Årskrönika 2005 – Del I

Äntligen är den här. Den första delen av "Tobbes" krönika.


2005 var året då vårt ÅFF äntligen skulle ta steget upp i allsvenskan igen. Målsättningen var glasklar, det var storserien som gällde. Truppen var dock väl tunn och, målskyttet svagt och förmågan att hålla undan i slutet av matcherna gjorde att vårt lag istället tvingades kämpa för att hålla sig kvar i Superettan.

Någon allsvenska blev det alltså inte, men väl spel i en av Europacuperna! Vem hade trott på det innan säsongen, att vi skulle gå till final i Svenska cupen? Nu blev det så, men mot Djurgården räckt inte våra mannar till trots en riktigt bra andra halvlek. Eftersom vår samarbetsklubb tog hem SM-guldet fick vi ändå den plats i UEFA-cupen som stod på spel.

Detta är naturligtvis en enorm framgång som vi knappt trodde att vi skulle få uppleva igen. Och detta borde naturligtvis göra att denna årskrönikas fokus är positiv, men tyvärr överskuggas detta av de hemskheter vi fick uppleva under höstsäsongen, då hela föreningens existens hotades.

Vansinnesplanerna började redan våren 2003
Det hela började innan säsongen 2003, då nyvalde styrelseledamoten Thomas Jönsson på ett möte föreslog att ÅFF skulle spela någon match i Linköping för att visa upp sig och få fler sponsorer. Detta fick naturligtvis folk att reagera kraftigt.

Åtvidaberg – Fotbollens Mecka – bildades 1907 och ska givetvis spela sina hemmamatcher på Kopparvallen. Det är inte tal om annat! För oss riktiga supportrar är ÅFF som en familjemedlem och om vårt lag skulle spela hemmamatcher någon annan stans så vore det samma sak som om våra barn eller fru rövades bort.

Att någon vill detta onda emot oss är fruktansvärt och dessutom brottsligt. Trots det kraftiga mothugg Thomas fick 2003, har denna vansinniga idé under detta fasansfulla år fått gehör. Innan denna säsong togs beslut om att hemmamatchen mot GAIS den 25 augusti skulle spelas på Folkungavallen i Linköping. Detta beslut togs utan att vare sig spelare, ledare eller supportrar hade tillfrågats. Det hade heller inte gjorts någon förundersökning huruvida detta kunde vara något positivt för ÅFF.

När vi fick reda på detta i mars trodde vi inte att det var sant! Hur kunde de göra så mot oss? Det går på intet sätt beskriva hur svikna vi kände oss. Med en gemensam kraftansträngning från supporterföreningen Kopparslagarna lyckades det vansinniga beslutet tillsammans med spelare och övriga rivas upp. Detta var naturligtvis oerhört skönt att visa att vi kunde påverka trots allt.

Otroligt att folk kan glömma
I fjolårets krönika skrev jag att: ”vi måste alltid vara på vår vakt”. 1991 misshandlades vår förening grovt och med division III-spel året efter var ÅFF tvingat att gå igenom ett stålbad för att överleva. Vandringen uppåt gick sedan snabbt, men de som styrde drabbades åter av hybris och kunde inte hantera ekonomin. Katastrofen var ett faktum 1998 och åter krävdes stora insatser för att rädda vår klubb. Sedan dess har det varit oerhört tufft.

Trots allt vi har upplevt genom året verkar ändå folk glömma detta och vågar lita på de styrande. Jag gör det däremot aldrig! Hur skulle jag kunna det efter alla lögner som kastat i ansiktet på oss? Vid årsmötena de senaste åren har styrelsen ljugit om hur stort driftunderskottet har varit. De har sagt en betydligt lägre siffra än de vi fick presenterade i det första medlemsmötet i kyrkan. Inte heller har de sagt att Djurgården har gått in med pengar för att rädda ekonomin.

Ett fruktansvärt svek
Eter detta är det för mig helt ofattbart att merparten av dem som var med och röstade i kyrkan den 10 november röstade för styrelsens förslag, om att få fria tyglar att förlägga ”hemmamatcher” i Linköping. Det var det största svek som jag någonsin har upplevt. Det fasansfulla mötets utgång har gjort att jag har mått oerhört illa sedan dess.

”Hur kunde vi låta det gå så långt?” är en fråga som man har ältat sig igenom på nätterna sedan dess. Jag känner själv en stor skuld till detta, genom att jag inte har kunnat hjälpa till mer för att hindra det fruktansvärda. Jag har dock gjort mer än många av dem som sitter och skriver en massa på forumet. De som inte bemödade sig att ta sig till medlemsmötet för att rösta har också visat hur mycket ÅFF betyder för dem.

Att spela en eller två matcher i Linköping är inte så farligt tycker säkert många. Nä, det är det inte om man tycker att det är okej att ens fru går på gatan en eller ett par gånger för att samla in pengar till ÅFF. Det är nämligen så det känns för oss riktiga ÅFF-are. Någonstans finns det en gräns för hur långt man kan gå och för oss har gränsen överskridits mångfalt.

Det absolut största sveket stod ändå vår egen förtroendevalda styrelse för. Detta genom att överhuvudtaget behandla frågan. Och på vilket sätt sedan! Hota med att avgå för att få igenom sitt förslag. Vedervärdigt!

Inte Djurgårdens förslag
Många antyder att det är Djurgårdens förslag att ÅFF ska spela matcher i Linköping, men så är det alltså inte. Första gången vi fick höra om att ÅFF skulle spela ALLA ”hemmamatcher” i Linköping kom det dock från Tommy Jacobsson, som en av huvudparterna i samarbetet.

Den 22 september var det som vi chockades av det fruktansvärda. Bara 12 dagar tidigare hade jag i en insändare i Corren svarat en person som ville samma sak som Tommy Jacobsson. I min vildaste fantasi kunde jag ändå inte tro att det skulle kunna bli någon verklighet av det vedervärdiga som den ”fotbollstokige” skribenten hade skrivit om den 7 september. Men det ofattbara kom alltså upp på tapeten.

Jag skickade genast mejl till Jacobsson om detta, men tyvärr lyckades jag inte påverka honom, men jag berättade att vi med alla medel skulle se till att stoppa vansinnet. Han förstod nog att förslaget skulle möta motstånd, men inte det enorma motstånd som visades.

Överlagt mord
Jag är djup tacksam för att så många ställde upp bakom oss riktiga ÅFF-are. Tänk vilket gensvar vi fick från supportrar över hela landet. Frågan fick supportrar att enas eftersom vi är i händerna på personer som styr över våra liv. För det är det, det är frågan om. Ens förening som man stöttar i vått o torrt är ens liv och utan den kan man inte leva.

Många supportrar runt om i landet har haft problem med de som styr över deras huvuden och denna gång gick det alldeles för långt. Till och med vår bittraste fiende IFK Norrköping stöttade oss i kampen. Det bevisar verkligen hur vansinnigt det här var! Att överhuvudtaget tänka tanken att ÅFF skulle spela ALLA ”hemmamatcher” i Linköping är att prata om överlagt mord på vår gemensamma familjemedlem – Åtvidabergs FF!

Vi lever vidare – men hur länge till?
Som tur var lyckades vi tillsammans undgå en säker död. Vår kära förening är dock fortfarande djupt skadad av mordförsöket och som anhöriga lider vi naturligtvis fortfarande oerhört mycket över den traumatiska händelsen som utspelades i den stora kyrkan torsdagen den 10 november 2005. Begravningen blev inte fulländad, men vem kan svära på att inte den dagen kommer?

I skrivande stund har det ännu inte beslutats om några matcher kommer att spelas i Linköping, men visst finns det en överhängande risk för detta, även om Thomas Jönsson inte längre ingår i ÅFF-styrelsen. Vi hoppas ändå naturligtvis på att styrelsen har tagit sitt förnuft till fånga och inser att det inte finns någon fördel.

En vanlig person som helt saknar känslor för klubben torde dock inse att andra har känslor i frågan och avråder med säkerhet från en flytt. En annan person kanske bara ser till det ekonomiska och ser heller inga fördelar, mindre publik – mindre pengar. Sett till ett helhetsperspektiv utan känslomässiga inblandningar anses ganska snart att sponsorer måste gå in med sjusiffriga belopp utöver den vanliga sponsringen för att det ska vara aktuellt att spela en enda match i Linköping. Och dessa pengar kommer ju aldrig att strömma in, så varför frågan överhuvudtaget har behandlats är helt obegripligt!

Torbjörn Nilsson


Almer Ljutika2006-01-01 16:43:00

Fler artiklar om Åtvidaberg

Benjamin Tannus om tiden i Åtvidaberg, genombrottet i Högaborgs BK och åren i juniorlandslaget