4) – men frågan är om inte det här är den allra mest klassiska.
Tony Ernst och Henrik Zackrisson
Fotn.1 Men bara den ene! Den andre var mer framsynt än så.
Fotn.2 Dock ej i alla folks munnar. Vissa folk använder mindre smickrande tillmälen.
Fotn.3 Uttalat ”scheå”.
Fotn.4 En god vän till en av artikelförfattarna satt på hedersläktaren på Ullevi och där var dåvarande förbundskaptenen Tommy Svensson framme och gratulerade tillika dåvarande Göteborgsordföranden Gunnar Larsson till segern – i pausen. Det fick månansiktet bittert ångra efter att Jocke Perssons nickat in 4-3 i 71:a minuten.
