Från tredje våningen
"Malmö är en jävligt säregen stad, som jag ännu inte till fullo lärt mig att handskas med, och förmodligen aldrig kommer att göra heller. Däri ligger också dess dragningkraft."
Så skriver vi januari 2006. Där ute i natten sparkar någon obarmhärtigt på en ölburk som skramlar Ystadsgatan fram. Och är det inte skramlande tomburkar så är det glaskross, skottlossning, talkörer, skrik, jubel, slagsmål, sirener eller glädjerusiga sånger – inte sällan MFF-relaterade. Välkomna till Möllan! Man vänjer sig. Året som nyss passerade med dunder och brak var mitt tionde som Malmöbo. Shit, tio år!? Jag som bara skulle mellanlanda en kort stund på min blixtrande väg mot framtiden.
Nå, jag sitter fortfarande kvar på tredje våningen, liksom cementrad i stadsbilden. En stor del av denna tid har jag titt som tätt tvingats förklara hur en inflyttad smålänning kan drista sig att bära MFF-halsduk. Det har ständigt funnits dessa – ofta väldigt ospecifika – krav på att berättiga varför jag håller på Malmö FF. Tja, det är ett hårt skal på den nöten, men jag tar fram hammaren och svingar ogenerat vilt…
Min passion för Malmö FF har inte uppstått av sig själv, även om det förstås hade haft sin charm med ”kärlek vid första inkastet”. Jag kan inte peka på ett exakt datum och säga att det var DÅ jag blev himmelsblå. Jag kan inte plocka ut några specifika mål eller matchsituationer som fick mig att skåda det stora ljuset. Nej, hela min blådåraktighet bygger egentligen på staden som sådan. Malmö är en jävligt säregen stad, som jag ännu inte till fullo lärt mig att handskas med, och förmodligen aldrig kommer att göra heller. Däri ligger också dess dragningkraft.
När jag och min dåvarande flickvän svängde in med flyttbilen på Kristianstadsgatan 1995 var det full sommar. Solen sken och priskriget på fatöl pågick för fullt på Marmaris och övriga uteserveringar på Möllan. Det räckte med en halvliter för nitton kronor för att hemstaden Kalmar snabbt skulle tona bort, och den har sedan dess inte varit mycket mer än just något borttonat. Så tog sommaren slut, och hösten kom med sidvindar från helvetet och regnbyar från samma trakter; gråa hårda omutliga Malmö visade sitt Mr Hyde-ansikte för första gången. Då undrade jag vafan jag gjorde här, i detta bisarra skånska element. Men jag blev kvar, uppenbarligen.
För mig är Malmö en stad som utmanar, som kan vara lika skoningslös som den är generös. Av någon outgrundlig anledning tilltalar detta mig. Det är den totala hatkärleken. Att ge och ta, maktbalans och kamp om utrymme. Inte helt olikt det som utspelar sig på fotbollsplanen alltså. Vad jag menar är att staden och klubben går hand i hand, att Malmö FF har växt in i min kropp i samma takt och på ett liknande sätt som Malmö har gjort det. Samma princip kan för övrigt sägas gälla för hela den här krönikan; bättre sent än aldrig…
Jag förstår inte riktigt vad det är för bevis de vill ha, de människor som ibland nästan brusar upp över att jag ursprungligen inte är från Malmö men ändå håller på Malmö FF. Vad är det ni vill höra, vad är det för meritförteckning som krävs? Jag har följt nedmonteringen av Kockumskranen, och jag har sett Öresundsbron växa fram. Jag har trollat värre än Joe Labero med tågtidtabeller för att kunna mellanlanda på en skranglig läktare i Mjällby, bara för att stötta Malmö FF på sin väg upp ur Superettan-träsket (se hur bra det gick). Jag har inlett mer än ett kärleksförhållande i Malmö, och mer än ett har gått åt helvete (se hur dåligt det gick). Jag har förfrusit händerna vid sidan av mediokra träningsmatcher i februari, och jag har lagt pengar i tifobössorna sedan jag första gången såg skymten av dem. Jag har haft åtskilliga arbeten i Malmö, och jag har fått sparken från åtskilliga arbeten i Malmö. Jag har levt i exil i Trondheim en period, och samtidigt ställt till ett helvete på fylkesbiblioteket i desperation över att läsa matchrapporter på en tillgänglig dator. Jag har vinterbadat på Kallis, och jag har dragit horngäddor från Ön. Jag har tullat på ett arv för att bära klubbens färger genom ett översvämmat Bern, och senare tvingats bära hundhuvudet i samma sketna stad. Jag har suttit in varenda krogstol från Nobe och gamla 27:an, till Restaurang Le Le och gamla Bistro. Jag har…
Okej, okej, jag spränger antagligen svenskafans server om jag fortsätter mina försök att visa mig värdig eller godkänd eller rättrogen eller accepterad eller vafan det nu kan tänkas handla om. Och paradoxalt nog slår det mig precis i samma ögonblick att alltihop förmodligen bara handlar om sedvanligt kukmäteri – och jag gick på det!
Så skriver vi januari 2006. Min tid i malmö har hittills bjudit på oerhört mycket; en del omtumlande glatt, annat förgörande mörkt. Det enda som har varit garanterat och konstant längs vägen är Malmö FF (ja, och det där ölhaket på Södra Skolgatan förstås). Faktum är att jag nog aldrig har upplevt livet i Malmö så förgörande mörkt som just nu. Spåkulan talar växelvis om antidepressiva och Antabus, men den talar också om en stundande vår och oslagbara stunder på Norra läktaren. I nöd och lust. Det är bara att förlika sig med tanken att staden Malmö och dess fotbollsklubb är en del av mig, och vice versa. På gott och ont. Inflyttad eller ej. Så enkelt och så svårt.
Pax vobiscum
