Femomenalt

Solen strålar, Djurgår´n målar. Ja, sällan stämmer det väl bättre än i matchen mot IF Elfsborg.

En magisk dag i vårsolen på Stockholms stadion, fem mål och fantastiskt spel. Egentligen räcker det. Jag skall dock försöka samla intrycken lite mer nyanserat.

Det började trevande från båda håll. Elfsborg, med en 4-4-2-uppställning, var dock inte mer rädda för Djurgården än att man försökte sig på att spela fotboll i stället för att gräva ner sig framför eget straffområde. Det tackar både Djurgården och publiken för.

Efter ett tag bytte lagen av varandra med små stunder av konstruktivt anfallsspel. Varken Djurgården eller Elfsborg hade dock några riktigt farliga chanser, men ett tag såg faktiskt Djurgårdens backlinje inte riktigt lika stark ut som tidigare. Men en länk i backlinjen, kapten Markus Karlsson, svajade aldrig. Han började matchen resolut och blev bara bättre och bättre allt eftersom. Frågan är om Markus inte tagit ytterligare ett steg framåt i utvecklingen i år, och detta vid snart 31 års ålder. Fantastiskt.

Efter 25 minuter utan någon riktig tändning i matchen kommer så det första målet. Kim Källström drar på sig bevakning på vänsterkanten, ser luckan och lägger en underbar diagonalpassning genom straffområdet. Vid bortre stolpen dyker en omarkerad Babis Stefandis upp och vräker in bollen.

Detta var startskottet för en betydligt intensivare match, inte bara från Djurgårdens sida. Lite senare rycker Andreas Klarström fram utanför Djurgårdens straffområde och får på ett bra skott. Andreas Isaksson är med, men får använda varenda en av sina 199 centimeter för att klara skottet. På den efterföljande hörnan blir det ännu värre. Hasse Berggren nickar mot Djurgårdsmålet från tre-fyra meter, och Andreas Isaksson reflexräddar på det där sättet som bara han kan.

1-1 där hade varit intressant, men nu blev det i stället slutet på Elfsborgs riktigt farliga chanser. Djurgården tog nu tag i spelet mer och mer och även om det inte vimlade av chanser innan halvtid hade man kontroll över matchen.

Ok, nu har jag försökt vara så kritisk jag kunnat, för i andra halvlek fanns det helt enkelt inget att vara kritisk över. Det Djurgården som kom ut efter pausvilan var ett av de mest magnifika Djurgården jag sett. Backlinjen var en bergvägg, med Markus Karlsson som den fortsatta hänföraren. Han bröt anfall, gjorde väl avvägda uppspel och fanns överallt. Ytterbackarna stängde sina kanter helt, och hann samtidigt vara med i anfall efter anfall.

Mittfältet tog tag i spelet och styrde som man ville. Kim Källström levererade perfekta bollar och Arneng slet fantastiskt i det tysta. Anfallet sprang, skapade ytor och hade ständiga avslut. Wowoah var anonym i första, men i andra skapade han enorma ytor och jag blev faktiskt förvånad när han byttes ut en bra bit ifrån slutet. Elmander prefekt som target och dessutom en vass avslutare och Babis ett ständigt orosmoment på sin kant med sin underbara teknik. Isaksson som säkerheten själv längst bak de få gånger det behövdes bör också nämnas, i andra var han dock helt arbetslös.

När Babis vänder i straffområdet, lobbar över mittbackarna till Elmander, som med en back framför sig trycker in 2-0 kändes det som om det bara fanns ett allsvenskt lag på planen. När Sjölund debuterar med att slå in 4-0, 30 sekunder efter sitt inhopp, var det som en välregisserad fotbollsfilm. Mål nummer tre, Dorsins första i allsvenskan, och fem av inhopparen Makondele, förra årets storskytt i U-laget, bara stärkte dessa intryck. Det fanns dessutom klara chanser till flera mål från Djurgårdens sida, medan Elfsborg i princip inte hade ett vettigt anfall under hela andra halvlek.

När Dorsin efteråt säger att ”vi kan ännu bättre” blir man nästan mörkrädd. Det här var en uppvisning utöver det vanliga, och kommer Djurgården bara prestera något liknande så ser i alla fall inte jag vilket lag som skall hota oss i år. Att sedan Elfsborg säger att man var urusla i andra halvlek förändrar inte bilden alls, det har vi hört tidigare från andra lag och är snarare ett bevis på Djurgårdens förmåga att helt ta udden av motståndarnas spel. Förra årets avstånd mellan lagdelarna, med livsfarliga kontringar som följd, syns inte alls av i år. Det är ett ständigt kompakt Djurgården på plan och man krymper effektivt ihop ytorna för motståndarna.

Att man dessutom har nio målskyttar på tre matcher visar vilken bredd man har i truppen, och vilken rörlighet man har i matcherna där alla utespelare har ges möjlighet till avslut. Ja, sådana här dagar är det nästan så man känner att de ständiga diskussionerna om Rehns ersättare för evigt kan läggas åt sidan. Efter Djurgårdens resultatmässigt kanske bästa säsongsinledning någonsin är det bara att buga och bock för Sören, Zoran, Rehn och Sveriges just nu bästa fotbollslag. Tack för uppvisningen!

0 kommentarer