Green analyserar
Vi var många som såg premiärmatchen igår (16 768 åskådare, en fantastisk publiksiffra) men ibland undrar jag ändå – som alltid – såg vi samma match?
Mittfältet – fyra enade generaler!
Läste idag i Sydsvenska Dagbladet, tidningen som ger utrymme till primarter av alla de slag att göra sig hörda. Såg vi samma match?
Det var länge sedan jag såg ett helt MFF mittfält agera med sådan pondus som vi igår blev vittnen till. Förståsigpåaren Åke Stolt (Sydsvenskan) ger laget godkänt. Jag ger Åke Stolt underkänt. Än en gång.
Bergström kompenserade sina igår inte alltid lyckade offensiva räder (de avtog under matchens gång) med att jaga livet ur sin vänsterkants dito. Chanko sprang mer än någon annan och gav nästan sken av att vara två Chankos på plan. Han blir viktig i år, onekligen. Mattisson kämpar och sliter, som vi förväntar oss, och dessvärre kliver han av banan allt oftare, inte heller så oväntat av någon med sådan uppoffrande spelstil. Kanske var Mattisson bäst på plan igår (vi låter det vara osagt angående denna lovvärda laginsats) men Jon Jönsson var väl ändå matchens utropstecken. Det var många strider på mittfältet han gick segrande ut ur igår i matchen mot Örebro (2-0). Oftast vann han tid på ett klokt sätt för laget med sina (oftast) högst två tillslag på bollen.
Jörgen Ohlsson gjorde en positionssäker insats som Mattissons ersättare sista kvarten och visar på att Malmö har fin bredd i år. Något som många inte tycks förstå – bredd står för kvalitet och inte kvantitet. Kvantitet hade vi ifjol med över trettio spelare på lönelistan. I år har vi lirare, krigare, matchvinnare, kantspelare och några viktiga spelare på skadelistan och ändå – tveklöst – är Malmö mera komplett än någonsin, redan. Släng dig i väggen Zoran Lukic – ni springer inte hem någon Allsvensk titel i år eller ens nästa år.
Anfallet då?
Godkänt tycker jag. Skoog dräller onödigt med bollen och skapar fina kontringslägen – åt Örebro, med mindre än kvarten kvar. Orutinerat. Rosenberg – och detta måste väl ändå alla ge medhåll till – bränner två fina frilägen av vilka Ijeh skulle ha nätat vid minst ett av tillfällena – är klok nog att spela snett bakåt till Chanko vid ledningsmålet.
Jag var mycket besviken på våra anfallare den första halvtimmen som inte bemödade sig med att möta bollen eller springa till de fria ytorna. Rosenberg visade större rutin och kyla än sin kollega på topp först efter ledningsmålet. Överlag, var gårdagens båda toppar i MFF mycket sparsamma i sitt arbete utan boll, något som måste förbättras om guldet ska hem.
Chanko bevisade att DIFs speltanke sitter i ryggmärgen. Han sprang på allt, chansbollar som såväl i stort sett förlorade bollar. Sällan stod han på hälarna vilket de andra i laget gjorde vid flera tillfällen. MFF måste bli rörligare. Få lag kommer att uppträda lika ängsligt och tillbakadraget som Örebro gjorde igår. Det är fortfarande tjugofem SM-finaler kvar att spela om. Och vill vi dessutom överleva mer än en omgång ute i Europa bör vi se till att röra på oss, utan boll och utan förbehåll.
Försvaret – sista utposten?
MFF har vaskat fram en ypperlig backlinje. Elanga vill inte vara sämre än Majstorovic och det är han inte heller. En ytterback med god teknik är så mycket mera värd för laget än bara en ytterback med rätt fot på rätt plats (jämför Elanga och f.d. MFF: aren Roth). Persson stiger alltmer i mina ögon och spelar enkelt och därmed klokt. Höiland var för dagen bättre än Concha i mitt tycke av den enkla anledningen att han inte tvekade lika länge som Concha med att fatta beslut, vilket är den senares akilleshäl. I vilket fall så har MFF två skickliga och offensiva högerbackar.
Lee skötte sig i målet och ingav förtroende, något jag inte tycke vid förra årets Allsvenska premiär. Eloge till Baxter, igår var han – och inte Majstorovic som så ofta förr – Malmös sista utpost. En säker sådan.
Nog är vi alla överens om att det såg och kändes mycket bra igår. Jag själv kunde ägna halvtiden åt att ringa min fru och kosta på mig att vara trevlig (något högst osannolikt en matchdag annars).
Ibland sneglar jag ner vid spelavbrotten på klacken (när jag inte gör anteckningar) från rad ett strax ovanför ståplats. De är så många, (så var det inte på min klacktid), så entusiastiska, så fantastiska med sina flaggor anno sjuttionio och framförallt så unga!
Jag unnar dem ett guld för något sådant har väl de flesta inte fått uppleva i medveten ålder. Även jag vill ha ett guld, givetvis, och självklart har jag fått uppleva ett antal liga- och cupguld, men det är klacken som gör ett arbete, större och mera ansvarstagande än mitt brölande och spottande som förtjänar sin belöning i guld.
Och kanske kan de en dag få samma segervissa och krävande blick för spelet som vi andra redan har.
Och i takt med segrarna kommer givetvis orättvisorna att sticka ut än mer.
Och de är många.
Och då kommer de mörka blickarna.
Och då inser även de unga att Helsingborg - sett till deras meriter – inte ska höjas till skyarna som ärkerivalen nummer ett, utan den rollen är IFK Göteborgs allena att inneha. Inte ska vi ha lillebror som värsta fiende. Den där snorkiga grannpojken som gjorde sig känd en gång under 1980-talet med sina spenderarbyxor och där det ansågs tillåtet av den enade domarkåren att låta dessa inköpta göteborgare (inbilla er inget annat – glöm reportagen som det vi igår fick se på Fotbollskväll om ett Skånelag utan skåningar) att göra mål med händerna. Den gången kostade det oss ett guld.
Ärkerivalen – en spillra av sitt forna jag?
Alla har sin motpol, sin outtröttlige antagonist, någon eller något som är ens motsats eller tvilling för att påvisa sin egen storhet. Ärkerivaler har alla; Holmes hade Moriarty, Rom hade Karthago, Borg hade McEnroe och Malmö har Göteborg.
Vi som såg IFK Göteborg i premiären vet att de inte blir farliga i år, åtminstone inte förrän Bosse Johansson fått rätsida på försvaret (och sitt eget modersmål för den delen).
IFK avslöjade en del potential med sina varierande (till en början) uppspel från mittback till ytterback och därefter till anfallet, med en hård passning längs marken in i banan. Anfallarna försökte ta den med sig på djupet, alternativt skarva tillbaka till mittfältet innan de själva stack på djupet. Intressant, men föga överraskande blev det i längden efter det ena misslyckade försöket efter det andra. Ett av dessa otaliga försök föranledde Landskronas kontring och tillika andra ledningsmål.
Göteborg kan nog bli en trevlig resa för MFF Support i nästa omgång, och jag skulle bli besviken om vi inte ens tog en poäng mot denna högst sannolika nedflyttningskandidat (Örebro, Sundsvall, Enköping, Öster och Elfsborg tillhör denna skara). Jag blir inte förvånad om vi tar tre poäng både mot IFK och mot Landskrona i omgången efter den nästa. Landskrona kommer inte att tillhöra de sex topplagen - MFF, AIK, DIF, HBK, HIF, HAIF ( och i den ordningen slutar nog Allsvenskan) – och nog kommer Landskrona under sitt besök i påskhelgen att få sitt eget Golgata. Jag vågar lova guld om vi på de tre första omgångarna tar full pott.
Nog blir det så.
