Mål #1: Vi Visar Var Skåpet Ska Stå
"Matchen var över efter 36 sekunder. Då slog Jocke Nilsson en hörna som Håkan Lindman med en grekisk guds urkraft skallade i mål".
29 oktober 1988: Malmö FF-Djurgårdens IF 7-3]
1-0 Håkan Lindman (1)
Så har vi kommit till vägs ände i vår nedräkning. Det mest underbara, behjärtansvärda och känslomasserande mål under de senaste 20 åren. Givetvis kan man diskutera om vi valt rätt (Och gör gärna det! Kan ni tänka er ett härligare diskussionsämne? Det är helt enkelt outtömligt. Så samla familjen runt brasan och prata om MFF-mål. Ni blir lyckligare. Det förenar. Familjeterapi.). Varför vi valt just det här målet? Tja, det är ju knappast det allra vackraste(fotn.1). Viktigt var det, men vi har säkert skjutit viktigare mål(fotn.2). Inte heller var det helt avgörande eller tillkom mot någon av våra ärkefiender(fotn.3).
Nej, orsaken till att vi valde detta mål är att det symboliserar en mycket viktig sak: att Vi Visar Var Skåpet Ska Stå. Med urkraft trycks bollen in direkt i en viktig match; det är inte svårt att föreställa sig att Håkan Lindman samtidigt som han skallar dit den utropar ”Nå!”. Här är det vi som bestämmer, kom inte här och kom. Med eftertryck bestämmer vi direkt alla premisser; vi visar omedelbart vem det är som spelar sologitarr och vem som står i hörnet och plinkar på en liten triangel. Precis så som man önskar att det alltid ska vara när di blåe spelar.
Vi var inte helt missnöjda med att få spela final mot Djurgården det året. De hade nämligen lyckats slå ut IFK Göteborg i semifinalen. Dom var vi tacksamma för att slippa efter fjolårets finalmardröm. Finalspelet då inleddes med en 0-1-förlust på Ullevi. Hemma stod det länge 0-0, innan Lindman slog till. Kort därefter spädde Torbjörn Persson på med 2-0 på straff. Guldet var vårt. Men så tilläts Tord Holmgren stoppa bollen med en utsträckt hand (mitt framför ögonen på en uppenbarligen katatonisk linjeman) och skicka iväg ett lusigt skott. Mål-Möller reagerade sent, föll sedan som en fura sidledes men nådde inte bollen. Den studsade försmädligt in vid stolpen. Göteborg vann guld på bortamålsregeln.
Det var klart att en repris på ett dylikt skräckscenario skrämde oss. Djurgården kändes skönare. Själva hade vi enkelt avfärdat Örgryte i semifinal. Två dagar på jobbet – 1-0 och 2-1. Smickrande siffror för ÖIS.
Uppe i Stockholm hade vi inlett med 0-0. Ett mycket inspirerande resultat: det byggde förutsättningar för en äkta final med de förutsättningar som en finalmatch bör ha: Vinnaren vinner.
Och vinnaren vann. Med 7-3. Efter fyra Martin Dahlin-mål, två av Håkan Lindman och ett på straff av Roger Ljung. Matchen var över efter 36 sekunder(fotn.4). Då slog Jocke Nilsson en hörna som Håkan Lindman med en grekisk guds urkraft skallade i mål. Var målvakten var? Lindman svarade själv på det i Expressen från dagen efter: ”Jag såg honom på uppvärmningen, men nu var han plötsligt försvunnen”.
I en intervju som en av artikelförfattarna gjorde ifjol med Jens Fjellström, som ju i den här finalmatchen spelade i fel lag, så kommenterar han det tidiga ledningsmålet på det här viset: ”Det var rätt kul för det sista Tommy [Söderberg] sa innan vi gick ut var ’OK, vi vet att dom är duktiga på fasta situationer, så vad ni än gör: ge inte bort några enkla hörnor i början’, hehehe… och om man spolar tillbaka bandet och kikar på den hörnan dom får efter tjugo sekunder så står Vito Knezevic och bredsidar bollen till hörna, han är inte ens attackerad, han hade hur lätt som helst kunnat skicka den upp i banan eller till inkast, men han bara helt lugnt bredsidar den till hörna…”.
Kanske tycker någon att vi, i den här 20-målsgenomgången, har tjatat lite väl ofta om MFF:s class of 1985-89. Vi kan bara hålla med; det har vi. Men det har ju sina anledningar. Under deras storhetsperiod så var vi båda två, Tony och Henrik, i den mest formbara fotbollssupporterperioden. Det är alltså dessa stålmän som skapat vår idé om hur ett fotbollslag ska spela. Dessutom så är det under den här tiden som MFF hade sin senaste storhetsperiod; vi har inget guld, varken serie eller cup, sedan 1989. Och så är ju dessa års upplaga av MFF med allra största sannolikhet det bästa fotbollslag den moderna allsvenskan sett till(fotn.5).
Möller, Ljung, Champa, Ågren, Nylén, Schwarz, Magnus Andersson, Kent Jönsson, Erlandsson, Dahlin, Lindman, Jocke, Thern, Bjärred, Engqvist, Palmér, Masse, Lasse och så vidare ad infinitum. De var våra hjältar då; de är våra hjältar fortfarande. Nu avslutar vi den här odyssén med en stillsam förhoppning om att årets (och gärna kommande års) MFF-upplaga ska bygga en bro över de senaste femton årens mindre glamorösa period och visa Sverige i vilken stad guldet hör hemma.
I Malmö. Där det bästa, vackraste och finaste fotbollslaget i världen finns: Malmö Fotboll Förening.
Tony Ernst och Henrik Zackrisson
Fotn.1 Den utnämningen går nog till mål #4 eller mål #10 i vår serie.
Fotn.2 Mål #13 eller mål #17, för att ta två bra exempel.
Fotn.3 Då hade såklart mål #2 eller mål #14 legat etta.
Fotn.4 Eller 38. Eller 39. Det här är ungefär lika omtvistat som JFK-mordet. Artikelförfattarna har vänner som har sett om matchen på video igen och igen och tagit tiden manuellt. Men det finns ingen ensam korrekt fastställd tidpunkt. Beroende på hur pass ortodox MFF-kyrka man tillhör så har man olika tidsangivelser.
Fotn.5 Bara supporters till IFK Göteborg anno 1982 har rätt att invända här; övriga lags fans kan stoppa tillbaka tummarna i munnen.
Himmelriket s redaktion vill passa på att tacka Ernst och Zackrisson för 20 dagars läsning av sammanlagt över 120.000 underbara tecken. Stort fett tack. respekt / Red.Kjelldén
