Tankar om den emotsedda premiären
"När Skoog blir klar över Rosenberg fungerar, då kommer vi att få se ännu fler mål. Det är jag övertygad om".
Att redan efter en omgång dra några slutsatser av MFF:s prestation är förmodligen både förhastat och dumdristigt. Men det fanns vissa tendenser i matchen mot Örebro som ändå är värda att uppmärksamma.
Vi kan kalla dem behärskning, sampel, offervilja och faktiskt, Rosenberg.
Det kan förvisso bero på att jag är svältfödd på fotboll och därför en aning okritisk, men de tio-femton inledande minuterna på Stadion var bland det bästa jag sett Malmö FF presentera på mycket lång tid. Spelet var enkelt, konsekvent, tryggt och effektivt, och spelarna rullade bollen mellan varandra som om det vore den naturligaste sak i världen. Inga desperata undanskyfflingar, inga anglosaxiska långbollar – istället behärskade och ofta kreativa lösningar. MFF vågade vänta och hålla igen, de lät bollen gå ett extra varv istället för att på vinst eller förlust hiva iväg den mot motståndarnas straffområde.
Spela och kämpa
Malmö FF har idag tekniska, snabba och bollsäkra spelare i alla lagdelar, och borde utan problem kunna bli ett spelande istället för blott kämpande lag. Det går, och är också tillåtet att slå både åtta och nio passningar i rad utan att nödvändigtvis avsluta mot mål. Det fick vi se glimtar av i matchen mot Örebro. Fortsätter det så kan denna säsong kanske innebära ett slut på alla de där eviga långbollarna som får en att spy av leda.
Ljusblå offervilja
Det var också glädjande att se spelarnas offervilja och vinnarinställning. Hela laget visade att de förstår innebörden av begreppen vilja och aggressivitet. Till och med den fysiskt tunne Rosenberg tog för sig och lyckades någon gång få omkull en örebroare. Det är förvisso inte hans primära uppgift att sparka omkull motståndare, men att ta för sig och inte backa i närkamperna har ju en psykologisk effekt som påverkar såväl de egna spelarna som motståndarna. Det låter måhända som billig psykologi, men är egentligen ganska logiskt: vem blir rädd för den hund som inte skäller.
Starkt och dynamiskt mittfält
Malmö FF:s mittfält med Bergström, Mattisson, Jönsson och Chanko gjorde mig också lycklig. Mattisson och Jönsson är båda två starka och hårt arbetande spelare som rör sig över stora ytor utan att tappa sina positioner. Än spralligare är förstås Chanko som mot Örebro i stort sett rörde sig över hela banan, med den följd att han och Concha vid några tillfällen kom lite väl långt ifrån varandra. Men egentligen hade Chankos utflykter inte någon negativ effekt på spelet, snarare tvärtom. Hans arbetskapacitet var enorm och så länge han orkar så bör han få fortsätta springa efter sina egna koordinater. För fotboll handlar ju också om glädje, och även i de mest komplexa och genomtänkta system bör det finnas plats för anarkistiska och oförutsägbara spelare av Chankos snitt.
Likaså Bergström gjorde en habil insats även om han var aningen förutsägbar och återhållsam i sitt spel. Dock visade han på 2-0-målet en snabb speluppfattning i sitt kvicka och öppnande triangelspel med Elanga. Tror dock det blir viktigt för Bergström att träda fram än mer om han vill visa sina kritiker att de har fel när de kallar honom en medelmåtta.
Sammantaget såg mittfältsspelet bra ut, och om man betänker vilka alternativa spelare det finns att använda så ser det riktigt fint ut: mångsidige Yngvesson, fightern Ohlsson och tekniske Johansson (Peking-Olsson vet jag för lite om).
Rosenberg är inte Ijeh
Ett annat av kvällens glädjeämnen var Marcus Rosenberg. Förvisso är han inte alltid så distinkt och konsekvent som man kan önska, och någon gång faller han lite för lätt, men det var ändå en ovanligt mogen och aggressiv Rosenberg som visade sig på banan igår. Att han tvekade då han kom igenom på sina djupledslöpningar är förvisso riktigt, även om den ena löpningen till sist utmynnade i Chankos mål. Målet som Rosenberg stöter in på Elangas inlägg gör han å andra sidan som om det vore det enklaste sak i världen.
Låt oss hoppas att det är så enkelt som det ser ut, för jag vill se mer av Rosenberg. Och jag vill se mer av honom på hans egna premisser. För Rosenberg är inte Ijeh – hans löpningar tar andra riktningar, hans steg och finter är inte desamma. När Skoog blir klar över Rosenberg fungerar, då kommer vi att få se ännu fler mål. Det är jag övertygad om.
Örebro är ingen riktig värdemätare, och det gör det naturligtvis svårt att bedöma kvaliteten på det Malmö FF som spelade på Stadion igår. Och det skall också erkännas att MFF några gånger parkerade på egen planhalva för att efter ett tag tjonga iväg bollen lite på måfå.
Men som sagt, det finns tendenser i spelet som bådar gott för framtiden, och för första gången på mycket länge känner jag mig trygg vad gäller MFF.
Det är en märklig, men härlig känsla.
