"Nog fan stod det två bajenfans där och mötte oss"
Ett däckbyte resulterar i möte med en bajenprofil från förr.
Ibland händer saker i tillvaron man inte räknat med. Som när min pappa nyligen blev allvarligt sjuk. Vi har hämtat oss från den värsta krisen och pappa kommer att bli bra, tack och lov. Det som däremot slog mig i helgen var att jag nu för första gången, till följd av pappas sjukdom, måste ta tag i aktiviteten ”skifta till vinterdäck” själv. Farsan är ju den som skött detta i alla år och det har liksom skett utan att jag ens behövt be om det. (Ja ja, jag vet, jag är bortskämd).
Jag insåg dock att för min egen säkerhet och kanske framförallt alla medtrafikanters säkerhet är det bättre om jag låter en verkstad hjälpa mig än att jag gör det själv. Sagt och gjort; i helgen lastade jag hela bilen full med däck och på måndagen var det dags att lokalisera hjälpen. Jag sökte på nätet efter någon firma i området där jag arbetar som kanske kunde hjälpa mig.
Jag hittade en direkt. Ett företag bara 5 minuter från jobbet, vilket ju är enormt praktiskt. Jag ringde upp och fick prata med en kille och började att avtala tid. Det lät som de hade mycket att göra men han sa att det nog skulle gå att ordna redan under tisdagen.
- Vet du var vi finns? frågade han. Jag slog ett öga på den kartbild som fanns på deras hemsida och insåg att dit hittar jag. Plötsligt faller ögonen på ett namn som står under kartbilden. Kontaktperson: Peter Hautalahti.
- Får jag rabatt om jag sjunger bajensånger under däckbytet? hasplar jag ur mig.
- Jasså, du vill att Peter hjälper dig. Det fixar vi, sa killen i telefonen med ett skratt.
Sagt och gjort. På lunchen tog jag bilen och susade över till det industriområdet där firman låg. Det tog ju inte många sekunder innan jag klargjorde att ”jag vill höra bajenminnen”.
Peter var inte särskilt nödbedd eller svårpratad och berättade att han lagt av med elitfotbollen efter säsongen 1993. Det året fick han bara spela en enda match i division 1. Han kände då att han kommit på kant med tränare Davidsson och att det var dags att varva ner. Något tappert försök till spel i lägre divisioner har det blivit men nu är det full fokusering på tränarkarriären. Mälarhöjden IK i division 4 är det lag där Peter nu är tränare.
Peter blev uppflyttad till A-laget 1985. Han lyftes upp från utvecklingslaget tillsammans Leffe Strandh. En uppflyttning som inte möttes med jubel från alla:
- Du vet, Leffe och jag är födda 67. I utvecklingslaget var de flesta födda -65 och de gillade nog inte riktigt att de två yngsta slynglarna fick möjligheten till a-lagsspel. Men vi var ju inte nödbedda när vi fick chansen att spela i a-laget.
Du var ju målskytt i matchen mot DIF 1990, den där hemska 1-9 matchen.
- Ja du och det där får jag höra jämnt. Titt som tätt blir jag påmind över de där hemskheterna. Vet du, det där var en sådan där dag man bara vill glömma. Vi inledde med ett självmål och låg under stort redan i paus. Där sa vi att vi enbart skulle fokusera oss på försvaret i andra. Absolut inte släppa in några fler bollar. Och så går vi ut och släpper in fem till. Hemskt. Så, det där målet jag själv gjorde kändes verkligen ingenting.
- Det är stora skillnader i förutsättningar idag. Mina unga killar i Mälarhöjden som vet att jag spelat med Bajen i nästan 10 år tror ju att jag tjänat massor med stålar på min fotboll. Så var det ju sannerligen inte. Jag jobbade heltid under hela min tid i Hammarby. Vi tränade på kvällstid så det fungerade bra att kombinera med jobb. Några direkta löner hade vi inte. Det rörde sig om någon tusenlapp i månaden kanske. Plus då skor och någon matchsegerpremie. Man blev inte rik direkt, log Peter samtidigt som det första vinterdäcket tog plats på min bil.
- Men jag ångrar verkligen ingenting. Jag gillade att spela i Bajen. Det var bra år. Om jag ska ranka höjdpunkter så blir det ganska enkelt att säga 6-0-matchen i Karlstad. Det var ju helt osannolikt. Jag minns fortfarande den högen som bildades ovanpå Strandh och Jönsson efter sista målet. Det var folk överallt och jag trodde nästan de skulle dö där underst i högen, skrattar Peter. Vi blev av med alla våra kläder. Folk var som tokiga! På hemvägen stannade vi och käkade. Naturligtvis hade vi tajmat stoppet med Sportspegeln så där satt vi och såg Vasalunds ångest samtidigt som vi skrek ur vår lycka.
- Sen firade vi på Kvarnen. Folk grät och ville bjuda på bira för sina sista femtioöringar. Det har jag insett, och gjorde allteftersom åren gick i Hammarby, hur mycket föreningen betyder för folk. Överallt man var möttes man av folk som ville prata fotboll. Visserligen var det inte alltid odelat positivt för vissa år där var mörka. Vi spelade dåligt och supportrarna var missnöjda. Då var det inte alltid en fröjd att möta fansen, fast jag ska inte klaga. Det var roliga år och jag ångrar inte ett ögonblick. Vi var flera spelare som bodde i samma hus vid Gullmarsplan. Vi hade hur kul som helst där i kåken Leffe Strandh, Jean-Paul Vonderburg och jag.
- En annan höjdpunkt var när vi spelade Intertoto-cupen 1991. Då var det ju gruppspel och vi hade mött det slovakiska laget FC Dukla Banska Byst hemma på Söderstadion och blivit rätt utspelade. Vi åkte ner till Slovakien i ett skrangligt flygplan och landade på en militärflygplats i tomma intet. Tro det eller ej men nog fan stod det två bajenfans där med en flaska tjeckisk champagne i vardera hand och tog emot oss på flygplatsen. Sedan anslöt 2 supportrar till som då tydligen lagt upp hela sommarsemestern utifrån hur vi spelade våra matcher. Kenta Olsson, som då var tränare, var inte med oss ner. Istället var det vår målvaktstränare Gary som hade ansvaret. Gary la upp taktiken och sa att nu ska vi spela ultradefensivt. Vi tittade frågande på honom och han förklarade att vi skulle backa hem med 11 man och bara ligga på kontringar. Inte riktigt så som Kenta brukade säga, men så gjorde vi och Micke Hellström gjorde matchens enda mål. Vi vann med 1-0 och de där fyra bajensupportrarna hördes överlägset mest på arenan. Det är ett härligt minne jag har.
Spelade du bara mittback i Bajen?
- Nä, jag inledde som yttermittfältare. Där fick jag vara avlastningsspelare som väl egentligen hade två uppgifter. Först och främst se till att ingen tog sig förbi mig på min kant. Och fick jag bollen skulle jag spela den, fort som fan, till förste bäste medspelare. Uffe Eriksson spelade ju på andra kanten så han skötte det offensiva spelet. Senare år spelade jag nästan uteslutande mittback.
Fyra vinterdäck senare, rätt balanserade och på rätt plats, tackar jag Peter för pratstunden.
Följer du Bajen fortfarande?
- Njae, jag läser ju en del i tidningen och så men det blir inte alls så mycket som man kanske skulle önska. Det är ju svårt att få bra biljetter. Bestämmer man med polarna att man ska gå och titta så måste man vara ute i så god tid. Det funkar inte för mig. Jag önskar att det vore lättare att få bra biljetter, då hade jag definitivt sett fler matcher. Vi bor dessutom en bit från stan numer då övriga familjen är hästintresserade, så det blir inte att man tar sig så ofta till Söderstadion.
Fotnot:
Peter Hautalahti spelade 5 säsonger i allsvenskan för Hammarby. 73 matcher och 2 mål. I division 1 blev det 4 säsonger. 77 matcher och 2 mål enligt www.bajenfacit.com
