Mål #5: När vi dödade jätten
"Han ser ut att ha hoppat för tidigt. Är på väg ner när bollen når honom. Men han styr den elegant in i bortre hörnet. 1-1. Nu måste Inter göra två mål på åtta minuter. Det klarar man inte".
[27 september 1989: Inter-Malmö FF 1-1]
1-1 Leif Engqvist (81)
I UEFA-cupens andra omgång lottades vi hösten 1988 mot den italienska giganten Inter. De blåsvartrandiga hade vid den tidpunkten just inlett ett ligaspel som skulle komma att bli en av deras mest framgångsrika någonsin. Inter defilerade hem Scudetton säsongen 88-89 – man förlorade bara två matcher och vann 26. Guldet säkrades i den femte omgången från slutet, då man vände ett 0-1-underläge mot tvåan Napoli till seger med 2-1. Spiken i kistan sattes av mannen som skulle organisera de tyska styrkorna till ett världsmästerskap året därpå: Lothar Matthäus. I UEFA-cupen hade det däremot inte gått särskilt bra. Efter att ha betvingat Malmö(fotn.1) åkte man ut mot Bayern München i omgången därpå. Efter ligasuccén trängtade Inter efter europeisk revansch hösten 1989. Ett inte alltför dassigt anfall hade dessutom förstärkts med Jürgen Klinsmann.
De lär inte ha varit alltför nöjda med den första omgångens lottning, trots att de ställdes mot ett av de mest otursförföljda lagen i europeisk fotboll. Inter kunde se fram emot ytterligare en resa till Malmö Stadion. Dagen innan match syntes tyskarna trumpet spankulera omkring vid Lilla Torg, iklädda träningsoverall.
Vi gjorde makalöst bra ifrån oss. Vi stod upp, vi var länge det bästa laget. Inter såg nöjt ut med 0-0, och hade sannerligen ett försvar som inte var särskilt lätt att slå hål på(fotn.2). Men så, i 75:e minuten, touchade en skruvad Jocke Nilsson-frispark Håkan Lindmans lockar och bollen studsade in i bortre hörnet, förbi en desperat sprattlande Zenga. Perspektivet var perfekt från ståplats. Målet föll i den vänstra buren från oss sett. Jocke stod framför oss på sin vänsterkant, vi kunde följa bollbanan hela vägen, hur bollen var på väg in, hur Zengas väldiga handske kom farande men inte nådde den – och hur den rörde vid nätmaskorna. Jocke som hoppade framför oss. Ett stort ögonblick. Stämningen var fantastisk hela slutkvarten. Stadions betong förstärkte publikljudet, så att hela arenan mullrade som en spinnande jättekatt.
Man begriper knappt det nu, fjorton år senare, att vi spelade ut Inter(fotn.3). Verkligen spelade ut. Vilket lag vi hade; vilket lag! Och vi vann över Europas kanske bästa lag. Läget kändes hoppfullt inför returen i Milano.
Matchen därnere direktändes i SVT och det kändes stort att vara MFF-supporter och sitta där och hålla på sitt lag. Bo Hansson var kommentator och ingen skugga över denne gamle man, men något fanatiskt MFF-fan är han icke. Jämför gärna med när ’hela Sveriges lag’ IFK Göteborg spelade och TV 3 fick multipla orgasmer.
Matchen var ungefär två minuter gammal när Patrik Andersson, nyss fyllda 18, hyvlade Lothar Matthäus så att han såg ut ungefär som seriefiguren Knasen gör efter att Schassen har mörbultat honom. Den tyske kaptenen kom aldrig upp i normal standard efter denna Bjärredsbehandling. Vi spelade en otrolig fotboll matchen igenom. Dominerade. Tog för oss. Jocke hade full cirkus på sin kant. Gazzettan från dagen efter var fyllda med lovord över vår vänsterkung. Bo Hansson gjorde allt han kunde för att misskreditera oss; men det var MFF som höll i taktpinnen. Men så i 69:e minuten, Aldo Serena, ett dassigt skott efter en försvarsmiss och Bosse skriker ut sin glädje: ”Äntligen missar Champa!”.
1-1 och förlustförlängning. Eller så tar väl Inter över och gör tvåan också. Så ungefär tänkte man. Men den här årgången av Malmö FF var av ett annat virke; ett av de starkaste lag svensk fotboll någonsin fått fram. Efter Inters mål fram till vår kvittering så var det spel mot ett mål. Lindman dominerade i luftrummet. Jocke gick omkring sakta med bollen och ingen, i-n-g-e-n, kunde ta den ifrån honom. Och så Leif. Ett kraftpaket som Roy Hodgson kunde stoppa in lite överallt. Först var han mittfältare. Sen fick han spela forward. Lika bra varsomhelst. Frustande som en tjur. Starkare ensam än den tyska landslagstrion han skulle betvinga. Om en spelare någonsin har spelat ’med hjärtat’ så är det Leif Engqvist.
Så kommer målet som ger oss vår rättmätiga seger. Marcus Ekheim, som kommit in, jobbar fram en hörna. Är det Jocke som slår den? Det borde det ha varit. Leif står vid närmsta stolpen. Han ser ut att ha hoppat för tidigt. Är på väg ner när bollen når honom. Men han styr den elegant in i bortre hörnet. 1-1. Nu måste Inter göra två mål på åtta minuter. Det klarar man inte. I alla fall inte på detta underbara fotbollslag vi kallar MFF. Vi är vidare. Bo Hansson är lika besviken som Trappatoni där han sitter och rökar på bänken i finaste Armani-kostymen.
Tony Ernst och Henrik Zackrisson
Fotn.1 Inter hade stora besvär med MFF 1988, det är mycket viktigt att understryka detta faktum. En inte särskilt rättvis bortaseger - 1-0, Aldo Serena-nick - följdes upp med 1-1 på San Siro. Ett misstag av Magnus Andersson friställde Ramon Diaz (som för övrigt är suverän etta i klassen ”att fira ett VM-mål stilrent”. Hans 1-3-kanon i krysset mot Brasilien 1982 firade han med att se fruktansvärt bitter ut, stryka luggen ur ansiktet och ta emot en high-five av Tarantini i samma rörelse) som rullade in 1-0 redan i 12:e minuten. Sen slappnade kanske italienarna av, för efter att vi kvitterat i mitten av andra halvlek var det vi som låg närmast ett andra mål – och därmed avancemang.
Fotn.2 I truppen hade Inter bland annat världsförsvarare som Giuseppe Bergomi, som spelade VM-final vid 18 års ålder (av hans skäggväxt att döma är det rimligt att anta att unge Giuseppe mötte puberteten tidigt), och Riccardo Ferri, som spottade Lennart Nilsson i ansiktet vid EM-kvalmatchen 1987.
Fotn.3 Och inte som HIF som, när de slog ut Inter i Champions League-kvalet 2000, blev totalt utspelade och klarade sig vidare på ett mirakulöst flyt.
