Krönika: Låtsasvärlden som blev sann
Det är december igen. Folk köper senaste datamanagerspelet och spontanletar efter fotbollssiffror på internet. I AIK-staden vilar inte orden. Mycket är upp till oss nu.
När jag glider förbi Råsundas norra läktare på väg från Solna till Sundbyberg föds tanken att nya slimmade AIK kan bli ett allsvenskt topplag redan nästa år. Det kan hända att det jag tänker är en klyscha: "När vi nu slår ur underläge har vi mer att vinna". Det är förvisso inte exakt där jag vill sätta mitt finger men det är synonymt med den situation jag tror kommer gynna AIK under återkomstens år i allsvenskan.
Den jättelika kostym AIK-fotboll försökte fylla under slutet av 90-talet och de första åren på detta årtusende passade som bekant inte spelarnas kvalitetsmässiga nivå. Med obalans i verksamheten var det plötsligt bara klubbmärket, färgerna och supportrarna som var desamma. På plan hette man Långås och Svante istället för Gustafsson och Kung Mjällby.
Det slutgiltiga uppbrottet
Naiva och blåögda trodde vi att kvalitet och resultat stavades talang och marknadsvärde medan tydlig och effektiv organisation saknades. Att spelarnas karaktär och fysiska status lös med sin frånvaro på agendan över lagets spelarprofil medan truppmedlemmarnas plånböcker blev förstaklassfeta av klubbens orimliga och blödande ekonomiska struktur borde ha varit varningssignaler nog.
Fast allt det där vet ni. Nu är ni säkert lite arga också. Herr Fröberg har slagits med öppna dörrar och beskrivit tankar ni haft i flera år. Anledningen till detta icke-innovativa konstaterande är det slutgiltiga uppbrottet med denna tid. För inte har vi varit helt förskonade från tältkostymstänkandet ens under inledningen av denna vintervila. AIK:s ledning är ny och visar tydlig strävan efter symbios med samtiden men på supportersidan står ett oroväckande stort antal gestalter kvar i ankomsthallen och frågar efter Dedé Anderson.
Då jag möts av den kaffeintensiva luften från Arvid Nordquist-fabriken i Sundbyberg ler jag med känslan att AIK i stort funnit rätt kläder igen. Vi är underhuggare och stora stygga AIK på samma gång. Vi är stramare budget och nyemission. Vi är Charlie Granfelt och Stefan Söderberg. Vi är Derek Boateng och Johan Mjällby.
Det är då längtan efter nyförvärv går över styr
Jag blir först lite lockad. Man har ju varit där förr. Man har väntat på "värvningsbombens" briserande: tillfället då allt stannar för att man läser på klubbens officiella att "landslagsstjärnan är klar för AIK".
I dag når vi emellertid nya nivåer. Framflyttade positioner i spekulationer som får mig att tänka till. Det nya är en blandning av datamanagerspelsvetenskap och tafflig statistikhantering. Nyförvärven och elvorna som diskuteras är inte rimliga. Det saknar vett att ersätta större delar av det lag som fört oss tillbaka med dataspelsromantik och värvningar som endast fungerar i teorin (om ens det).
I den nya typen av referensvärld (som visserligen har några år på nacken nu) kan man höra hur spelares värde baseras på statistiken och siffrorna i datamanagerspelet Championship Manager och antal google-träffar. I låtsasvärlden som blev sann finns få mentala och sociala sekvenser med i spelet men verkligheten visar att spelarna andas samma luft som du och jag. Under vintern kommer vi stå och frysa på läktarna medan spelarna byter om i en stinkande barack på Skytteholm.
Jag kan inte nog poängtera hur viktigt det är för AIK att behålla bra befintliga spelare
Måhända att Arash Talebinejad fått målchanser som en blind palsternacka skulle ha gjort mål på men faktum kvarstår: vi gjorde flest mål (56) av alla lag i Superettan. Arash har äntligen en säsong bakom sig utan värre skadeproblem och han har allt som oftast varit med i startelvan. Antingen som forward eller yttermittfältare och varit en av de spelmässigt bästa. Med stöd och utveckling är Arash en fortsatt viktig tillgång.
Många i ankomsthallen verkar veta om hur "dåligt psyke" Andreas Eriksson har men eftersom det inte görs djupare analyser än att folk framför sig ser virtuella parametrar med sjunkande värden för mentalitet och inställning är det en antydning jag ifrågasätter. Några personers iaktagelser har blivit fullt godtagbara och mittfältsmusketörens otur med skador nämns som mest i förbifarten.
Bara otur är det såklart inte. Eriksson behöver ett särskilt träningsprogram att följa (vilket han säkerligen liksom alla andra spelare i truppen redan utvecklat tillsammans med Rikard Norling och Thomas Lindholm) och extra uppbackning från ledning och supportrar. Det som förespråkas är en typ av "kasta bort och hämta nytt"-mentalitet och jag frågar mig om det är AIK:s väg att vandra? Vi är Sveriges största klubb men inte landets bästa eller mest välutvecklade. Att ta vara på det vi har tycker jag är AIK:s väg eftersom jag med en lätt tillbakablick ser alltför kortsiktigt och resultatlöst tänkande där våra spelare använts som engångsrakhyvlar.
Att ge en enormt talangfull och begåvad fotbollsspelare fortsatt chans att utvecklas borde vara en situation att ta sig an. En utmaning. AIK lär sig av tidigare misstag med talanger som inte blommade ut och/eller inte släpptes fram tillräckligt. Förutsättningarna att som spelare utvecklas i AIK blir allt bättre med starkare organisation.
Luften har förändrats
AIK var dåligt organiserat då man åkte ur allsvenskan förra året men det går inte att förneka den dåliga luft som spreds likt förpestad ångest i AIK-staden. Den onda cirkeln gav sitt. Jag minns mycket väl då Pa-Modou Kah bommade någon meter från öppet mål mot Malmö på Malmö stadion i allsvenskans femte omgång. Det var ingen tillfällighet att Kah eller andra i liknande lägen missade "givna målchanser". Det låg i luften lika tydligt som då AIK inte kunde förlora ett derby. Förra året bekräftade undantaget regeln då AIK med ett omvänt mardrömsscenario vaknade upp till verkligheten och segern hemma mot IFK Göteborg med 3-1 för att åter somna in ackompanjerat av supportrarnas vrede.
I en klubb av AIK:s storlek och dignitet kan dålig känsla verkligen sätta käppar i hjulet men samtidigt kan den i motsatt positiv förpackning göra oss sagolikt starka. I en intervju nyligen med AIK-webbradio talade Johan Mjällby om "AIK mot världen". Tanken är förstås inte unik för AIK. Snarare ganska vanlig även i andra lag. Dock blir det av nordens tydligaste klang då AIK-maskineriet sparkar igång. Norra stå startar en sång som östra, västra och södra inte är sena att haka på. Spelarna håller varandra på tårna match efter match under noggrann uppsikt av Norling och hans vänner. Allt för att vi är underhuggare och stora stygga AIK på samma gång.
Då jag möts av den kaffeintensiva luften från Arvid Nordquist-fabriken i Sundbyberg ler jag med känslan att AIK i stort funnit rätt luft igen. Mycket är upp till oss nu. Jag längtar till första träningsmatchen då februarikylan biter sönder låtsasvärlen.
