Mål #8: En bitterljuv pärla i krysset
En sista justering av bollen för att hitta den perfekta tuvan. Tre snabba steg, ett smekande tillslag, en till synes loj höger innersida seglar över muren. En överspelad målvakt som vet att det är kört innan han ens insett att det har börjat.
.jpg)
Malmö FF - IFK Göteborg 1-2, 10 April, 2005
1-1 Afonso Alves (35)
Det finns premiärer och premiärer. Premiärer skall helst vara vårsol, friska vindar och himmelsblått varhelst man ser. Fullsatt stadion, flagghav, överspeedad förväntan och seger. Absolut seger. Jag kan nog försaka allt det andra. Bara för att få känna en seger. Sådana premiärer minns jag mer än gärna.
Sedan finns det premiärer jag helst vill glömma. Förtränga och intala mig att de aldrig skett. Premiären 2005 var en sådan. Att förlora mot uppkomlingarna från Göteborg på Malmö Stadion i en premiär är inget som jag gärna minns.
Och nog skulle jag ha lyckats förtränga även årets premiär, om det inte vore för den 35e minuten. Bara och endast den är värd att kommas ihåg från denna dag. Även om det sker till priset av att också vagt påminnas om en neslig förlust mot de blåvita.
Sett så här i efterhand blev årets premiär symbolisk för hela säsongen. Vi förlorade utan att riktigt förstå hur det kunde ske. Oförväntat och oglamoröst. Och fulla av eftertankens kranka blekhet hade vi (i alla fall tillfälligtvis) tagits ner på jorden. Så helt enligt riktlinjerna i Standardförlustformulär 1A tystnar redan efter en kvart i stort sett hela Malmö Stadion. Alla utom den oförskämda och ouppfostrade klicken i östra kurvan, totalt oförmögna att inse allvaret i situationen. Mittfältet haltar och en nytänd Mild maler ner oss. Anfallspelet ser andefattigt ut och allt hopp rinner som vanligt ur mig.
Men när publiken på allvar verkar ha fastnat i ytterlägen av otröstlig förtvivlan och djup uppgivenhet dras en kämpande Hasse Mattisson plötsligt ner en bit från motståndarnas straffområde. Och hoppet tänds i vrålande strupar. Och herr Fröjdfelt är för en gångs skull rörande överens med majoritetens som vanligt vettiga och sansade reaktioner för att påkalla uppmärksamhet på det flagranta regelbrottet. Tänk om linjemännen någonsin kunde visa samma samarbetsanda vid offside?
En sista justering av bollen för att hitta den perfekta tuvan. Motståndarna har äntligen slutat flabba kring domslutet. Muren av små trippande ballerinor försöker utsiktslöst maska åt sig några decimeter till och en nervös målvakt flaxar runt på sin mållinje. Tre snabba steg, ett smekande tillslag, en till synes loj höger innersida seglar över muren. Precis utom räckhåll även för Milds flint. En överspelad målvakt som vet att det är kört innan han ens insett att det har börjat.
Och så bollen som så underbart svävar in under ribban.
Så självklart, så till synes enkelt. Estetiskt fulländat. Blå himmel, solsken och ett riktigt premiärmål som får Stadion att lyfta. Alla utom den oförskämda och ouppfostrade klicken i östra kurvan. Totalt oförmögna att inse det riktigt vackra i livet.
Det finns tyvärr också mål och mål. Hur jag än skulle vilja att världen endast bestod av fulländade mål som Afonsos frispark i 35e minuten, så vet jag att fotbollens verklighet är krassare än så. Det är inte skönheten som räknas. Det är hur många som görs. Och hur vackert Afonsos mål än är så räknas två hussesparkar alltid högre.
Ibland, som efter en förlust som årets premiär, så försöker jag intala mig själv att jag är redo att sälja min själ. Att jag är redo att byta bort dessa rara pärlor mot löftet av fler avgörande toffelsparkar-á-la-Mild. Men jag veknar alltid i tanken. För vad är minnet av en betydelselös seger mot den välgörande känslan att om och om igen kunna se Afonso göra en sista justering av bollen för att hitta den perfekta tuvan innan han smeker den i krysset? Går det egentligen att jämföra en simpel statistisk notering mot den estetiska fulländningen av en frispark från Afonso?
Aldrig i livet. Men försök förklara det för den hopplöst oförmögna klicken i östra kurvan.
