Mål #2: Gränslös lycka
"Målglädje som innefattar vetskap om att Total, Gudomlig och Komplett Rättvisa oomkullrunkeligen har skipats".
[3 augusti 1997: Malmö FF-Helsingborgs IF 4-2]
4-2 Yksel Osmanovski (85)
De flesta matcher man sett som supporter flyter ihop, blandas och blir till en enda stor match som blir svår att hålla reda på. Vem gjorde det målet där? När mötte vi dom? Spelade han då? Sånt. Vissa stannar kvar. Blir viktiga. Spelas upp inuti ens huvud då och då så att man aldrig ska glömma. Vackra minnen.
Och sen finns det dom som går steget längre; etsar sig så hårt fast i ens inre att man bär dom med sig hela livet. Växer. Blir en myt, nästan. Vaggar en till sömns om nätterna. Väcker en om morgnarna. Blir en helt igenom oundgänglig del av ens själ.
Det var en fantastisk sommardag. Inte för att man fullt ut kunde njuta av den. Man gick omkring med en hårt kramad boll av ångest i magen. Väntade. Både längtade och såg fram emot med panik. Mycket känslor i svang. Som det ska vara när det är derby och viktigaste matchen för året.
Matchens första åttiofyra minuter var ett intensiv derbyslag av vansinnigaste sort. En utomstående betraktare hade nog gärna fällt klyschan: ”Det var en match som hade allt”. Anders Frisk var domare. Han delade ut nio varningar. Samtliga för våldsamt spel. Alla mer eller mindre befogade. Han blåste för två straffar. Bägge ytterst tveksamma. Det var fotboll när det är som allra bäst.
Yksel gjorde 1-0 på nick efter fyra minuter. Daniel Andersson ökade på till 2-0 på straff i 38:e. Kindvall satte trean i 40:e. Vi spelade som i trans. Det var för bra för att vara sant. Något som Matias Jonsson verifierade när han, med ett långskott, satte 1-3 en minut efter vårt tredje. Paus. Adrenalinnivån låg farligt nära hjärtattacken. Man försökte tala med sina ståplatsgrannar, men klarade inte riktigt av att forma korrekta ord. Man var nära en gräns.
Det skulle bli mycket värre. HIF fick straff(fotn.1). Wibrån skulle slå den. Under sekvensen som följde kastades vi mellan hopp och förtvivlan – och tillbaks. Och tillbaks igen. Först: Fedel räddar! Klacken jublar. Wibrån störtar fram för att slå in returen. Klacken håller andan. Någon – Jörgen Ohlsson? – sågar Wibrån, bollen rinner iväg ut åt sidan. Klacken jublar igen. Men så håller sig Erik Wahlstedt(fotn.2) framme och får ur obefintlig vinkel in returen på något märkligt sätt. Det slutar i förtvivlan och det återstår sjutton arton minuter. Man vet att man kommer att lida alla helvetes kval.
Minuterna segade sig fram, för sitt inre föreställde man sig mardrömsrubrikerna. ”HIF vände 0-3”, och så en hemsk och hurtig text som anknyter till Malmös hjälteupphämtning fyra år tidigare. Eller kvällspressen: ”Tränarens Wahl…stedt!”. Usch. Nervositeten förlamade oss, och vad värre var tycktes den göra detsamma med våra spelare. När Andreas Jacobsson nickade några centimeter utanför kändes det inte som om en kvittering hängde i luften. Det kändes som om den redan var ett faktum. Livet är jävligt, och därför visste vi att den skulle komma. Men ibland är det så oerhört skönt att ha fel.
Fem minuter kvar. Äntligen lite andrum, vi får upp bollen på deras planhalva. Yksel får den utåt vänsterkanten till, avancerar går in i straffområdet…och vad händer? En fantastisk tvåfotsdribbling skickar upp Ola Nilsson(fotn.3) till tredje bänkraden, Yksel är fri, han vrider kroppen för att kunna slå bollen med höger bredsida och lägger iskallt in den i bortre hörnet. 4-2.
Ett mål blir man alltid glad av – åtminstone när det görs av rätt lag. Men det finns olika sorters glädje. När vi tar en tidig ledning är glädjen mixad med förväntan. Spär vi på en redan klar ledning finns det något bekräftande i den. När vi kvitterar eller reducerar innehåller den ett mått av revansch, av kom-igen-nu-då-för-helvete. Ett avgörande mål i slutminuten gör glädjen totalt hjärnsprängande. Men frågan är om inte den allra skönaste glädjen är den som innehåller ett element av lättnad. När det känns som om man andas ut till den milda grad att man blir alldeles knäsvag. Målglädje som innefattar vetskap om att Total, Gudomlig och Komplett Rättvisa oomkullrunkeligen har skipats. Ett sånt baseball-trä-i-knävecken-mål var Yksels 4-2. HIF kunde inte resa sig efter det.
1997 var Yksels stora år. Säsongen därpå brottades både han och hela laget med stora problem. Han försvann under sommaren 1998 till italienska ligan. I början gjorde han ganska bra ifrån sig. Han var med i EM-truppen 2000. Där gjorde han ett inhopp mot Belgien och spelade från start mot Italien. Kanske borde han fått mer speltid – det svenska anfallsspelet lämnade som bekant en del i övrigt att önska under den turneringen. Fjolårets VM-trupp var han inte särskilt nära att komma med i. För mycket bänk i Italien – och under en kort utflykt till franska Bordeaux – tog sin tribut.
Får vi se honom i landslaget igen? Vem vet. Och, viktigare, får vi se honom i Malmö igen? Ja, det är klart att det blir så - OM han återvänder till Sverige. Väldigt mycket hade känts fundamentalt fel om han skulle hamna i en annan klubb än den som är rätt.
Tony Ernst och Henrik Zackrisson
Fotn.1 Den inte särskilt lyckade värvningen Petar Puaca la sig ner när han var på väg ut ur straffområdet; längst uppe i ena hörnet. Närmsta MFF:are, Mattias Thylander, var cirka sju meter ifrån honom. Frisk blåste utan att tveka.
Fotn.2 Mest känd för sina Champions League-inhopp för IFK Göteborg. I HIF hade han svårt att ta plats, var missnöjd och försvann. Spårlöst.
Fotn.3 Det var kanske Andreas Jacobsson – det spelar ingen roll, HIF-försvararen var hursomhelst blott en statist, en orange kon, en åskådare till ett konstverk.
