Himmelriket slickar såren
"Ett lag med sådan historia kunde jag helt enkelt inte tycka illa om. Ok, lite grann kanske, men knappast så jag kunde stämma upp i enfaldiga ramsor likt Hauta, hauta, hauta Göteborg som man fortfarande någon gång hör på Malmö Stadion".
En match mellan MFF och IFK Göteborg är, hur man än vänder och vrider på det, en match mellan svensk fotbolls två giganter.
Begreppet prestigematch är en aning slitet vid det här laget, men fångar ganska väl vad det handlar om. Det handlar om respekt och anseende – genom en seger visar man vem det är som bestämmer.
Så har det varit i lång tid nu, även om matcherna mellan lagen under de två senaste säsongerna fått karaktären av tivolifotboll med många mål och många förvirrade yrkesmän på banan. 3-0 resultatet igår tyder på att denna trend kommer att hålla i sig.
För mig är en förlust mot IFK särskilt smärtsamt eftersom jag bodde i Göteborg under hela 90-talet. Det var en period under vilken Änglarna vann Allsvenskan sex gånger, och hade en del internationella framgångar.
I den här vevan förvandlades IFK Göteborg på något sätt till ”hela Sveriges lag” av ivriga och småpackade TV-kommentatorer. Jag avskydde det verkligen, även om där fanns spelare i den blåvita truppen som jag respekterade.
Hur som helst, det samstämmiga gullandet med IFK Göteborg kunde jag helt enkelt inte leva med, och så fort jag fick en chans försökte jag därför klämma åt någon ur Änglaskaran – en slags ljusblå gerillakrigföring mitt i fiendens näste.
Men det var svårt att få dem ur balans. Dels försedde ju inte precis Malmö FF en med speciellt tunga argument vid den här tiden, dels hade IFK:s överlägsenhet gjort att ingenting kunde rucka på deras fans övertygelse att IFK var större än Milan, Barcelona och Bayern München ihop. Men framförallt var de Änglar jag kom i kontakt med så förbannat trevliga.
Jag kommer ihåg ett tillfälle nere på Chez Ami vid Vasaplatsen där jag satt och surade efter en MFF-förlust. ”Kom igen nu, änna”, sa de och tittade på mig med överseende blickar där jag satt och spottade och fräste. ”Nu ska vi ha de´ sköj!” Sen stod det ett glas framför mig på bordet, och efter ytterligare några så var förbrödringen total. IFK var ju trots allt ett lag vars historia påminde om Malmö FF:s. Varvsarbetarna, knegarna från Hisingen, jobbarna från Kullagerfabriken som tog på sig sina finkläder om helgen för att knalla ner till Ullevi och kolla Kamraterna. Ett lag där spelarna hade skit under naglarna, och fick slita betydligt hårdare än konkurrenterna i Örgryte för att få tillvaron att hänga samman.
Ett lag med sådan historia kunde jag helt enkelt inte tycka illa om. Ok, lite grann kanske, men knappast så jag kunde stämma upp i enfaldiga ramsor likt ”Hauta, hauta, hauta Göteborg” som man fortfarande någon gång hör på Malmö Stadion.
Nej, min ljusblå mission lyckades inte så väl under åren i Göteborg. IFK tog den ena segern efter den andra, och MFF tycktes ute på en evighetslång ökenvandring. Att där var en ganska stor skånsk koloni uppe i Göteborg vid den här tiden gav ingen tröst. De jag kände var inte intresserade av fotboll, och de andra var Helsingborgare.
Idag är läget lite annorlunda. MFF skall ju vinna Allsvenskan och IFK är det ingen som räknar med. Hur det utvecklas vet jag ingenting om. Vad jag vet är att några blåvita kamrater haft en storslagen kväll efter matchen mot MFF. Och ur mycket jag än kämpar emot så måste jag ha det ut ur systemet. Jo, jag säger faktiskt:
Bra jobbat! Njut av det så länge det varar. I Malmö får ni det hett om öronen.
