Lundqvists krönika: Råsundaspöket allez allez allez
"I morgon är det ingen idé att prata med oss som drabbats. Vi kommer att göra dåligt ifrån oss på jobbet (om vi ens ids gå dit) och människor i vår omgivning kommer att uppfatta oss som asociala och otrevliga."
Så kommer då den där verklkiga ångesten krypande för första gången i år. Endast derbyångest är att betrakta som riktig och äkta ångest nämligen. Med jämna mellanrum hör jag folk klaga över jobbångest, söndagsångest, höstångest, fan-och-hans-mosterångest och min enda tanke lyder då alltid. De fattar ingenting och har ingen aning om vad riktig ångest innebär.
Det börjar alltid några dagar innan som en krypande känsla i ryggraden. I takt med att matchdagen närmar sig stegrar olustkänslan för att på själva dagen med stort D vara på gränsen till olidlig. I morgon är det ingen idé att prata med oss som drabbats. Vi kommer att göra dåligt ifrån oss på jobbet (om vi ens ids gå dit) och människor i vår omgivning kommer att uppfatta oss som asociala och otrevliga.
Det hela brukar lugna ner sig först på puben när de första klunkarna öl runnit genom strupen och lockat fram optimismen som tidigare gömt sig lika effektivt som självaste Saddam. När det sedan äntligen är dags för avspark brukar i alla fall jag känna mig hyggligt segerviss. Åtminstone om derby-(nåja)motståndet kommer från Bajen. Att Hammarby inte kan slå AIK på Råsunda vet ju alla. Råsundaspöket är alltför mäktigt.
Under de senaste tjugo åren har Hammarby bara lyckats besegra AIK två gånger på Råsunda. 1986 och 1998, båda gångerna med 1-0. Senaste gången efter ett vådaskott eller närmast en snedträff av Kaj Eskelinen efter en blindpass av Johan Mjällby. Dessa två förluster kan väl snarast ses som undantag som bekräftar regeln. Hammarby kan alltså inte vinna.
Nu finns det emellertid två saker som oroar mig lite extra inför just denna match. Det ena är en allmän grej och det andra en mer personlig. Den allmänna handlar om förutsättningarna. Hammarby har öppnat årets allsvenska oroväckande starkt medan AIK såg ganska bleka ut senast i Sundsvall. Man skulle lite pessimistiskt kunna befara att ska Hammarby bemästra Råsundaspöket någon gång så är det nu. Å andra sidan kan man se positivt på saken och tycka att klipper vi bara Bajen i morgon så lär de ALDRIG NÅGONSIN kunna rubba oss. Lite orolig ska i alla fall jag erkänna att jag är.
Det mer personliga dilemmat är i det närmaste en katastrof. Jag kommer inte att kunna vara på plats på Råsunda under matchen. Alla mina tänkbara barnvakter har svikit mig och det blir till att stanna hemma. Jag har alltid haft svårt för gnället från ensamstående mammor men ibland kan jag hålla med om att det är tufft att vara frånskild småbarnsförälder. Jag tvingas ju för fan hålla mig hemma från ett derby. Min klena tröst är dels att Bajen är hemmalag och då kan jag i alla fall stoltsera med att jag minsann inte bidragit med några slantar till den grönvita kassan och dels att matchen sänds på Canal+. Där faller förmodligen det logiska i mitt resonemang eftersom det förmodligen på något långsökt sätt gynnar Bajens ekonomi att jag ser matchen på kabel-TV.
Illa känns det i alla fall att inte kunna vara där. Senast det hände var 1994 då jag var på tjänsteresa till Norge när AIK slog Hammarby med 2-1. Ett gott tecken kanske. AIK vinner när jag missar ett derby? Hoppas kan man ju alltid.
Nå, nu blir det hur som helst TV-soffan med sönerna och burköl istället för pub-öl i Solna och äkta matchkrutrök i näsan. Inte för att det på något sätt får oron och ångesten att kännas mindre, snarare tvärtom. Imorgon kommer jag att lalla runt på jobbet som ett fån, på vägen hem kommer jag att stanna till i mataffären och köpa helt fel saker. Barnen kommer att tycka att deras pappa är högst besynnerlig när jag hämtar dem på dagis och fritids men de kommer att bli desto gladare när vi tillsammans dekorerar vardagsrummet i svart och gult innan vi slår oss ner i soffan.
Slutligen: Mina barn är nio och fem år gamla och får naturligtvis ingen burköl. De får nöja sig med påskmust.
Råsundaspöket allez allez allez...
