Gästkrönika: Mikael Andersson vs Michael Andersson
Farstamannen levererar en krönika om "Mål-Mickes" storhet.
I de flesta fall är det enkelt när man snackar om gamla Bajenhjältar. Jag menar alla vet ju vem man snacka om när man nämner Kenta Olsson. Eller Janne Sjöström. Micke Rönnberg eller för all del Christer Fursth.
Men det finns ett svårare fall. Mikael Andersson. Eller Michael Andersson. För mig är ändå valet självklart.
Vi har för det första en långsam mittfältare som när Hammarby var på väg att etablera sig som storklubb valde plånboken framför hjärtat och drog till IFK Göteborg.
Vi har för det andra en långsam forward som när Hammarby har etablerat sig som storklubb lojalt suttit stilla på bänken trots att hans anfallskollegor haft en måltorka värre än Sahara.
Vi har den första som gått till historien för den värsta målmiss som en Hammarbyspelare någonsin producerat.
Vi har den andra som i arktisk kyla prickade in bollen som gav Bajen den första medaljen på över 10 år.
Vi har den första som alltså valde att gå till en av Bajenfansens största fiendeklubbar. Den andra valde att lämna ett annat hatobjekt…
Vi har den andra som sköt ett drömmål på Djurgården i ett derby som bara måste vinnas. Den första valde att bli tränare för aporna…
Michael Andersson kommer jag alltid att minnas som en byråkratisk man som lika gärna kunde jobba för SE-banken, Bonniers, Stadsbiblioteket eller som klubbdirektör i Sveriges gnälligaste lag.
Mikael Andersson kommer jag att minnas för det sneda leendet, den i början obegripliga skånskan och det rufsiga håret som blivit allt tunnare med åren.
Det enda de två har gemensamt förutom just ”Micke Andersson” är väl hårfärgen. Lite rödlätt sådär.
Annars väljer jag som sagt 24 timmar om dygnet att minnas Mikael Andersson som den rätte Micke Andersson.
Lycka till i Sandefjord, grabben. Och kom för fan inte tillbaka som klubbdirektör för AIK. För då får vi leta på en tredje Micke A!