Tankar om matchen, inramningen och framtiden
Alltid Blåvitts Erik Lupander botaniserar bland superlativen.
Fjärilar
Nervös. Mer eller mindre ångest sista timmarna före match. På plats långt före avspark, kändes lika bra att komma på plats, diskutera bort nervositeten med bänkgrannarna och kolla om gubbarna såg pigga ut.
Fick först vid ankomst till Gamla höra om dagens startelva av mina redaktionskamrater som inte ens avslöjat sin lilla hemlighet för undertecknad redaktionsmedlem. Hade mellan ångestattackerna gått och dagdrömt om en storseger med Crossa och Hasse som matchhjältar. Alla dessa segervissa skåningar skulle få gröten i halsen och IFK återfå sin forna stjärnglans, åtminstone till nästa match var avgjord. Ibland överträffas ju dikten av verkligheten, och den vårvarma måndagskvällen den 14:e April skulle bli ett sådant tillfälle.
Startelvan ja. Inte för att jag såg så värst många Blåvittmatcher det förra seklet, men om någon kan erinra sig en offensivare startuppställning de senaste 13 åren får Ni gärna maila och tillrättavisa mig eller rent av mobba mig på forumet. Från mittfältet och framåt är det egentligen bara Sebastian Johansson som kan karaktäriseras som en defensiv spelare. Martin, Hasse, Crossa, Sankan, Jonas. Tokoffensiv är ett lämpligt adjektiv i sammanghanget. 4-3-3 formerat med både Martin och Hasse i roller som kan kallas "släpande" där de ofta finner yta mellan "fiendens" backlinje och mittfält.
Med denna uppställning framför ögonen istället för den falska som vi rapporterat här på Alltid Blåvitt så byttes sakta ångesten ut mot försiktig förväntan.
Matchen
Första halvlek. Direkt satte Malmö press och IFK fick knappt låna bollen första fem. Jag försöker ursäkta spelet med att "MFF fick faktiskt börja med bollen" till kamraten brevid, som bekymrat rynkar pannan. Jag tänker: "Har Bosse satsat för offensivt? Blåvitt får ganska snabbt ordning på spelet och framförallt två saker slår mig - IFK känns livsfarliga när Martin och Hasse kommer rättavända, och MFF fyller på väldigt dåligt med folk där framme. Är de två sakerna relaterade?
Alla som var där vet vilken chans jag menar. Tionde minuten. Hasse tar fart från mittplan och avancerar mot sin försvarare, får på något underligt vis ännu mer fart i sina korta ben och går ut till höger om sin back. En perfekt passning och jag ställer mig skrikandes upp. "Han kan inte missa", tänker jag, förmodligen högt, om Crossa i det läget. Min dagdröm kanske skulle gå i uppfyllelse. Hur karln gör vet jag inte, men Crossas avslut smiter utanför och jag sätter mig tungt i stolen igen. "Ska det bli en sån här säsong igen", suckas det runt mig. Men det känns ändå positivt någonstans där inne när IFK fortsätter skapa lägen medan Malmö har förtvivlat svårt att komma till avslut, en vass Niklas Skoog till trots.
Andra halvlek behöver jag egentligen inte skriva något om. Hasse, tåfjutten och Martin Ericssons slutliga genombrott är redan välkända fakta. Jag tänker istället på Sebastian Johanssons oerhörda arbetsinsats på mitten - och på Mikael Antonssons revansch. Någon som minns när Dennis och Anton skallade ihop i första halvlek? Någon mer än jag som nästan direkt tänkte på Anton och den läskiga otur han verkar dras med? Som tur var kom han på benen igen och gjorde en härlig match, tillsammans med...ja...alla i laget.
Hela sista halvtimmen får jag tvinga mig själv att inte yppa ett positivt omdöme om någon spelare, inte ett ord om hur skön en seger skulle vara, inte ens en tanke om hur firma Härd & Stenberg på GP skall bortförklara 3-0 mot guldtippade MFF. Vidskeplighetens betydelse? Vem vet, men jag tänker inte chansa den här kvällen.
Känslan vid slutsignalen behöver inte beskrivas - jag tror jag delade den med minst tiotusen andra själar på plats..
Inramningen
Första säsongen på sittplats för undertecknad. Trött på stolpar och snabbsjungande ynglingar förflyttade jag min röst till Änglarnas initiativ "Levande sittplats". 100 platser var avsatta men endast ett tjugotal var besatta. Vi som var där klämde i så gott vi kunde under ett mycket glatt humör men vi behöver förstärkning ifall vi skall kunna ge en ny dimension till ljudbilden på Gamla. De platser som inte är sålda till årskortsinnehavare säljs som vanliga lösbiljetter, så för all del - var inte blyga, Ni sångsugna som vill sjunga i takt sittandes, kom till oss.
Klackmatchen var jämn, men en extra eloge till Malmö som hade en fin ljudbild matchen genom trots matchutvecklingen. Blåvittklacken? Stundtals bra, stundom mindre bra. Med risk för att svära i kyrkan så tror jag trummor kunde vara en bra idé. Problemet är inte numerären eller sångviljan utan att klacken har så fruktansvärt svårt att hålla tempot, i de fall de lyckas enas om samma ramsa. Som helhet var det dock en finfin inramning denna premiär. Härligt väder, två sångstarka klackar, hyfsat tifo och god stämning.
Framtiden
Bosse sade åtskilliga gånger efter matchen att vi i segerruset inte fick glömma bort att detta endast var en match i mängden. Helt rätt. Jag tror IFK:s nyvunna självförtroende fortfarande står på en bräcklig grund. Efter haussningen av laget och spelet som otvivelaktigen kommer ske de kommande dagarna så är jag livrädd att spelarna står där på Värendsvallen annandag påsk med prestationsångest upp till öronen. Öster är inte MFF. MFF var kanske inte speciellt bra idag, men de försökte trots allt spela en offensiv fotboll och de har pressen på sig att prestera. Hur fungerar detta spelet mot lag som backar hem med nio och en halv man? Vad händer när vi får ett eller ett par mål i baken tidigt i matchen? Först då får vi se vad IFK Göteborg anno 2003 egentligen går för. Men med en frisk trupp är jag övertygad om att vi blir klart bättre än de 10 till 13:e platser som riksmedia tippat oss på.
Och en sak till. Dryga 11900 är en helt okej publiksiffra. Med gott resultat mot Öster - någon mer som tror den kommer slås den 27:e mot HBK?
