Reportage: Från hackkyckling till kung

Reportage: Från hackkyckling till kung

Sommaren 2004 köptes Markus Johannesson till Djurgården från Örgryte och blev snabbt ifrågasatt. Nu har allting vänt och han är kung i backlinjen. Forum 1891 punktmarkerade Djurgårdens lagkapten under guldstriden.

Stockholm, 3 oktober 2005.
Bollen slank retsamt mellan benen på honom sedan han försökt pressa Halmstads anfallare Thorvaldsson som redan tagit sig förbi två Djurgårdsspelare med en tvåfotare. Efter tunneln var islänningen fri med Pa Dembo Tourray och chippade retfullt in bollen över Djurgårdens målvakt. 1-1. Kvitteringsmålet slog ner som en blixt från klar himmel, Djurgården hade i en halvtimma totalt spelat ut Halmstad. Stadion tystnade och Markus Johannesson såg bedrövad ut. Kanske hade han vårens match mot HBK på Örjans Vall i åtanke? Då förlorade kaptenen en nickduell mot Yaw Preko som sedan kunde panga in 1-0 redan i den första minuten, ett mål som banade väg för HBK och deras 3-1-seger. Skulle en missad duell av Johannesson även i denna match mot västkustlaget innebära poängförlust, vilket på nytt skulle göra att chansen att dra ifrån i tabellen gick om intet?

Det här var inte första gången Djurgården hade möjligheten att ta ett järngrepp om Lennart Johannssons pokal. Första läget hade kommit redan i vändningens dubbelmöten mot bottenlagen Sundsvall och Landskrona under sommaren. Men eftersom laget enbart lyckades skrapa ihop sju poäng av tolv under dessa matcher misslyckades det försöket. Nästa rejäla möjlighet hade kommit i bortamötet mot Häcken i omgången innan hemmamatchen mot Halmstad. Djurgården ledde inför matchen serien med sex poäng och en seger på Rambergsvallen skulle i praktiken säkra guldet eftersom det då som mest bara skulle behövas en seger till för att det skulle vara helt klart. Istället blev det förlust med 1-0. Därmed ledde Djurgården enbart på målskillnad inför matchen mot Halmstad eftersom Göteborg, dagen innan, tursamt vunnit med 3-2 mot Assyriska på Bårsta IP.

Det var säkert väldigt många supportrar som blev rädda för hur spelarna tog det faktum att Änglarna nu bara låg en poäng bakom oss. Hela arenan tystnade och folk verkade ha vaknat upp igen efter att ha uppslukats av inramningen som under hela halvtimman innan målet varit otrolig. Stadionpubliken hade satt sin prägel med ett hett tifo - bengaler och rökbomber - och den i år förvånansvärt slöa Lidingöläktaren hade sedan visat gammal god form. Klacken på Sofiasidan hade varit hetare än någonsin. Trycket under "Full Fart Framåt - Håll Tätt Bakåt" gav gåshud. Men nu var alltså den otroliga stämningen som bortblåst.
 

Bild från tifot

Rädslan skulle snabbt utbytas mot glädje. Minuten efter kvitteringsmålet slog Fredrik Stenman en perfekt pass som gav Tobias Hysén friläge. Tobbe smällde in 2-1-målet och alla förstod att det här skulle gå vägen. Att Halmstad skulle göra ytterligare ett mål kändes minst sagt otroligt. Istället kom trean och fyran för Djurgården. Sedan fick Markus Johannesson en ypperlig chans att göra mål, enbart en Halmstadspelares huvud räddade dem denna gång. En förbaskad lagkapten joggade sakta tillbaka hemåt. Djurgården hann göra 6-1 innan Mackan på eget bevåg lämnade sin mittbacksplats för att försöka bli målskytt. I den 87 minuten kom så läget med stort L. Stadion tystnade och alla blåränder hoppades att kaptenen skulle få göra sitt första tävlingsmål för klubben. Han missade dock, blev rejält förbannad på sig själv och skrek ut ett antal svordomar i den småkyliga oktoberkvällen.
- Det var synd att man inte fick göra ett mål men så är det ibland.

Samtidigt började hela Stadion att sjunga "Åh en sådan härlig dag" och sången hördes säkerligen ända in till city. Det blev inga fler mål och matchen slutade 6-1. Markus Johannesson var kanske den enda spelaren i Djurgården som inte riktigt kommit upp till sin normala standard denna kväll. Han hade först åkt på Thorvaldssons tunnel men i övrigt var hans försvarsspel stabilt och tillsammans med Toni Kuivasto avväpnade kaptenen lätt Halmstads harmlösa försök till anfall. Det var i det offensiva spelet den normalt sett kreative mittbacken var i det närmaste osynlig. Eftersom Thorvaldsson pressade högt på honom fick han inte tid och möjlighet att vara den spelfördelare han annars brukar vara. Men den offensiva pressen verkade också vara det enda som fungerade i Halmstads taktik, lagets försvar var obefintligt. Mackan var självklart nöjd efter 6-1-segern.

Trevande inledning
- Jag var ytterst tveksam till Johannesson när han kom. Jag tyckte inte han var tillräckligt bra helt enkelt. Han visade också under förra hösten att han inte tillförde något. Det gick ju inte bra för honom då. Visserligen hade han varit landslagsaktuell i Örgryte och hade även gjort några landskamper, men jag visste vilken spelartyp han var och tyckte han kändes lite som en panikvärvning. Det kändes som vi köpte honom för att vi tvingades ha in en spelare till ett mittfält som inte fungerade och som inte gjort det sedan Kim Källström lämnat under vintern. Jag trodde aldrig att Markus skulle kunna fylla tomrummet efter dominante Kim, säger Anders Larsson, trogen Djurgårdssupporter.


Kim står när Dräparn faller

Johannesson var från Göteborg, spelade defensiv mittfältare och fick tröja nummer 16, folk drog paralleller med ett tidigare succéförvärvärv från Göteborg, i synnerlighet då media skrev att den nye Källström hade anlänt. Kanske var det ett mindre bra val av Djurgården att ge honom nummer 16? Jämförelsen med Kim gjorde säkerligen fler supportrar än Anders besvikna. Missnöjet märktes också tydligt på diverse forum, däribland Forum Nostrum. Dessutom hördes ofta taskiga kommentarer från DIF-supportrar ute på Råsunda. Troligtvis var det så att folk blev besvikna när det gick upp för dem att Johannesson är en spelare som knappt syns under matcherna, en vattenbärare som gör ett oerhört slit i det tysta. Att han i själva verket inte är den spelaren som tokdominerar på mittfältet, slår de superba genomskärarna och avgör matcher på egen hand. Kort och gott, det var en hårt jobbande lagspelare DIF hade värvat. En spelare som när man ska betygsätta honom efter en fläckfri match får en trea. Men var det en sådan spelare vi behövde på mittfältet i Djurgården? Förvisso behövdes det täckas upp i försvaret, som trots Isakssons storspel, läckt som såll under vårsäsongen.
- Tanken med värvningen av Markus var att vi skulle få en bra spelare med stora ledaregenskaper som dessutom är professionell och har hög ambition och motivation. Vi visste redan när vi värvade honom att han är den spelaren som alltid är med i ett lag och som kunde spela mittfältare. Men vi visste även att han kunde spela mittback, det var ju så han började sin karriär, säger Bosse Andersson.
- Det kanske var orättvist att han av media sågs som ersättaren för Kim Källström när han kom sommaren 2004. Han hade även varit skadad mycket under våren och kom lite otränad. Sedan gick han sönder i debutmatchen mot Halmstad, en skada som han sedan fick lida för hela höstsäsongen då han inte kunde göra sig själv rättvis. Men vi visste hela tiden att det alltid tar tid för spelare att byta klubb, man ska inte vara för tidig med att bedöma spelaren utan vi visste av erfarenhet att det krävs tålamod och långsiktighet från klubben. Nu är det klart att vi är nöjda med honom, han är vår lagkapten och är en fantastisk person både på och utanför planen. Helt enkelt en fantastisk djurgårdsambassadör, berömmer sportchefen.

Inför denna säsong talade många forumskribenter om att bänka Markus till förmån för ett mer kreativt alternativ, exempelvis Felix Magro. Istället blev Mackan vald till lagkapten.
- Det märktes direkt att han var en väldigt trevlig kille. Trots att han bara varit här i ett halvår sedan han kom under den förra sommaren var det ett givet val att välja honom till lagkapten inför 2005. Eftersom han är en trygg spelare, en sån man lutar sig mot när det blåser lite, och eftersom han är ödmjuk samt jobbar hårt för laget är han en bra lagkapten. Det ska tilläggas att Markus är en väldigt viktig spelare för oss, inte bara på plan utan även vid sidan om, säger headcoach Kjell Jonevret.

När beslutet tillkännagavs skapade det dock upprorsstämning i diverse gästböcker och Djurgårdsforum. Folk hade ingen som helst förståelse för att Johan Arneng petats från tronen.
- Med tanke på vad han presterat på mitten under 2004 då han var en alibispelare både vad det gällde passningar och löpningar så undrade man nästan vad som hänt. Man fick en chock när valet av kapten tillkännagavs och jag undrade om någon fått en hjärnblödning. För jag hade inte heller tron att Mackan var den auktororitära person som kaptenen bör vara. Jag tyckte väl att Arneng passade bättre av den anledningen.
- Fast med facit i hand finns det inget annat att säga än att det var ett utmärkt val. Markus har väl till och med varit den bästa spelaren i laget i år. Han har gjort det fantastiskt som mittback. Så det visar om inte annat att ledarna som har insyn hade bra koll och idag är väl till och med Arneng glad över valet, säger supportern Jeppe Sporre.


Första halvleken som försvarare mot Elfsborg

Dock ska sägas att Markus inte gjorde något större väsen av sig under de inledande matcherna 2005 i sin roll som ensam balansspelare. Folk fortsatte därför att klanka ner på Mackan som förvisso hade ”turen” att det även gick rätt dåligt för laget. Alla insåg att något behövdes göras och i halvtid borta mot Elfsborg flyttades Johannesson ner som mittback.
- Han är en mycket bra passningsspelare och vi antog att han skulle kunna styra med ett bra spel bakifrån. Han ville dock inte spela mittback själv först men gick ändå med på ett försök. Sedan har det gått bra och han har blivit kvar. Nu accepterar han rollen och gör det jättebra, säger headcoach Kjell Jonevret.

Möte med kaptenen
Tisdagen den tionde oktober klockan 13:00 på Djurgårdens träningsanläggning. Forum 1891 hade bestämt ett möte med Markus på Kaknäs för att tillsammans med honom leta upp ett kafé någonstans i staden. Det var säkrast att möta honom här då han inte hade någon vidare lokalkännedom. Exempelvis hade han inte en aning om gatuadresser på Söder, han visste inte heller var varuhuset PUB låg. Han försvarade sina dåliga Stockholmskunskaper med att han är en 30-årig familjefar som bor i ett radhus i Täby med sin sambo sedan elva år tillbaka, Jenny, och ettåriga dotter Ella som ska börja dagis vid årsskiftet. Därför blir det inte så mycket shopping inne i staden för honom. Han åker istället till Täby centrum om han ska handla.

Bilen styrde mot Strandvägen. Då det var fint väder med värme och solsken kändes det dumt att sitta inomhus och häcka. Därför föreslog Johannesson ett ställe han fikat på med en kompis veckan innan, nämligen utekaféet som ligger kanten av Djurgårdsbron. Efter en lång biltur i kaptenens Volvo, med en olaglig vänstersväng vid Kungsträdgården, var vi framme. 



Tänk vad snabbt allt kan vända. Från att ha varit hackkyckling under 2004 har Markus, sedan han flyttade ner i försvaret, blivit kung. Av den anledningen var det naturligt att börja med att fråga hur Johannesson kände av de negativa rubrikerna i media och supportrars kritik under förra året?
- Jag läste det aldrig själv, men jag märkte av det ändå eftersom familj och bekanta läste och sedan berättade vad som stod. Men man får inte glömma bort att jag hade lite problem med en spricka i en tå vilket gjorde att jag inte kunde springa riktigt ordentligt. Eftersom jag inte är vindsnabb normalt och sedan fick ännu svårare att röra mig, så märktes det ännu tydligare. De första stegen har väl i och för sig alltid varit helt okej men när jag inte kunde röra mig så blev spelet lidande. Dessutom kunde jag inte riktigt träna hundraprocentigt under hösten och även det påverkade min prestationsförmåga.

Var det något mer som påverkade negativt?
- Det stora problemet var att jag kom till ett lag som inte fungerade. Därför värvades jag in för att styra upp defensiven i Djurgården, en klubb som var riktigt illa ute under förra sommaren. När jag kom hit låg vi just över kvalstrecket. Jag var orolig när jag kom hit inför HBK borta. Då var det mycket negativt runt föreningen. Folk sa att antingen så vinner vi eller så åker vi ur. Jag blev förvånad och sa ”serien är ju inte slut, vad är problemet, varför hänger ni med huvudet efter en halvtaskig vår?”. Klubben har vunnit SM två år i rad medan jag spelat i en förening som krigat för sin existens ekonomiskt. Så jag blev förvånad över den negativa inställningen.

Men är det inte jobbigt att känna att man har supportrarna emot sig?
- Alla får uppleva det under någon period. Det är klart att man kände av att det fanns dem som inte var nöjda. Man fick reda på det på ett eller annat sätt. Tyvärr blev det väldigt tydligt på Råsunda där det inte var så mycket folk. Då hör man de som sitter och skriker. Det höjer ingen spelare och jag var inte ensam om att få utstå det. Jag förstår inte riktigt de tankegångarna. Man behöver inte gilla alla spelare men jag förstår inte hur man kan ha laget i sitt hjärta och samtidigt sitta och vräka ur sig vissa saker. Jag kan vara naiv men jag förstår inte hur det ska föra laget i ens hjärta framåt till segrar. Jag tycker det visar på taskig mentalitet.
- Dessutom var höstresultaten jättebra även om jag personligen inte presterade på topp. Nu ska jag inte slå mig själv för bröstet, men det hände i alla fall något under sommaren som gjorde att vi började vinna under hösten. Det kan lika gärna ha varit Jonevreteffekten. Hur som helst så gav jag mig i vintras fan på att vända på den här situationen. Jag tänkte att om jag jobbar upp min status och mitt anseende i den här klubben så kan jag reda ut allt i fortsättningen. Så det kändes som en utmaning och det känns väl som jag är på god väg. Men laget fungerar nu och då fungerar man själv.


Negativa andar på Råsunda

Hur har det varit i år rent allmänt?
- Man har märkt en stor förändring när vi har kommit till Stockholms Stadion. Supportrar och organisationen är gladare och man märker en mycket positivare och härligare stämning runtomkring. Då blir vi spelare också mycket nöjdare. Vi känner oss som hemma nu. Jag köper dock att publiken efter matchen eller i slutet av den buar om de betalat pengar och inte tycker vi har presterat tillräckligt. Då tycker jag man har all rätt i världen att visa sitt missnöje. Men om det står och väger i en match och vi sliter ont, då har jag svårare att förstå att man börjar bua.

Varför tror du att du fick så mycket kritik?
- Folk verkade tro att jag skulle vara en spelare som tog över Kim Källströms roll på mittfältet och gjorde 10 - 15 mål per år. Jag ser det mer som en ganska stor okunnighet bland de som jobbar som journalister och jag blir oerhört besviken på dem som kommer med kritik utan att överhuvudtaget veta vilken roll jag skulle ha och spela i Djurgården. Sen är det klart att jag inte nådde upp till de förväntningar som jag hade på mig själv när jag kom till Djurgården vilket till stor del berodde på skadeproblemen jag hade.

Du sa att du blev besviken på journalisterna, är det något du ofta blir?
- Jag läste Aftonbladet efter matchen mot Halmstad fastän jag normalt sett aldrig köper tidningar. Det står bara skit i dem och de inte är värda att lägga pengar på. Främst tänker jag då på kvällstidningarna. Men Halmstad styrde bort mig i uppspelsfasen. Det brukar inte lagen riktigt orka med annars så därför brukar inte motståndarlagen göra det. HBK lade dock Thorvaldsson på mig så att jag inte fick sköta uppspelen så mycket. Toni fick ta dem istället. Dessutom satsade de på att sparka ut bollen mot Preko på Rasckens kant. Därför var jag inte med i matchen och gick på en tunnel.
- Så jag var godkänd men gjorde inte så mycket mer. Det blir så när man inte får delta. Men så skriver Aftonbladet att jag hade schabblat mycket. Då blev jag riktigt förbannad för det fanns ingen substans i det. Då får bedå får bedömaren nästan ta och sätta sig och titta på matchen efteråt. Kan man inte mer fotboll än så, då ska man inte heller ta och skriva om den. Jag tror jag hade ett felpass sammanlagt men ändå skriver de att man schabblar. Var det någon som schabblade får man titta på vem det var. Jag tycker det är förkastligt när journalister som tittar på matchen är så dåliga så att de inte kan se att jag blir borttagen. Jag tycker faktiskt att det är respektlöst mot oss som yrkesgrupp att låta en sån person sätta betyget. Når man ut till så mycket människor så får man ta och titta på matchen en gång till i så fall. Jag hade accepterat en tvåa med motiveringen att jag inte deltog i spelet.

Har du stört dig på journalister vid fler tillfällen?
- Jag ska väl egentligen inte klaga, jag har ändå haft rätt tur med kritiken. Men ett tag klagade de på att jag och Toni Kuivasto är för långsamma. Men den kritiken har tystnat. Att det skrivs sånt är tecken på okunskap, för fotboll är så mycket mer än bara snabbhet. Vi är inte heller särskilt långsamma de första tio metrarna. Okej om man drar iväg på 40-50 meter så hänger jag inte med Tobbe Hysén, men de första tio metrarna skiljer det inte så mycket. Men säg den back som hänger med honom? Dessutom är fotboll komplext. Man kan inte bara stirra sig blind på att någon är långsam på 30 meter. Okej om jag är 20 hundradelar långsammare än en snabb spelare på 30 meter. Men vad händer om jag tänker en sekund snabbare? Att jag har den spelintelligensen att jag kan läsa av spelet fortare än dem. Då befinner jag mig 80 hundradelar före spelaren vid bollen. Vem är snabbast?
- Jag blir lite irriterad eftersom man inte bara kan ta och kolla på snabbheten. På 100 meter i friidrott kan man göra det men inte i fotboll. Jag kan nästan inte komma ihåg en enda gång jag eller Toni blivit ifrånsprungna.

Minns du journalisternas snedsteg?
- Jag kommer ihåg det. Vissa orkar man nästan inte med att intervjuas av. Det kommer bara skit från dem ändå och jag vet vilka det är. Men jag blir bara frustrerad. Att de inte har mer respekt och har bättre folk som skriver om fotboll än vad som är fallet idag.

Trots allt är det få förunnat att vara fotbollsproffs. Du är dessutom lagkapten i världens vackraste klubb. Hade du ens räknat med eller drömt om att du skulle kunna försörja dig på att spela fotboll som barn?
- Nej det hade jag aldrig ens kunnat drömma om att verkligen få göra. Absolut inte på heltid. Då spelade jag bara för att min mamma och pappa var involverade i klubben Rölanda. Min mamma spelade och pappa tränade därför är jag uppväxt med damfotboll. Jag åkte runt med laget. Rölanda är också min moderförening och det var så naturligt att börja spela med dem eftersom jag växte upp i en fotbollsfamilj. Men jag hade ingen tanke på att bli fotbollsproffs även om det väl är det som alla drömmer om.

Markus växte upp i den lilla Dalslandskommunen Dals Ed. Han var länge ensam, enda barnet, och bodde i en villa med sina föräldrar. Skogen låg bakom knuten och ett par hundra meter från familjehemmet bodde hans mormor och morfar. Medan föräldrarna jobbade var Markus dagbarn hos dem. I närheten av huset fanns en enebacke med en fotbollsplan. Där började han tidigt att spela tillsammans med andra. Det låter som en idyll och kaptenen påstår att han hade en fantastiskt bra uppväxt.

Men inledningen av fotbollskarriären var inte lika lysande. Som sjuåring började han spela i Rölanda. Ett lag som fick mycket stryk vilket tog hårt på den dåliga förloraren Johannesson. Samtidigt gjorde det honom härdad vilket han idag ser som en positiv erfarenhet. Redan som 13-åring flyttades han upp i Rölandas A-lag som då låg i division sex. Det blev en succé direkt då Markus gjorde mål i en av sina första matcher. Något som belönades med en notis i lokaltidningen Dalslänningen. Ett urklipp som föräldrarna självklart sparat.

Trots sin ringa ålder gjorde han inte bort sig i A-laget. Det gick till och med så bra så att han som 15-åring fick chansen att byta lag till Ed som hörde hemma i division fyra samt pojkallsvenskan och sedan dröjde det inte länge innan Oddevolds juniorlag hörde av sig. Dals Ed-sonen hade nu en klar fördel gentemot de andra ungdomsspelarna. Tiden med A-lagsfotboll i division fyra och sex hade gjort att Markus låg väldigt långt före i det fysiska spelet. Det vill han tacka den A-lagstränare han hade i Rölanda för, Per Erik Norlin, som lärde honom att det krävs tuffhet och hårdhet i fotbollen. Att det inte bara är att halka med på en räkmacka utan att man måste bli starkare i kroppen och tåla smällar för att spela A-lagsfotboll. Att det helt enkelt är hårt jobb som krävs.

Förutom Per Erik Norlin och föräldrarna framhäver Markus ytterligare tre personer som betytt mycket för hans karriär. Dels Oddevolds juniorlagstränare Olof Bredebrektson som enligt Djurgårdens lagkapten var en oerhört duktig tränare på att utbilda spelare. I Oddevold tog Torbjörn Nilsson upp honom i A-laget och släppte fram Markus som mittback samt hjälpte till med det mentala. Den tredje personen som Markus nämner är Erik Hamrén som arbetade väldigt mycket med Markus attityd och kroppsspråk.

När började du förstå att du skulle bli en allsvensk spelare?
- Egentligen har jag aldrig tänkt så, vad kul det skulle ha varit, utan jag har haft sån tur på vägen. Det har alltid fallit sig naturligt och det har hela tiden blivit nån plats ledig som jag har fått komma in på och därefter varit med om att vinna några matcher. På så sätt har det rullat på. Så var det i Oddevold också.

När Markus kom upp i Rölandas A-lag var han forward men det berodde enligt honom mest på att han gjorde minst skada där uppe. I själva verket har han alltid varit en defensiv spelare och när han som 15-åring spelade i Ed gjorde han det som mittback, såväl i pojk- som A-lag. Fotbollen tog även upp en stor del av ungdomsårens fritid. Spelade han inte själv såg han på fotboll. Johannesson har alltid varit svag för försvarsspelare och fann tidigt några förebilder. Exempelvis Franco Baresi, som med sitt grymma spel, och sättet han höll ihop Milan, blev Markus stora idol. Med sitt sätt att lösa situationer både som ytter- och innerback blev Maldini en annan favorit. Rent allmänt var Mackan imponerad av Milans disciplinerade försvarsspel och den som av en linjal dragna linjen backarna höll.

I Sverige har det alltid varit Örgryte som gällt. Han blev ett verkligt ÖIS-fan inför SM-finalen 1985 då laget mötte IFK Göteborg. Därför betydde klubbytet från Oddevold till Örgryte lite extra för Markus. Han värvades till göteborgsklubben som mittback. Men när han spelat där i tre år kom Erik Hamrén till klubben. Tränaren tyckte inte att Sjöstedt och Johannesson passade ihop i backlinjen. Därför ville han testa med att spela Dräparn på mittfältet, något som föll väl ut. Markus starka insatser på mitten gjorde hans namn etablerat på västkusten.
- Men i Stockholm kanske de inte bryr sig så mycket om västkustsidan och tvärtom. Därför kanske jag inte var så känd när jag värvades hit. På Västkusten hade det i vilket fall gått bra som mittfältare. Riktigt bra, säger Johannesson. 


Firad stjärna på västkusten.

Hur kändes det att lämna ÖIS?
- Det var självklart tungt men samtidigt inte. Ju mer jag tänkte på det, desto enklare blev beslutet. Ekonomiskt sett hade jag nog kunna fått det bättre om jag väntat ut kontraktet med ÖIS och dragit iväg som bosman. På samma gång hade jag - och kommer alltid att ha - en sportslig ambition som är mycket större än att hamna i något mitten- eller bottenlag. Därför hade det inte varit riktigt jag att välja ett lag i botten för någon krona mer. De här åren är ju ändå de bästa i ens karriär. Av den anledningen växte beslutet att gå till Djurgården fram mer och mer. Då för de sportsliga ambitionerna och de visioner klubben har. Jag gillar att man vill ut i Europa. Det är stimulerande att få vara med på det.
- Sen var det mycket för ÖIS skull också, så att de skulle få ut en övergångssumma för mig. Jag hade ju naturligtvis och har mycket hjärta kvar i ÖIS. Det har man efter 8,5 år i en förening. Det skall man ha. 

Du valde att kliva ytterligare ett steg uppåt vad gäller storleken på stad…
- Ja och jag tyckte det var ett bra läge. Först var det Ed, sen Uddevalla och därifrån till Göteborg. Jag hade utvecklats som människa under många, många år i Göteborg. Därför kändes det kul att prova på och bo i Stockholm också. Jag såg det som väldigt positivt att få den möjligheten. Så nu har man nått så långt stadsmässigt man kan göra. I Sverige i alla fall…

Du har väl varit lagkapten i de flesta lagen du spelat i?
- Jag var det i juniorlaget i Oddevold. I Örgryte var Dick Last ordinarie lagkapten men han blev korsbandsskadad och jag fick ta över den posten i egenskap av vicekapten. Sen var jag det också i landslaget i Kings Cup. En turnering som spelades i thailändska Bankok. Där fick jag även lyfta pokalen vi vann, vilket var kul. Här gick det ju väldigt fort, jag hade inte ens varit här i ett år innan jag blev lagkapten. 


Markus lyfter pokal i Kings Cup

Oväntat?
- Det var i alla fall inget jag gick runt och tänkte på. Samtidigt visste jag ju att jag var värvad som något av en ledarfigur och var köpt för min karaktär. Sen om jag skulle bli lagkapten eller ej, det kunde jag inte veta då.

Vad tror du de andra i laget tycker om dig som kapten?
- Jag har ingen aning men jag hoppas de tycker att jag gjort ett bra jobb. Eftersom resultaten har varit bra så det tror jag väl ändå att de varit ganska nöjda med mig. Jag försöker vara den personen jag är. Jag är inte den som orkar bråka om småsaker. Dyker det upp något större problem då ryter jag till. Men småsaker orkar jag inte lägga ner tid på. Man måste tänka på sitt eget spel också. Jag är en spelare som knyter näven och kör vidare. Jag tror mest det är en fördel att jag kan stänga det ute men ibland kan jag bli för mycket sån. Då är det bra att vi har spelare som ryter till, exempelvis Johan Arneng. Tillsammans kan vi hitta en bra nivå på det vilket jag tycker att vi har gjort. Tobbe och Toni, som också är med i spelarrådet finns mittemellan oss.

Förvisso var du inte direkt kritikerrosad när du spelade mittfältare här. Men sen du gick ner som mittback har det väl vänt? Varför ville du inte spela i försvaret från början?
- Jag var ganska negativ till det eftersom jag tyckte det var roligare att spela på mitten. Men som det blev och den fotboll som Djurgården spelar när vi har bollen vill föra matcher så blir den mittbacksroll jag har här lite lik den defensiva mittfältspositionen jag hade i Örgryte. De påminner faktiskt ganska mycket om varann. Jag får utrymme på mig att passa upp bollen och jag har tid att sätta in passningar på djup. Då jag får fördela spel från försvaret är det väldigt kul att spela mittback!

Hur fungerar samspelet med mittbackskollegan Toni Kuivasto?
- Jag trivs jättebra med honom. Han är verkligen skolad som mittback och står alltid bra i positioner, är bra i luften och man vet alltid som mittbackskollega var man har honom. Det är det bästa som finns och det är otroligt viktigt. Att han är så gedigen gör honom till en grymt bra spelare. 


Tillsammans med Toni får Mackan anfallare på fall

Kan du nämna något unikt med Djurgården som organisation?
- Jag skulle vilja framhålla Marie Barth-Kron som gör ett otroligt jobb i bakgrunden. Hon löser det mesta för oss spelare. Hon jobbar jättehårt för vår skull, kanske för hårt ibland eftersom vissa inte behöver ta något ansvar överhuvudtaget. Det är kanske inte bra det heller. Men hon gör i vilket fall ett jättebra jobb. Där är Djurgården unika. De var visserligen jätteduktiga i ÖIS men de hade inte någon som tog hand om personalen. Det fanns alltid nån som fick göra det ändå, men det var egentligen inte deras arbetsuppgifter och därför blev det väldigt tungt för dem att göra det.

Vad gäller framtiden, drömmer du om att få spela Champions League med DIF?
- Det är en stor dröm jag har och klubben har ambitionerna. Jag var helt övertygad om att vi redan i år skulle nosa på gruppspelet i UEFA-cupen. Sen gör vi en sån miss som vi gör i UEFA-cupen vilket var en stor besvikelse. Men jag hävdar bestämt att Sverige kommer att komma dit eftersom kvalitéerna finns. Vi är inte sämre än Norge och Rosenborg är inte mycket bättre än något annat nordiskt lag men ändå har de kvalat in till Champions League flera gånger. Jag tror de tar sig dit varje år tack vare att de tror på att de ska klara det. Det är naturligt för dem. Därför måste vi komma in och börja känna på det där. Jag är säker på att vi kommer att komma dit.

Har du några tankar på landslaget?

- Jag tänker inte på det egentligen. Det har varit där genom åren då jag nosat på en plats. Jag var exempelvis reserv till några EM-kvalmatcher efter att jag spelat Kings Cup. Det gick faktiskt rätt bra i Thailand för mig. Men det har varit tuff konkurrens i rollen som defensiv mittfältare så det är inget man tänkt på. Samtidigt har man, när man varit i kanonform, önskat att man ska få chansen så att man kan få spela bort sig i alla fall. Skulle det komma ett samtal från Lars-Roland är det bara positivt för det skulle i alla fall bevisa att jag har gjort någonting bra.

Eftersom Markus har dottern Ella, hans ögonsten som inget går uppemot, blir det inte mycket dötid. All fritid går åt till familjen, sambon och Ella som just har lärt sig gå. Den lilla tid som blir över läser Markus periodvis mycket och han har några författarfavoriter. Exempelvis har han läst samtliga verk som Christian Jacq skrivit om Egyptens historia. Kaptenen gillar även Herman Lindquist bok om Napoleon. Rent allmänt är historia i skönlitterär form är något som tilltalar dalslänningen. Han tycker inte att berättelsen behöver vara helt sanningsenlig, hellre en spännande berättelse än enbart historia för då tröttnar Dräparn efter några sidor.


Markus med sin dotter

Ser du på någon fotboll?
- Jättemycket. Jag är en fotbollsdåre som tittar väldigt mycket på fotboll. Eftersom jag vill se bra spel är favoritlagen de som spelar bra för stunden även om jag gillade Tottenham förut. Jag vill inte titta på dålig fotboll och ett lag som Chelsea spelar väl inte direkt rolig fotboll. United har varit ett favoritlag på senare tid tack vare fotbollen de spelat och Arsenal spelade fantastiskt och grymt ett tag även om det nu varit lite sådär. Sen tycker jag överhuvudtaget att spansk fotboll är riktigt bra. Man kan sitta och titta på en mittenmatch i La Liga och det går så fort så man blir helt förstummad.
- I Italien kan jag titta på Juventus, dels är de jävligt bra och dels är det kul att se Zlatan i och med att han är svensk. Jag blir lite fascinerad av honom eftersom han går in och är så bra i Juventus. Eftersom jag är en träningsprodukt, en rollspelare, och han är kreatören som ska avgöra matcher blir det något av en främmande kultur. Kanske tycker han det är lika främmande att se någon som springer mycket. Jag kollar även på landslaget. De spelar också en positiv fotboll.

Spelar du in dina egna matcher?
- Nej, jag tittar aldrig på matcher i efterhand eftersom jag blir så besviken. Speciellt om jag har känslan att jag gjort en bra insats. Då vill man inte se matchen och inse att man bara har rört bollen fem gånger och gjort fel varje gång. Då blir en positiv känsla istället negativ. Därför vill jag leva på det jag har i huvudet. Fast ett sammandrag med målchanser kan jag titta på. Då får man se de gånger man missade mål, skrattar Johannesson.

Umgås du med många i laget?
- Det blir lite skillnad när man får barn. När jag spelade i ÖIS så umgicks vi mer i laget. Men det berodde på att vi var flera spelare i samma ålder som varit där länge och inte hade barn. Här har jag inte de möjligheterna eftersom jag har Ella. Visserligen är exempelvis Mattias Jonson samma ålder. Men fruar och sambos tar väldigt stort ansvar hemma och därför vill man inte - och kan man inte ringa hem och säga - jag tar en fika med polarna. Man har ett ansvar gentemot dem också. Sen träffar jag människor hela dagarna och pratar, pratar och pratar. Det blir väldigt mycket socialt och då är det rätt skönt att bara vara hemma i lugn och ro i så fall. Det är klart att vi umgås med vänner, men inte inom laget. Det gjorde jag visserligen inte i Örgryte heller, då var det enbart på dagtid vi i laget träffades och fikade.

Hur tycker du Sverige står sig jämfört med andra länder?
- Med fotbollen har vi fått förmånen att resa mycket. Man har då märkt att vi har det jäkligt bra och bor i ett ruskigt bra land. Men bara för att nånting är bra kan man inte slå sig till ro för den dagen du gör det då är du på väg ner. Det är samma sak som med ett fotbollslag. Man måste hela tiden arbeta för att bara bli bättre. Det tycker inte jag politikerna gör just nu.

Vad har du för utbildning att luta dig tillbaka på?
- Jag gick tekniskt men var inte den mest ambitiösa eleven. Jag gick ut med strax över tre i snitt. Jag pluggade inte ihjäl mig men löste det hyfsat och var en i mängden. Jag var aldrig med i något elevråd, eller sånt. Det var inte min grej. För mig var alltid fotbollen nummer ett.

Är affärsskolan bra på så sätt att du kanske kan få ett jobb via den?
- Framför allt är det intressant att träffa duktiga människor i näringslivet. I fotbollen träffar jag verkligen toppen av eliten men det är inte ofta man gör i näringslivet. Därför är det väldigt intressant för oss att lyssna på dem och även väldigt utvecklande att lära sig av deras erfarenheter. Jag är också i den åldern att framtiden är viktig för jag har svårt att se att jag ska sätta mig och utbilda mig i tre till fem år efter karriären. För att få in en fot i företagen är de här kontakterna guld värda. Dels träffar vi folk på affärsskolan men även på sponsormässan. Därför är jag rädd om kontakterna jag skaffar mig inom fotbollen. Jag tänker mig lite för, försöker göra ett bra intryck och uppträder på ett bra sätt gentemot sponsorerna och de jag träffar. För de möjligheterna vi fotbollsspelare har när vi slutar är kontakter. Jag hoppas att jag med de kontakter jag skapat kan komma in på internutbildning eller någonting liknande inom ett företag efter karriären.

Så du har aldrig funderat på att bli fotbollstränare?
- Jo, jag anser att det finns väldigt mycket att göra på den biten. Jag tycker vi blir väl inskränkta inom svensk fotboll så jag tycker det finns många saker vi kan utveckla. Därför skulle jag gärna vilja testa tränaryrket och se hur jag klarar det, säkerligen är det jättesvårt, men det vore kul att få möjligheten att testa det jag vill utveckla.

Vad för lag hade du tänkt dig?
- Antingen skulle jag vilja träna ett lag på hög nivå. Annars skulle det vara kul att utbilda spelare på tipselitnivå. Jag vill inte leda ett lag utan ambitioner och som bara går dit för att det är kul. Då är det sju spelare vissa träningar och andra 23. Jag vill inte träna ett lag bara för den sakens skull utan då skulle det vara för att utveckla ett lag så mycket som jag kan. Sen inser jag att jag måste börja nånstans, jag tror inte att ett Superettan- eller allsvenskt lag kommer och ringer på dörren direkt. Det behövs säkert lite erfarenhet dessförinnan men jag har lite idéer.
- På samma gång skulle jag vilja komma ifrån fotbollen och komma in i det civila livet också. För jag tycker det är ganska utvecklande att komma ut i den här världen lite. Men det är svårt, man kan inte vara borta från fotbollen för länge om man vill satsa på tränaryrket.

Gör du något speciellt för att förbereda dig inför en eventuell tränarkarriär?
- Jag har faktiskt skrivit och jag skriver en hel del om tränare jag haft. Det har jag gjort de senaste åren för att ha det med mig om jag blir tränare, men det tror jag säkert jag blir. Jag tar både upp positiva och negativa sidor. Mycket handlar det om hur tränaren behandlar spelare och behandlar gruppen.

Du är lagkapten, ett steg mot tränarrollen?
- Att ha varit lagkapten är en nyttig erfarenhet men som kapten är jag fortfarande spelare. Bara för att jag är kapten har jag inte befogenheten att gå in som tränare. Jag ser situationer på spelarens sätt. Som tränare måste man behandla människor helt annorlunda. Det är helt klart en annan roll som ledare vad gäller det totala ansvaret. En kapten lägger inte upp träningar.



Intervjun tog en timma och Markus kaffe latte var för länge sedan uppdrucken. I bilen tillbaka till Kaknäs ringde sambon som, tillsammans med dottern, var på västkusten. Eftersom familjefadern var ensam denna vecka kunde han, på kvällen, följa med laget och bowla. Fixaren och festprissen Abgar Barsom hade nämligen bokat banor. Innan dess funderade han på att klippa sig.

Guldet säkras mot Johannessons förra klubb ÖIS
Måndagen den 17/10. Göteborg. Likt emigranterna på 1800-talet och fotbollslandslaget 1994 har vi blåränder på senare tid börjat åka västerut för att gräva guld. År 2002 i Borås och 2003 i Halmstad gick det vägen, skulle vi än en gång visa att vi var mer framgångsrika i vårt guldsökande än emigranterna varit på 1800-talet och fotbollslandslaget var 1994?

Ett specialchartrat tåg fyllt med blåränder hade tagit sig ner, åtskilliga bussar likaså och sammanlagt hade uppskattningsvis 6 000 djurgårdare tagit sig till Götet för att förhoppningsvis få se guldet säkras. Avenyn färgades blåblå. Möjligheten att säkra guldet var inte det enda som gjorde denna match speciell för Markus Johannesson. Det här var nämligen den första gången han mötte sin gamla klubb Örgryte på Gamla Ullevi sedan flytten till Stockholm och Djurgården. Han har fortfarande kontakt med många i Örgryte.
- Matchen är speciell eftersom jag har ett djurgårdshjärta. Jag vill verkligen att vi ska vinna den matchen för att avgöra det här. Sen är det klart att det är speciellt att möta ÖIS men det känns inte alls lika mycket nu som det gjort tidigare. Nu är det bara för Djurgårdens skull som matchen är speciell för nu är det guldet man tänker på, det är inget att hymla om, sade han inför.

Många av Markus vänner och bekanta samt flera familjemedlemmar fanns på plats på läktarna för att heja fram honom. Dessutom hade en hel buss med medlemmar från hans moderklubb, Rölanda, tagit sig till Gamla Ullevi för att bevittna matchen. Men de var inte de enda djurgårdarna. Cirka två tredjedelar av åskådarna var blåränder och ÖIS-supportrarna gavs inte en syl i vädret. Trots att nerverna låg utanpå skjortan hos alla DIF-supportrar var stämningen riktigt bra på Gamla Ullevi. Även spelarna verkade vara nervösa men det märktes desto klarare. Förvisso såg det fint ut försvarsmässigt för Djurgården. Markus Johannesson och Toni Kuivasto avväpnade effektivt Örgrytes upphaussade brasseanfallare Áilton, men offensivt var det väldigt tamt spel. Tobias Hysén kämpade och slet utan att få till det och tiden rann iväg utan att någonting skapades. Alla visste dock att så länge det stod 0-0 även på Söderstadion så hade Djurgården fortfarande järngreppet på Lennart Johanssons pokal. Men ett mål åt något håll på någon av de två arenorna skulle totalt förändra ställningen

Så gjorde Hammarby 1-0. Jublet spred sig på läktarna. Sällan har blårandiga supportrar blivit så glada för ett Bajenmål. Trots allt var DIF-spelarnas ineffektivitet slående. Inte blev det bättre av att Niclas Alexandersson kvitterade på Söderstadion. När den före detta Evertonspelaren, med bara några minuter kvar, även gjorde 1-2-målet på arenan Söder om Söder blev det knäpptyst bland djurgårdarna på Gamla Ullevi. Nu låg Göteborg enbart en poäng efter. Med andra ord var det i stort sett vidöppet i guldstriden inför slutomgången. Stressen började nu sprida sig bland djurgårdarna både på läktaren men främst de på planen. Nu behövdes verkligen ett mål. Men det är aldrig lätt att göra mål på beställning. I synnerlighet inte när man möter ett lag som gör allt för att hålla likaresultatet. Djurgården skapade inte mer än några hörnor som, när Johannesson effektivt screenade bort målvakten, skapade oreda.

Så gjorde Hammarby 2-2 med bara några minuter kvar att spela. Med andra ord var guldet i praktiken klart. När sedan Bajen tog ledningen 3-2 var stämningen på Ullevi euforisk. Efter några minuter som kändes som flera år rapporterade speakern att matchen på Söderstadion var slut. Jublet utbröt, Tobbe Hysén hoppade på plan, nu var det nära. Det återstod enbart någon minuts övertid på Ullevi. Om tiden gått långsamt i väntan på att Hammarby - Göteborg skulle ta slut så gick den desto långsammare nu. Det kändes dock ganska stabilt nere på plan. Djurgårdsspelarna ville bara spela av matchen och Örgrytespelarna verkade nöjda med det oavgjorda resultatet.

Så ljöd tillslut domarens visselpipa. Matchen var slut, supportrar vallfärdade in på plan för att ta med sig gräs, målnät, hörnflaggor, ja allt de kunde komma åt. Ett hundratal blåränder sprang över till Örgryteklacken, men inte för att bråka, de tog sig enbart dit för att tacka ÖIS för en god match och fira tillsammans med deras supportrar. Vissa bytte halsdukar och kramade om varann. En, på svensk arena, sällan skådad förbrödring. 


Supportrar i glädjerus

Djurgårdsspelarna stannade dock inte kvar på planen efter slutsignal utan tog sig in i omklädningsrummet och firade. "SM-guld, SM-guld, SM-guld" hördes ända ut i spelargången. Johannesson hann även med ett besök i Örgrytes omklädningsrum innan spelarna tog sig ut på plan igen för att fira guldet tillsammans med publiken. Det lär ha varit en smått otrolig upplevelse att stå nere på plan och se alla supportrar som sjöng, korkade upp Champagne och kramade om varann. Efter detta tog sig spelarna tillbaka till omklädningsrummet igen för att duscha och göra sig i ordning inför kvällen och nattens firande. Champagnelukten kändes i de ljust målade väggarna, grästovor låg och luktade på golvet och löpsedlar låg utspridda. Markus var tillsammans med Abbe Barsom de sista som klädde på sig och medan kaptenen knäppte skjortan och drog på sig en guldtröja över sade han:
- Fan, att så mycket folk tog sig hit och skapade en sån fantastisk stämning under matchen samt att vi sedan fick avgöra här på Gamla Ullevi, det var osannolikt. Jag hade inte ens i min vildaste fantasi kunnat drömma om att jag skulle få spela hem SM-guldet inför min familj, vänner och bekanta samt en buss från Rölanda, det var nästan för bra för att vara sant. 

Guldfirande
Djurgårdslaget, kansliet och styrelsen tog nu bussen till Hard Rock Café på Avenyn i Göteborg. Där skulle guldfesten hållas. Lokalen var mörk och rätt folktom. På nedervåningen befann sig några djurgårdssupportrar och ett antal göteborgare samtliga ovetandes om att Djurgårdslaget skulle komma dit. De undrade nog varför det var avspärrat och krävdes inbjudan till ställets ovanvåning. Laget tog lite tid på sig innan de anlände och tv-kändisen och DIF-supportern Joakim Geigert, väntade. Det var han som ordnat fet rabatt åt Djurgården på stället. Några medier var också på plats under inledningen av kvällen. Tv4, DN, Bildbyrån, med flera. Den förste att hålla tal var lagkaptenen. Markus sade att han flyttat till Djurgården för att få vara med om just det här och tackade samtliga inne i lokalen för att de tillsammans lyckats med att ta guld. Sedan höll även Bossarna tal. Ordföranden Lundqvist höll, likt Mackan, ett politiskt korrekt tal medan Bosse Andersson tog upp telefonen ur kavajens innerficka och slog en signal till Malmös sportchef Hasse Borg. Andersson skämtade om att han inte ville byta ut Concha mot Elanga då Djurgården inte kunde få fram en bil åt den afrikanske vänsterbacken. Senare slog Bosse även en signal till Stefan Söderberg. Hatten lade dock på luren rätt snabbt. Troligen ovetandes om att Djurgårdens sportchef bara några veckor senare skulle sno Batan och Stoltz framför näsan på Solnaklubben.

Laget åt sedan en trerätters middag innan det var dags för festen att starta med Champagne, öl och dylikt. Några spelare och ledare blev rejält dragna, vi behöver dock inte nämna några namn. Medan de allra flesta i lokalen festade och minglade satt Markus Johannesson lugnt kvar vid sin stol hela kvällen. Till sällskap hade han mittbackskollegan Toni Kuivasto som också hade en fridfull kväll. Mittemot dem satt den lugnaste av dem alla, Johan Arneng, (drack han ens Champagne?). När Forum 1891 lite senare på kvällen ville fota Mackan, skämtade han och pekade i kors som om han skulle druckit så mycket så att han inte kunde fokusera blicken.

 
Ett mittbackspar som är guld värda

De sista timmarna öppnades övervåningen för de personer som ville fira guldet med laget. Några få lyckliga supportrar på nedervåningen kom upp och tackade spelarna. Klockan tre var festen slut och laget tog en buss tillbaka till hotellet för hemfärd på morgonen dagen efter. Väl hemma fick spelarna lite vila innan laddningen för matchen mot Elfsborg på söndagen. Kjell Jonevret skämtade till och med på Hard Rock Café om att lagets nästa tid att tänka på efter hemresan dagen efter var 13:30 på söndagen. Alltså samlingen inför matchen mot Elfsborg. Jones Kusi-Asare tvingades däremot vara på plats på Stadion redan klockan 12:00… 

Fullsatt Stadion hyllar DIF!
Söndagen 23/10. Visserligen var det kyligt denna afton, men vad gjorde det? Stadion var fylld till bristningsgränsen. Svartabörshajar tog åtskilliga hundra extra för biljetterna de hade kommit åt. Redan flera veckor innan hade folk, på internet, sålt biljetter för flera hundra kronor styck. Stämningen var på topp, nästan i klass med 5-2-matchen mot Öster 2003. Förhoppningsvis skulle detta bli samma fotbolls-, glädje- och hyllningsfest. Trots att matchen egentligen inte gällde något vore det ändå skönt med en seger eftersom hammarbyarna annars skulle hävda att de hjälpt DIF till guldet. Höll dessutom Djurgården nollan, skulle Pa Dembo Tourray ha släppt in färre mål under 2005 än vi gjort under någon av säsongerna 01, 02, 03 och 04. Ett avlägset mål var att Djurgården skulle klara av att göra åtta mål i matchen och därmed sammanlagt ha gjort 60 mål under säsongen. Det vore också roligt för Tobbe om han fick göra sitt tionde mål för säsongen och Markus Johannesson sitt första seriemål för laget.

Djurgården ledde med 2-0 efter den fösta halvleken och med de mål i ryggen blev den andra halvleken helt underbar. Snabbt gjorde Fredrik Stenman 3-0 och Jones Kusi-Asare fyran. Niclas Rasck blev inbytt med en dryg halvtimma kvar och Daniel Sjölund gjorde 5-0. Med en kvart kvar slarvade Johan Arneng i försvaret och tillät Holmén att göra ett reduceringsmål. Dembo såg besviken ut och skällde ut Arneng. Försvarsspelet hade för övrigt sett stabilt ut och ett för dagen klent Elfsborg hade inte haft en chans att ta sig förbi Toni Kuivasto och Mackan. Med lite mindre än tio minuter kvar av matchen fick Djurgården en straff. Vem skulle få ta den? Skulle Tobbe få chansen att göra sitt tionde mål för säsongen? Skulle Markus Johannesson få göra sitt första mål för Djurgården? Dembo tog i på vinst och förlust och sköt in bollen bakom Abbas Hassan. Jublet utbröt på Stadion och glädjespridaren Dembo var nog gladast på arenan.

Någon minut efter straffen fick även Mattias Jonson göra ett mål. Han hade jobbat stenhårt matchen igenom, troligtvis med förhoppningen om att lägga till ytterligare ett mål i statistiken. Inbytte talangen Patrick Amoah avslutade målandet i matchens 90 minut med att sätta dit 8-1. En förnedring och ett bevis på vilket lag som var Sveriges bästa för tillfället.
- Vilken häftig känsla. Vilken dag. Vilken härlig stämning och så får vi vinna med 8-1. Fantastiskt! Visserligen kanske inte Elfsborg gjorde någon jätteinsats men innan matchen undrade jag hur det skulle gå eftersom vi inte hade någonting att spela för. Och så går vi går in och vinner med 8-1, kommenterade Johannesson.

Nu började det verkliga firandet. Pokalen skulle överlämnas. Inne på mittplan samlades laget och ledarna för att motta medaljer och SM-bucklan. Hela Stadion skrålade ”SM-guld, SM-guld, SM-guld” medan Johannesson lyfte pokalen i luften. Till tonerna av Queen och låten ”We are the Champions” sprang sedan laget ett ärovarv runt arenan. I spelargången beskrev Johannesson de spontana känslorna.
- Jag hade inte någon aning om när jag skulle lyfta pokalen och om jag gjorde det vid rätt tillfälle. Hur som helst var det en obeskrivlig känsla och sen var det ärovarvet efteråt. En oskrivbar glädje att få fira sitt livs största fotbollstriumf inför en fullsatt Stadion med en sådan underbar stämning. 


SM-guld, SM-guld, SM-guld...

Han skulle sex dagar senare även få lyfta cuppokalen, på de 1,5 åren i Djurgården har Markus redan tagit tre titlar. Han har dessutom fått möta Juventus. Ett otroligt facit och Markus är nöjd över sitt val av klubb. Men guldhetsen och firandet tog hårt på kaptenen.
- Jag är helt trött både i kropp och huvud. Jag vill bara vara ledig och få vila. Jag kommer att tillbringa min lediga vecka hemma i Täby och umgås med familjen. Dessutom får jag besök hemifrån Dalsland. Eftersom jag är helt urladdad kommer veckan med ledighet lägligt nu. Får jag bara den här veckan så ska jag ladda inför Royal League. Vi har en titel till att hämta där, sade Markus Johannesson efter cupfinlen.

Men det är något som han saknar. Han har ännu inte gjort något tävlingsmål för klubben. Därför fanns det en självklar fråga kvar efter Elfsborgsmatchen, innan Mackan, tillsammans med sin bror Pontus (numera spelare i GAIS), fick ta sig till Lidingö och Forresta för guldfirande. Markus hade sett nervös och förväntansfull ut när han lade upp bollen på straffpunkten. Det var han som skulle slå straffen som Djurgården fått i den 80 minuten. Men Kjell Frisk ville annat. Med gester och rop ville målvaktstränaren få Rasckens uppmärksamhet. Kjelle ansåg att det vore det rätta att låta Niclas få ta straffen i sin 300 och sista allsvenska match i karriären. Pa Dembo trodde dock att Frisken ville att han skulle ta straffen och sprang upp mot Elfsborgs straffområde. Det såg ut att vara en glad och lättad Mackan som med ett brett leende gav över bollen till målvakten.
- Dembo är ju ganska stor, man vill inte direkt bråka med honom. Det fanns väl inget annat att göra än att lämna över bollen till honom, skrattade Johannesson efter matchen.
- För mig är det dock inte så viktigt att göra mål det är mest alla andra som påpekar det. Jag gör lika gärna en fin pass, sade lagspelaren solidariskt.

Malcolm Svensson Rothmaier 2005-12-22 07:00:00

Fler artiklar om Djurgården