Tre poäng, revansch och ett gediget lagarbete
IFK Göteborg besegrade Djurgårdens IF med 0-1 på Södertälje sportcenter i en tillställning som var underhållande för oss som gillar fotboll som inte enbart består av klacksparkar och överstegsfinter.
Arne Erlandsen valde att göra ett par förändringar i startelvan jämfört med den enligt uppgifter något snöpliga förlusten mot Lyn i torsdags. Magnus Kihlberg – som tydligen gjorde en riktigt gedigen insats i Norge – hade drabbats av öroninflammation och istället fick Håkan Mild spela ihop med Pontus Wernbloom på innermittfältet. Mot Lyn fick 18-årige Andres Vasques komma in som vänsterbreddare ganska tidigt i andra halvlek på Samuel Wowoahs bekostnad – en förändring som kvarstod då domaren blåste igång matchen i Södertälje.
Efter att ha beskådat delar av Djurgårdens 1-3 seger mot Aalborg i veckan verkade de svenska mästarna ha konserverat Tobias Hyséns form tämligen väl sedan Allsvenskans och cupens avslut. Hysén var också det främsta orosmomentet för IFK Göteborg denna afton då han till en början kom loss rejält ett par gånger på sin vänsterkant. Det blev sånär 1-0 till Djurgården redan i den fjärde minuten då Hysén löpt loss från Adam Johansson och serverat Daniel Sjölund mitt framför mål, men som tur var lurade konstgräset (enligt femmans kommentatorer) Sjölund och bollen smet snöpligt nog mellan Ålänningens ben.
Överhuvudtaget inledde Djurgården klart starkast med sitt sedvanliga anfallsspel med fart framåt. IFK hade svårt att få till något eget spel då uppspelen mot Selakovic och Mourad enkelt vanns tillbaka av tufft spelade Djurgårdsförsvarare. Ett par gånger utnyttjade Djurgårdarna tvivelaktigt positionsspel av IFK:s ytterbackar och nämnde Hysén och Nomvethe fick ett par farliga lägen.
Efter dryga kvarten började dock Djurgårdarnas löpvilja mattas något samtidigt som IFK fick ordning på både positioner och spel med boll. Sakteligen kunde IFK genom hårt arbete av samtliga spelare trycka Djurgården allt längre bak i banan och halvchanserna började komma. Bäst läge hade nog Selakovic som fick komma rättvänd i straffområdet. Dessvärre tvekade Stefan lite och en Djurgårdare hann emellan med en fin brytning. Mild och Wernbloom turades om att ta de IFK-typiska djupledslöpningarna in i straffområdet, Wernbloom kom dock inte närmare än att nästan kunna sätta dit huvudet på hörna från Alexandersson.
Stor anledning till att IFK kunde ta över taktpinnen stavades som sagt bra presspel av hela laget, men här får man ge en extra eloge till mittbacksparet som ständigt vårdade bollen samt Wernbloom och Mild som vann i stort sett allting på mittfältet.
Efter paus noterades att Djurgården fått undvara giftige Jones Kusi-Asaare. Istället skulle Abgar Barsom spela nummer nio, vilket på Djurgårdsspråk betyder central anfallare i tremannakedjan. Kraftiga lårmuskler till trots – med Barsom på topp blev Djurgårdarna helt klart impotenta. Sen kan man fundera på om Tobias Hysén ens deltog i andra halvlek. Om det var så att Arne Erlandsen tog till något taktiskt knep eller om Adam Johansson gjorde något speciellt låter jag vara osagt – Hysén rörde knappt bollen sista 45 minuterna vilket får ses som bidragande orsak till Djurgårdens bristande anfallsspel.
IFK å sin sida trummade på. Djurgården kom sällan förbi mittlinjen och bollen gick ofta på ett och två tillslag från Wernbloom och Mild vidare till yttermittfältare och anfallare. IFK skapade allt bättre lägen där bara täckande Djurgårdsben eller tama avslut skiljde Blåvitt från det där förlösande ledningsmålet man suktade efter. I den 58:e minuten fick IFK dock utdelning i ett synnerligen vackert anfall. Från mittcirkeln gick bollen ut till Vasques på vänsterkanten som på två tillslag spelade framåt till Selakovic som direkt spelade bakåt till Mild som kom rättvänd. Stefan stack med perfekt tajming på djupet samtidigt som Mild skottfintade och istället lade en passning med millimeterprecision genom Djurgårdens backlinje som skrek för offside. Stefans mottagning var perfekt, likaså rundningen av Wahlström i Djurgårdsmålet och avslutet i öppet mål. Vackert så det förslår. Offside var det inte heller – om inte annat för att blivande Tysklandsproffset Stenman låg 1½ meter nedanför sina offsideställande kamrater.
Blåvitt trummade på med en del småfarliga lägen och stundtals småtrevligt passningsspel, ofta på vänsterkanten. Djurgårdarna försökte forcera på slutet, men kom egentligen inte till några direkt farliga avslut. Bröderna Berg fick lite speltid på slutet då tröttkörda Selakovic och Adam Johansson byttes ut. En rockad vi då fick se –och lär få se fler gånger - blev att låta Alexandersson kliva ner och agera högerback. Efter de väl tilltagna fyra övertidsminuterna blåste äntligen domaren av matchen för säsongens första trepoängare i Royal Leauge för Blåvitt.
Spelmässigt var det kanske inte vackert på det vis Jan Majlard, Thomas Nordahl och de andra människorna med stora fotbollshjärtan ser det – det var istället frukten av defensiv löpvilja, struktur och ett bra grundspel som bärgade tre pinnar hem till Göteborg tillsammans med 300 000 friska kronor. Även i fulhet ryms det ofta en oanad skönhet. Jag väljer Pontus Wernbloom framför Abgar Barsom sju dagar i veckan.
Segern till trots finns vissa orosmoln, främst anfallsspelet. Nu må Djurgården visserligen vara svenska mästare och deras backlinje håller undertecknad som Allsvenskans tredje bästa efter vår egen och Kalmars – men Selakovic och Mourad hade oerhört svårt att få till något framåt på egen hand och tillsammans – de chanser som skapades kom oftast efter understöd från mittfältet.
Något annat som svajade lite var Ozcar Wendts och Adam Johanssons positionsspel i försvaret. Att mot Djurgårdens kvicka ytterforwards ligga för högt höll på att bli kostsamt flera gånger om.
På pluskontot antecknas däremot grymt bra mittbacksspel från Bjärsmyr och Kalle Svensson – där den sistnämnde är det givna kaptensvalet för mig när Mild lagt av. Wernbloom visade under den andra halvleken med eftertryck att han kommer slåss om en plats i startelvan mot Olsson och Kihlberg på det centrala mittfältet när Mild lagt skorna på hyllan.
* 2238 åskådare. Underkänt. Ett uttryck för bristande arenastandard, direktsändning eller baksmälla på Östermalm?
* Andrés Vasques. Redaktionens kelgris från U- och J-lagen fick så äntligen göra sin ”riktiga” debut från start i tävlingssammanhang. Andrés inledde lite nervöst, men repade snart mod och försökte flera gånger ta sig förbi Matias Concha med högst blandat resultat. Men förutom hans misslyckade försök att överlista kvicke Concha med sin egen snabbhet gjorde Vasques få besvikna. Bra passningsspel och fin bollkontroll kombinerades med något som kanske förvånar många: Fullt godkänt positionsspel, tuff i närkamperna och i det närmaste outröttlig i löpningarna.
* Veckans kalkon går till SVT- och TV4-sporten som båda lyckas undvika att ens nämna resultatet från dagens prestigemöte i landets mest populära sport.
Startelva:
Bengt Andersson
Adam Johansson - Mattias Bjärsmyr - Kalle Svensson - Ozcar Wendt
Niclas Alexandersson - Håkan Mild - Pontus Wernbloom - Andrés Vasques
Stefan Selakovic - George Mourad
Byten:
82: Jonatan Berg in, Adam Johansson ut
89: Marcus Berg in, Stefan Selakovic ut
