Det var en gång...
Är vi i publiken lika proffsiga som vi kräver att spelarna skall vara?
Det var en gång en lycklig Djurgårdare. Lycklig för att han fick se sitt lag vinna och vinna. Må vara att serien bara var den näst högsta, men det var han van vid. Bara att få se det älskade laget vinna igen var en ynnest, speciellt efter de fruktansvärda föregående året i högsta serien.
Nå, säsongen började rätt knackigt och många hem blev av med sina underlakan medan banderollantalet med meddelanden som ”Avgå Styrelsen” ökade i motsvarande takt. Men samtidigt som färgen just torkat så kom vändningen och segrarna och banderollerna stoppades raskt in i garderobernas mörkaste vrår.
Nu såg man inte bara segrarna trilla in detta år. Unga, lovande spelare, något man länge varit svältfödd på (ja, förutom den där svekfulla yttern som lämnade skeppet året innan omedelbart efter att det gått på grund), hade nu hittat till Djurgården. De gamla trötta föredettingarna, visserligen med en relativt diger meritlista, men ändå på väg neråt i utvecklingen, hade försvunnit till olika småklubbar där träbenen trots allt dög.
Vad kunde väl livet vara förutom en ända lång fest? Cigarrerna och de obligatoriska rosa pappersarken var lika rikligt förekommande på Stockholms Stadion som kärnor i ett granatäpple när slutsignalen ljöd den där dagen då det stod klart att steget tillbaks till adelskammaren var taget.
Jaha, tänkte nu den luttrade supportern, det blir ju roligt med ett år i Allsvenskan, och den här gången kanske vi kan klara oss kvar. Fast det hade han ju trott förra gången också.
Vad gör då kungen och alla hans ministrar i det forna lilla jojo-landet DIF? Jo de börjar prata om storsatsningar. Ja ja, det har vi ju hört förut, tänkte supportern. Men den här gången var det ingen Lossman eller Lindblad som dök upp som nyförvärv. Det var den nästan 2 meter långa riddaren Isaksson som kallades till undsättning för att rädda jungfrun, eller i alla fall målburen, när Djurgården skulle etablera sig på riktigt i allsvenskan.
Vafalls? Nu hade vi ett ungt lovande lag, och så köper man in nya spelare SOM ÄR RIKTIGT BRA!!! Det var inte utan att den lyckliga supportern var tvungen att sätta sig under en korkek och fälla en liten tår. Skulle Djurgården kunna etablera sig i Allsvenskan på riktigt? Kanske bli ett mittenlag redan i år? Det här var han inte förberedd på.
Säsongen börjar givetvis lika knackigt som vanligt, och ”ropen skalla, avgå alla”-banderollerna börjar plockas fram ur garderoberna och dammas av. Vad som hände sedan var mer som en dröm. Från sistaplatsen arbetade sig de stolta riddarna sig upp, trappsteg för trappsteg. Odeer och kväden med hyllningar till de tappra riddarna skrevs över hela det förvånade och betagna landet. Ny spelare köptes, matcherna vanns, och som de vanns. Sveriges roligaste och mest underhållande var epitet som var lika vanliga i skrifter som mygg en norrländs sommarnatt. Landslaget uppmanades att spela som Djurgården. Ingen kunde klaga. Eller, ja, ett och annat uteblivet mål klagades det på, man tar ju gärna chansen att få ur sig några svordomar om det finns tillfälle. Men i stort var det frid och fröjd.
Och hade inte en liten mörkklädd djävul haft ett finger med i spelet när gud i slutminuterna skickade in det avgörande målet i matchen mot surströmmingarna från Sveriges mitt så hade det kunnat räcka ända fram. Trots detta var säsongen ändå en enda lång hjältesaga och alla var nöjda och glada i det lilla, eller förresten nu mer rättstora, kungariket. Jag säger stora, för nu hade folk börjat ansluta sig och läktarna började bli fyllda allt oftare. Medföljande hundar hade blivit portförbjudna på läktaren till förmån för människor och stämningen var högre än Eifeltornet (inklusive TV-mast).
Nåväl, låt oss komma vidare. Ytterligare en ny säsong måste ju hinnas med. Nu hade de lyckliga invånarna i det stora landet fått smak på framgång. Hur skulle det gå nu. Ja, succén fortsatte, riddare som man förut inte vågat drömma om kom från ingenstans, sänkte sina lansar framför konungen och erbjöd sina tjänster. Det började med Riddare Kjell Ström och fortsatte med de från sydligare breddgrader hemvändande riddarna Wowoha och El Mander. Och segrarna vanns, motståndarna förnedrades (oftast, de elaka drakarna ÖIS och Ihje, som slukade våra riddare som vindruvor, glömde vi gärna). Och Prinsen fick prinsessan Allsvenskan och tillsammans fick de lilla prinsen Svenska Cupen. Och sen levde de lyckliga i alla sina dagar. Eller?
Jaha, då var det bara sensmoralen kvar.
Så står då en ny säsong för dörren. Det har värvats en del, men det är svårt att överraska längre. Namn som sågs som omöjliga för ett par år sedan tas nu som givna. En ung finsk gosse med meriter från Liverpool, U21 och med rykte om sig som ”bäst i sin årskull” frammanar bara kommentarer som ”jaha, trevligt”. Målet är att vara lika bra som förra året, alltså bäst i allt. Självklara mål för ett lag som Djurgården idag, men inte lika självklara att verkligen leva upp till. En fjärdeplats i serien skulle ses som katastrof. Men en orimlighet? Knappast. Några skador, något lag som hittar den där enorma medvinden som Hammarby hittade för ett par år sedan, en bra start och massor av självförtroende hos något storsatsande skånskt lag, ja det är mycket som kan hända.
Frågan är hur de nu sanslöst framgångsrika spelarna klarar en liten ”motgång”. Jag hoppas och tror att de är preparerade även för det och att även våra tränare har förberett sig på att tackla eventuella motgångar. För det är ju lätt att bossa i medgång, det är i motgångar generalerna prövas.
Publiken då? Visst blir man fartblind, även som gammal skeptisk och pessimistisk jojo-supporter. Visst har det skrikits och gormats i stället för att fortsätta stödet när det gått troll i spelet, och då pratar vi ändå om småsaker, dubbelmästare som vi är. Sen har vi alla som hoppat på det redan framgångsrika tåget och bara varit med när rälsen varit nylagd och inga solkurvor har förekommit. Är vi alla lika förberedda och starka i motgången som Andreas Johansson efter sju raka matcher som center utan ett mål på sitt samvete förra året.
För visst kan man klaga på spelare. Visst kan man klaga på tränare. Visst kan man kräva styrelsens avgång och att hela stadionborgen jämnas till marken. Men inte under matcherna!!! Då lyfter man fram sitt lag allt vad man kan, mer ju sämre det går, ända fram till den där halvblinde rättskiparen blåser av matchen i sin lilla visselpipa. Naturligt, kan tyckas, men långt ifrån självklart i verkligheten, det behöver man inte åka blåa linjen många stationer för att upptäcka.
Så låt oss visa att vi är Djurgården, ett steg före. Låt oss vara lika proffsiga som vi kräver att spelarna ska vara och lyfta fram dem, alltid, oavsett, så länge det är match, även om guldet vid något tillfälle känns allt för långt borta. Det är vårat ansvar som publik i den gemensamma strävan att föra Djurgården vidare mot de stora framgångarna.
Nu sätter det snart igång. Vi ses!
