Gästkrönika: Åsikter i Stadionfrågan
Del 2
”Stopp och belägg, ropar nu alla! Stadion är vårat hem och ska så förbli!” Ja, traditionens makt är stark (särskilt inom idrotten) men det krävs radikala åtgärder för att bryta låsta positioner. Små revolutioner med jämna mellanrum är bara nyttigt, heter det ju. Och varför skulle inte DIF kunna klara sig igenom en smärre identitetskris om det är priset vi måste betala för att få något som är så mycket bättre?
Självaste AIK genomförde ju en liknande flytt det år man lämnade Stadion för Råsunda. Real Madrid och Barcelona FC har flera gånger övergett en gammal arena eller byggt nytt de gånger man ansett sig behöva det. Arsenal söker med ljus och lykta efter alternativ till det Highbury de är i så desperat behov av att lämna. Manchester City överger klassiska Main Road och flyttar in i moderna Commonwealth Stadium. Juventus och Torino överväger på fullaste allvar att göra allvar av sina planer på att lämna Stadio delle Alpi och flytta till en ny arena som bättre tillvaratar deras intressen. Av Ajax, DIF:s nya mentorsklubb finns även denna lektion att lära. Ajax lämnade sin lilla arena med en publikkapacitet för 13 000 (känns detta igen?) och huserar nu i toppmoderna Amsterdam Arena.
Gemensamt för alla dessa exempel är att lag med ambitioner att bli något större faktiskt har varit tvungna att bryta med det förflutna och starta om på en ny kula. Visst har klagoropen från det förgångna varit höga och starka men med facit i hand har det inte funnits alternativ. Varför skulle inte DIF klara förvandlingen?
Jag tror inte heller att en eventuell flytt från Stadions lugna borg skulle innebära att klubben går under. Det handlar ju inte om att bränna historieböckerna utan är mera en fråga om att skriva ett nytt kapitel.
Vad ska vi då göra med Stockholms Stadion? Ska vi vara ärliga så har DIF på intet sätt ensamrätt på bygget utan den tillhör staden. Våra kommunvalda har att ta hänsyn till alla idrottsverksamma och många av de tidigare konflikterna mellan klubb och politiker har sitt ursprung i detta. Ge tillbaka den till staden så kan de utnyttja den på det sätt som de må finna bäst, säger jag. Fotbollen är inte ensam på idrottskartan utan det finns många bostadslösa idrotter som mer än gärna skulle kunna göra något bra av det. Stadion skulle alltså inte längre vara vårat hem och därmed skapa oss huvudbry. Och nog skulle vi kunna spela en och annan match även där. Av sentimentala skäl.
Men var ska vi få pengarna ifrån? Ja, ärligt talat vet jag inte det. Jag vet att jag beskriver en utopi och det lär dröja innan jag ser min dröm förverkligad. Men till viss del är det ett problem som inte ska läggas på klubbens medlemmar utan det är för just detta vi har valt våran klubbledning; för att de ska tillvarata klubbens intressen. Finns det en opinion för något är det ledningens sak att tillvarata den och se efter om den går att genomföra. Och vill den inte det, ja då kan man alltid välja nya representanter.
Jag vet att jag tilldrar mig mångas ilska genom att ge uttryck för dessa åsikter. Men jag är ändå fullt övertygad om att detta är den rätta vägen att gå. Därför kan jag lika gå ut med detta nu som vid vilken annan tidpunkt som helst. Innan vi har genomfört dessa ändringar, vilka jag anser vara nödvändiga, kommer vi ständigt att vara offer för Stadionborgens begränsningar. Våran egen hemmaarena kommer mer att vara något som snarare måste övervinnas än något att förlita sig på.
Detta tror jag är tvunget att genomföra om klubben ska kunna expandera och ständigt vara en utmanare om SM-guldet och kandidera till de europeiska cuperna.
