Allt var upplagt för en trepoängare...

Det är måndag. Klockan är precis 22.11. Malmö FF har förlorat med 3-0. Jag har precis kommit hem. Jag känner skam, jag känner sorg, och inte fan spelar det nån roll att fullmånen är full och vacker utanför mitt fönster.

Det fanns alla förutsättningar till en match att komma ihåg. Vinst hemma mot Örebro efter glimtvis briljant spel, nu ett IFK Göteborg som kanske ännu inte fått alla bitar att falla på plats, självförtroendet borde varit stort som ett höghöjdshus hos våra himmelsblå spelare, och dessutom med yttre förhållande så perfekta man kan tänka sig i mitten av april. Det var stekande sol, ingen vind och de sjungande MFF-supportrarna räknades till över tusen.
 
Allt var upplagt för ännu en trepoängare. Visst, skadorna på Hans Majestät, Jörgen och Peking-Olsson oroade, men hey man, har vi inte allsvenskans bredaste trupp? Så sägs det ju. Vi ska väl klara av det. Och IFK Göteborg är ju mer eller mindre klara för ett års bottenstrid om man får tro alla förutom de mest hardcora fansen. Och så blev det 3-0 i baken, i röven, och jag fattar ingenting.
 
Tom Prahl är fortfarande vår general, min general. Punkt. Men. Ett stort jävla men. Hur kom han på idén att sära på det ypperliga mittbackslåset Persson-Majstorovic? Hur kom han på att flytta upp den förstnämnda på mittfältet? Han spräckte allsvenskans kanske bästa mittbackspar och medan den ene av dem gjorde en rätt okey match, så lekte den andre Peter Sörensen på mittfältet. Han gjorde inga större misstag, men han bidrog inte heller med nånting konstruktivt. Men det är inte Olofs fel. Han gjorde nog så gott han kunde, men det var inte tillräckligt denna kväll.
 
När den lille terriern Louay Chanko försvann och Höiland under den okunniga Göteborgs-publikens buande äntrade planen så vips hade vi sex backar på planen: Concha, Jussi, Maestro, Elanga, Olof och Höiland. Vi hade ett mittfält bestående av en totalt misslyckad Bergström, Olof och Jon som två grovjobbare på mitten och backen Höiland på högersidan. Vem skulle vara den konstruktiva där, vem skulle mata bollar till de bägge ensamma anfallarna? Var fanns tanken bakom denna uppställning?
 
I slutet av matchen byttes Bergström ut och Yngvesson kom in. I nån pärm stod det säkert 4-3-3, men i verkligheten var det ynkedom och kaos. MFF försökte, MFF kämpade halvhjärtat, IFK Göteborg var inte jättebra men gjorde mål på de chanser som bjöds på, men ingenting hände hos MFF. Det var som om alla sprang och väntade på att nån annan skulle göra jobbet. Det kom inlägg som krossade omkringliggande hus fönsterrutor, det kom emellanåt nån boll in i straffområdet men då fanns det sällan nån där att förvalta chansen, det var höga bollar från försvaret en masse, det var fan i mig som att se MFF när det var som sämst för några år sen.
 
Jag sågar ordentligt, och vissa blir säkert förbannade på mig. Men ge mig en enda liten anledning att inte såga? Nån? Hallå? Nån som såg matchen och kan säga nåt positivt om det offensiva spelet? Nån?
 
När matchen var slut hade Prahl gjort två av tre möjliga byten. Varför inte utnyttja alla tre bytena? Var bänken så dålig? Varför inte byta in Erik Johansson mot vem som helst? Eller rättare, varför inte byta in Erik Johansson mot nån back och flytta ner Olof på dennes riktiga plats och låta Erik springa i mitten på mitten? Vad hade MFF förlorat på det? Ytterligare ett mål i baken? Men kanske nånting positivt framåt å andra sidan? Ingenting stämde i MFF:s spel förutom de första fem-tio minuterarna i varje halvlek, och nånting borde ha gjorts. Jag inser att det kan ha varit så att Erik Johansson var lite skadad och Prahl inte ville riskera nånting, men varför då ha med honom i truppen? Jag inser att Tom Prahl ser varje träning och jag inga alls och således borde veta bättre och säkert gör så, men varför åtminstone inte lufta nån spelare i så fall? Varför inte utnyttja alla byten när ingenting på planen säger att MFF kommer att vinna?
 
Tom Prahl är fortfarande vår general, min general, men idag gjorde han mig besviken. Det var fegt att spela med Olof på mitten, det var fegt att inte satsa mer offensivt när vi låg under med 1-0, 2-0 och 3-0 och det var fegt att inte chansa med Erik Johansson i stället för till exempel Concha som inte heller hade många rätt idag.
 
Två nummer får mer än väl godkänt: nummer 7, Elanga, och nummer 12, klacken. Nummer 7, Elanga, var matchens gigant och släppte inte en jävel över bron. Nummer 12, klacken, höll på och sjöng och stöttade ända tills det bittra slutet. All heder åt dessa bägge!
 
Var det underskattning? Har spelarna gått på myten om sin egen storhet? Har guldmedaljerna redan plockats ut och de löjliga hattarna redan beställts?
 
Var det familjen eller nån på läktaren som Baxter vinkade till vid 2-0-målet?
 
0-3 mot IFK Göteborg. Där uppe på den svarta himmelen ser det nästan ut som om den fulla månen flinar hånfullt åt mig. Fast, säger jag mig själv, det är bara en vecka kvar till nästa match och om några dagar är jag helt övertygad igen om att MFF är Sveriges bästa lag och vi kommer att vinna hela skiten. Så är det. Och Tom Prahl är då fortfarande vår general, min general. Och spelarna är våra hjältar, mina hjältar. Igen. Så är det.

0 kommentarer