En supporters syn på den underbara måndagen
Forumskribenten Ebbot beskriver i en krönika hur han uppfattade måndagen och segern över Malmö FF.
Jaha, då skriver man sina första rader efter den underbara måndagskvällen. Första?! Tre dagar efter matchen?! Ja, så är det faktiskt.
Faktum är att jag inte har kunnat uppbringa någon energi alls, efter denna fullständigt sanslösa urladdning som en hel arena, ja en hel stad, tog del i denna sköna vårkväll.
De sista åren, med föregående säsong som spets, har varit mycket jobbiga för alla oss som älskar Blåvitt. Många av oss har mått dåligt på flera sätt, eftersom vi haft denna känsla av bland annat dekadens och underlägsenhet.
Dekadens? Ja, genom öppet visad frustration på och utanför läktaren. Tjafs och bråk om småsaker, sånt som i medgång passerar obemärkt förbi. Större bråk om den växande huliganismen. Kort sagt; väldigt jobbigt.
Underlägsenhet? Mot andra svenska lag? Ja, tyvärr, så har det varit, och vi har också blivit varse det hat och den avundsjuka som finns mot oss på vissa ställen i landet.
Timmarna före matchen var om möjligt ännu värre. Ett ständigt pendlande mellan fullständig pessimism och ett försiktigt hopp om ett tätt försvar, en hel del flyt och en poäng. Dessutom är jag, som många av er vet, exilängel i Malmö och har under en lång tid fått höra hur MFF skulle leka med Blåvitt. För några år sen, hade man gapskrattat åt dylika påståenden, men i år var hoten en realitet. Bilresan upp till Götet var således en plåga.
Jag var naturligtvis även på plats i Landskrona och fick se ett spel som lovade mera. Jag trodde att Blåvitt skulle bli bättre och bättre under säsongen (det tror jag fortfarande) men kunde inte tänka mig scenariot som följde.
Nåväl, matchen har redan analyserats in i minsta detalj av många duktiga supportrar. Vad jag egentligen ville skriva om var känslan. Känslan av att gå från totalt mörker och enorm nervositet, till fullständig extas. När man tänker efter hur det såg ut på Gamla Ullevi i måndags, så inser man att det var en frälsning för många. Folk som normalt är mycket sansade under matcher hoppade, skrek, dansade osv. Den som skriver att hockeyn är störst i Göteborg vet inte mycket.
Jag brukar i och för sig alltid skrika mycket i samband med matcher, men denna gång ville man liksom aldrig sluta skrika när vi gjorde mål. Rösten försvann, tårar i ögonvrån, pulsen var på max. Man kände en sån enorm glädje med framförallt grabbarna, men dessutom publiken.
Efter matchen infann sig en lättnad, som om en stor tyngd hade släppt från mina axlar. Jag kunde inte tänka, kände mer tomhet än glädje.
Folk på jobbet och i min omgivning gratulerade mig och frågade om matchen. Jag kunde knappt prata om den de två närmaste dagarna, eftersom jag var mentalt utpumpad.
Känner ni igen dessa känslor, Blåvita vänner?
Idag, tre dagar efter matchen, går jag runt med ett fånigt flin på läpparna och lyssnar på Rage Against The Machine. Jag myser och känner att nu jävlar är vi på väg tillbaka. Man känner denna aggressivitet och revanschlusta att visa alla andra lag vem som är störst, bäst och vackrast.
Naturligtvis är jag medveten om att det är lång väg att gå innan vi är "back on top", men jag tror att alla Blåvita känner att vi nu är på rätt väg.
Ett stort arbete har lagts, och läggs, ner för att vi ska bli störst igen. Tillsammans ska vi se till att det blir så!
En mycket klok och ödmjuk skribent på Änglarnas forum, den nyligen så tragiskt bortgångne "Råsunda Hardliners" skrev ungefär: "Även om jag är AIK:are vill jag ha tillbaka stora, läskiga IFK Göteborg som kommer hit till stan". Det ser ut som om dina önskemål kommer att infrias inom en inte alltför avlägsen framtid, Lasse.
I övrigt vill jag bara säga att Mild tränar, Mamadou har färgat håret, Crossa är grym och Hasse har fått tillbaka sin bäste vän - bollen. Nu laddar vi inför Öster-matchen.
Glad påsk alla änglar!
