Mål #4: En magisk högerslägga och en hemmamatch på bortaplan

Säsongen 2005 fanns det bara en 90-minutersperiod under vilken MFF kunde leva upp till epitetet "Regerande svenska mästare". Hemmamatchen mot Kalmar.

Malmö FF-Kalmar FF 1–0, 16 maj 2005
1–0 Afonso Alves (37)

Förutsättningarna var lite speciella.

MFF hade inlett Allsvenskan lite halvknackigt. Men de två matcherna innan drabbningen mot Kalmar gav signaler om att formen var gryende. På Råsunda mot Assyriska var visserligen motståndet av uslaste art men Afonso var äntligen tillbaks i anfallet och gjorde två mål. Brassen var på gång. Det visade han även mot Rosenborg i den betydelselösa Royal league-matchen. Men nu skulle han ställas mot mycket tufft motstånd.

KFF hade inlett Allsvenskan lysande och i tur och ordning hade Gefle, Hammarby, Häcken, Halmstad och IFK Göteborg misslyckats med att göra mål på de tjuriga smålänningarna. Nanne Bergstrand intalade spelarna att hela världen var emot dem och själv intog spelarna rollen som tokiga bönder som vägrade släppa in mål.

Det kändes lite märkligt att sitta på tunnelbanan. Det var drygt en timme till matchstart. Om allt vore normalt skulle jag ju sitta på Ölkafét så här dags. Säkerligen skulle säkert ett par kalla tjeckiska runnit ner till smalbenen och en skön värme skulle spridit sig i kroppen. Inför matchen-värmen. Men nu satt jag på tunnelbanan. I Stockholm. På gröna linjen någonstans mellan Hagsätra och Hässelby Strand. Det kändes inte bra alls.

Det var alltså MFF som skulle spräcka Kalmars nolla. Tom Prahl mönstrade ett minst sagt spännande anfallspar. Markus Rosenberg och Afonso Alves. Men KFF:s tokiga bönder var inte oroliga. Den otymplige men målfarlige ytterbacken Tobias Carlsson hade vid ett flertal tillfällen visat alla sina tre tänder och förkunnat för de svenska tv-tittarna att MFF skulle få det jäkligt svårt.

Flytten upp till Stockholm hade gått dagen innan. Det nya jobbets geografiska placering (bredvid Globen) gav mig inget val. Det var till att packa väskan och flytta in hos Big Love på Hägersten. Kvar i Malmö lämnades sambon – och MFF.

”Nästa T-centralen”. Den sterila kvinnorösten på tunnelbanan förkunnande att det var dags att hoppa av och traska bort till Restaurang Claras. Där hade jag varit förut. I egenskap av Malmöbo som åkt 60 mil för att se mitt MFF i fiendeland. Då hade man alltid mötts av mängder av MFF:are i exil som ivrigt frågade efter nyheter ”hemifrån”. Nu var jag en av dem. Jag var förvisad att se mitt kära MFF på tv från Malmö Stadion. Senast jag missade en hemmamatch på Stadion var mot Ljungskile 1997. Lillasyster konfirmerade sig.

Solen sken. Det var en sån där underbar malmöitisk majdag som lämpar sig tveklöst bäst för fotboll på Malmö Stadion. Gräsmattan var grön trots det galna guldruset in på plan efter guldmatchen säsongen innan. På läktaren intog över 16 000 åskådare sina platser. Lite klent med folk tyckte de flesta. Förra året hade ju motsvarande möte lockat 1000 åskådare fler. Det är lätt att bli kräsen.

Det var inte mycket folk inne på Claras. I det dunkla ljuset kunde jag skymta ett fåtal himmelsblåa tröjor. Jag blev lite besviken. Hade hört talas om den goda stämningen på Claras och kände mig lite blåst. Gick fram till baren. En söt servitris tipsade om oxfilépastan. Man fick den och en mellanöl för en billig peng berättade hon. Det lät bra så det fick bli oxfilépasta.

Tog plats vid ett bord nära storbildsskärmen. Fortfarande nästan helt tomt. Läste Expressen. Det stod inte mycket om matchen. Längtade efter en klassisk Rune Smith-artikel i KvP. Servitrisen kom med pastan. Den var okej. Men det var persika i den. Aldrig att de hade haft persika till oxfilé på Ölkafét. Det är fjolligt ju.

Helt plötsligt hände det något. Som på en given signal rusade det in folk i restaurangen. Halsdukar, tröjor, mössor, kepsar. Allt var himmelsblått. På bara några minuter var restaurangen full och ett sorl spred sig i lokalen. Ett sorl som dominerades av den lite märkliga Stockholmsk-malmöitiska dialekten med konstiga betoningar på helt fel ställen. Sedan började matchen.

På Malmö Stadion visade det sig ganska snabbt att Tobias Carlsson och hans kamrater i en-för-alla-alla-för-en-för-vi-är-bönder-backlinjen skulle få en svettig afton. Daniel Andersson stressade sönder sina motståndare på mittfältet. Backlinjen såg lugn och stabil ut. Och där framme högg Afonso och Rosenberg på allt.

Det kändes märkligt att höra ramsorna genom ett högtalarsystem. Men det kändes ännu märkligare att vara omgiven av så många MFF:are (nu var det mer än fullsatt på Claras) och knappt känna igen en enda. Vissa ansikten var lite halvbekanta och jag nickade lite tafatt som hälsning. Jag fick ett par nickar tillbaka.

MFF började pressa allt intensivare. Men de riktigt heta målchanserna saknades. Kanske skulle det bli ännu en match fylld av frustration och kanske till och med vrede.

Inne på Claras var tålamodet på väg att ta slut. Då hade det gått 25 minuter. Högljudda missnöjesyttringar kom flygande från alla möjliga håll. Det kändes lite konstigt. Visserligen var jag van vid kort tålamod på Norra Sitt. Men inte så här kort. När det gått 36 minuter var missnöjet med att MFF ännu inte gjort mål på laget som inte släppt in ett enda i allsvenskan enormt. Jag kände mig inte hemma. En långhårig man ställde sig upp och vrålade med sin mest arga stämma: ”Men passa Afonso då för helvete”!!!!

Yksel tog tag i bollen. Och han passade in den till Afonso. Brassen befann sig några meter utanför straffområdet. Lite till höger från målvaktens håll. Det såg ut som om han tänkte skjuta. Men han höll inne med skottet. I stället fintade han bort Patrik Rosengren och tog ett par snabba steg in mot mitten. Utan egentligen någon ansats avlossade han ett skott som … nu börjar det bli svårt att beskriva vad som egentligen hände … på något sätt såg ut som om det skulle gå högt över. Men det gjorde det inte. Petter Wastå i KFF:s mål trodde också att bollen skulle gå högt över. Men det gjorde den inte. När den närmade sig målet så sjönk den som en sten och flög stenhårt in i Wastås vänstra kryss.

Jaaaaaa! Claras exploderade. Jag exploderade. Jag slängde bort stolen och hoppade upp och ner som om jag stod på Norra. Jag kramade om den halvalkade jeanssnubben bredvid mig – jag flög fram mot en av dem som hade varit vänlig nog att återgälda min nickhälsning halvtimmen tidigare och vrålade att det fanimej var helt underbart och hur fan gick det skottet in och nu jävlar krossar vi Kalmar och…

Afonso sprang mot hörnflaggan. Han hade ena armen i luften. Markus Rosenberg sprang efter som en galning och slängde ner honom på marken. Runt om de båda anfallsessen stod Kalmarspelare och rättade till knäskydden. De tittade på varandra och undrade lite vad de nu skulle hitta på. Hur h-e försvarar man sig mot ett sånt mål?

När lugnet lagt sig på Claras tittade jag mig omkring. Folk skålade och plockade i ordning allt de vält i glädjen och helt plötsligt log alla mot mig. Så kändes det i alla fall. Jag kände mig hemma.

På Malmö Stadion fortsatte Daniel Andersson jaga livet ur motståndarna. MFF var makalöst överlägsna och KFF fick inkassera sin första förlust för säsongen. De tokiga bönderna från Småland hade oturen att möta ett MFF som i 90 minuter var precis så totalt jävla Sverigebäst som inför säsongen förväntade sig att de skulle vara i 26 x 90 minuter.

Jag lämnade Claras med ett brett leende på läpparna. Det kanske inte var så illa det här ändå, att jobba i Stockholm. Men jag återkom aldrig. De få gånger jag var ledig och hade minsta möjlighet att se matchen tog jag mig ner till Malmö Stadion. Men kvällen på Claras lärde mig att det finns en plats i Stockholm till vilken jag alltid är välkommen.

Det tackar jag Afonso för.

0 kommentarer