Inför Allsvenskan: GIF Sundsvall
Ifjol överraskade Sundsvall alla, särskilt HBK. Laget tog full pott, sex poäng mot oss, efter en taktiskt helt riktig premiär på Örjan och en sen, fullständigt ofattbar vändning på Idrottsparken en eftermiddag i augusti. I år blir det annorlunda, på flera sätt.
I år är Giffarna av många tippade att tillhöra toppen. Jag är själv en av de som tror att klubben kan placera sig som bästa norrlandslag någonsin. Man har en stark förstaelva, med få stjärnor men en god laganda samt en stabil bänk – känns det igen? Efter tre raka säsonger i Allsvenskan har man en god rutin att falla tillbaka på, och det är viktigt, när serien blir allt bättre för varje år som går och de där stryklagen som det alltid fanns två eller tre av förr nu lyser med sin frånvaro.
Som jag ser det finns två tydliga hot mot en framgångsrik säsong. Det första är skador – hur går det om Cedergren eller Bergersen går sönder? Det andra är att GIF-spelarna får en övertro på sin egen förmåga; laget har fått gott om positiv uppmärksamhet i media och det pratas mycket om hur Sundsvall ska överraska. Sånt kan stiga folk åt huvudet.
Lyckas man behålla sitt cool och slipper skador på sina viktigaste spelare känner jag mig säker på att fler lag kommer att gå på den mina vi HBK:are gjorde i fjol.
Peter Mikkelsen
Giffarna har långsamt byggt ett fundament för att etablera sig i allsvenskan. Om man tittar närmare på det, så ser man en liten platta i dess ena hörn där det står ”Made in Norway – © Drillo”. Det är inte kul att titta på och med undantag av Bergersen (som jag själv hade med som vänstermittfältare i årets Svenskafans-lag förra säsongen) och Lundqvist så är det inte mycket att hurra för. Svenning må vara lovande och ha potential samt Sundfors vara karismatisk (men ojämn). Möjligtvis kan Staurvik ha lyft sig i sin nya roll som mittback. Det lilla jag sett av Stefan Åhlander har inte imponerat. Andra nyförvärv är helt oförutsägbara.
Med ett av de mest utvecklade spelsystemen i Allsvenskan så har Sundsvall dock gått bra på försäsongen, även när man inte bara möter konkurrerande lag i Norrland, utan även mot motstånd som skall vara jämbördigt. Spelsystemet fungerar som bäst när laget ställs mot det som laget själv uppfattar som ”bättre” motstånd, helst på bortaplan. Hemma mot sämre motstånd, när man skall föra spelet så blir det för enahanda och lättläst.
Jag tror att Sundsvall tillhör lagen som kommer att ”överraska” positivt och ta sin bästa placering i Allsvenskan. Övre halvan definitivt, det kan t o m gå riktigt bra. Som kvast är man dock tacksam att laget gjort sig av med sin ”super-Jon”, maken till problemmakare för oss har jag sällan sett.
Jonas Löfgren
