Nu är det nästa match som gäller
"Förra årets säsong var ju en enda lång underbar vandring i solen med oss i toppen, med IFK Göteborg i botten och med två vinster av två möjliga där förstås utklassningen på bortaplan var den där extra godbiten att suga på. "
Premiären avklarad och jag hade nästan lyckats glömma vilken fruktansvärd pina det är att genomlida timmarna från det jag vaknar fram tills matchen startar. När hungern är noll, när arbetet går på tomgång, när njurarna arbetar för högtryck och urinblåsan samtidigt är så liten att ett glas vatten räcker för att det ska var tvunget att uppsöka en toalett för artonde gången den dagen, när hela dagen upptas av att spekulera i laguppställningen och när jag helt enkelt är förvissad om att Örebros kvaliteter är som Real Madrids dito.
Det är fruktansvärt egentligen och jag undrar varför jag inte sysslar med fågelskådning i stället.
Men belöningen kommer när klockan blir cirka 20.50 och matchen är slut. Det har då varit så utstuderat kallt att blottarna på stan bara beskrivit sina kroppar, men vad spelar det för roll. Matchen är vunnen och Örebro är besegrat. Jag har stått två timmar på kortsidan under klockan som fortfarande inte är lagad; en plats på Malmö Stadion där man naturligtvis ska ha med sig den kikare jag skulle ha ägt om jag sysslat med ornitologi i stället, för att det över huvud taget skulle ha varit möjligt att se om Mattisson verkligen spelade i kortärmat. Jag har hoppat och gjort åkarbrasor för att hålla värmen och i tysthet skänkt några tankar åt den stackars Baxter som spelade i kortbyxor och sällan hade nåt att göra för att hålla sig varm. Han och linjedomarna var kvällens verkliga hjältar. Hur överlevde de? Hur stod de ut?
Men 2-0 och som de sa på Fotbollskväll, ”en dag på jobbet”. Om det inte var för det faktum att det var första omgången i årets allsvenska så hade epitetet ”en dag på jobbet” passat synnerligen väl. MFF visade sin klass genom att göra just vad som krävdes. Man kvävde närkingarnas anfallsförsök i sin linda, och av och till spelade de himmelsblå en himmelsk fotboll. Man visade klass och resultatet 2-0 är just ett klassiskt resultat. Inte för litet för att det ska oroa och inte för mycket så att vi supportrar ska dra iväg och fira SM-guld redan. Lagom. 2-0 var lagom så här i början.
Men nu är det nästa match som gäller. Och jag kan endast instämma med Thomas Green i hans krönika här på Himmelriket där han skriver om IFK Göteborg som vår ärkerival. Inget lag är roligare att slå, inget lag är det mer smärtsamt att förlora mot, inget annat lag väcker sådana olustkänslor hos mig. Förra årets säsong var ju en enda lång underbar vandring i solen med oss i toppen, med IFK Göteborg i botten och med två vinster av två möjliga där förstås utklassningen på bortaplan var den där extra godbiten att suga på.
Med all min empatiska förmåga önskar jag samtidigt IFK Göteborg lycka till i år, jag vet vilka kval de genomlider med tanke på att deras situation är skrämmande lik vår för ett antal år sen. Det ska sägas. Också ska sägas att jag inte vill att de degraderas. Jag vill se dem vara tvungna att kvala framåt hösten för att hålla sig kvar, men i allsvenskan hör de. Tänk bara att inte få uppleva ett år med denna fullständiga eufori som 4-0 på bortaplan innebär...
Och som den sportslige gentleman jag är så ser jag hellre hur MFF går förbi Göteborg i maratontabellen av egen kraft. Inte så där fult och nesligt som de gjorde, när vi var tvungna att ta ett år i serien som Gud glömde. Det är bara 15 poäng kvar och bättre målskillnad. På måndag runt klockan 21.00 så förväntar jag mig att det bara skiljer 12 poäng.
Biljetterna är köpta (tack Per och Jivan), matchtröjan ligger fortfarande framme sen i måndags och nervositeten och oron börjar så smått skölja över mig igen, för att på måndag bli vansinnig, i det närmaste outhärdlig. Det är dags att runda av och jag avslutar härmed denna krönika på samma sätt som den jag skrev inför förra årets match på Gamla Ullevi:
”Så, jag ber Prahl och hans stolta 11 killar: Gå ut på planen, ha kul, kämpa som fan, sparka inte på liggande domare eller vad ni än brukar säga till varandra före match, men se till att det blir S-E-G-E-R! Vilka som spelar bryr jag mig inte om, hur segern bärgas spelar ingen roll, bara jag får lämna Gamla Ullevi i sällskap med några hundra andra himmelsblå supportrar med ett sådant stort och lyckligt leende som man inte har när Chris Härenstam rapporterar fotboll.”
