För tio år sedan: Five-a-side SM
Ur arkivet bjuder Ålgårdsläktaren idag på en tidsresa till den 10:e januari 1996 och Five-a-side SM i Globen.
Five-a-side SM 1996 i Globen, är det någon som minns det?
Elfsborg gick till final men föll efter straffar mot Malmö FF. För oss som redan på den tiden var aktiva inom Elfsborgs supporterled var five-a-side SM och resan till Globen något stort. Såhär tio år senare känns inte inomhus-SM särskilt hett men när vi harvade i söderettan var det under några år något av vinterns höjdpunkt.
SM-slutspelet 1996 sammanföll med att vi efter år av harvande i söderettan hade börjat skymta ett ljus i tunneln. Vi var på uppgång och 1995 var vi nära att kapa åt oss den Allsvenska kvalplatsen men missade den i och med förlust mot Oddevold i sista omgången. Men vi hade ett bra lag på gång skulle det visa sig. En blandning av rutinerade spelare som Stefan Andreasson, Christer Mattiasson, Matte Rotting, Mance Miljanovic, Tomas ”Kung Säffle” Andersson och unga lovande spelare som Anders Svensson, Matte Svensson,Fredrik Berglund och Tobias Linderoth.
För många av oss som blev aktiva i klacken under åren i söderettan var detta den första resan med Elfsborg till Stockholm. Under första halvan av 90-talet var resorna oftast begränsade till Göteborgs-området med någon avstickare till bl.a. Skåne och Småland. Så visst såg man fram mot att åka till Globen och vad som också var Guliganernas första organiserade Stockholmsresa.
Från bussen på väg upp till Stockholm.
Ska inte trötta ut er med nostalgiska försköningar av historien utan låter istället några utdrag ur en reseberättelse från det gamla Elfsborgsfanzinet L.O.B (nr 1/96) skildra resan till Globen. Det är signaturen H.G. som här via ovan nämnda L.O.B. delger oss sina minnen från resan.
Klockan 05.30 onsdagen den 10 januari avgick bussen mot Globen. Vi var ett 40-tal som hade samlats för att åka till finalspelet. Resan var ganska lugn – det var lite för tidigt och lite för många mil att tillryggalägga för att börja hälla i sig bärs i normalt tempo. Därmed inte sagt att det var någon nykter resa – vilket gud förbjude - för rätt snart började det suga lite knepigt i öltarmen, och man var tvungen att köpa sig en stadig frukost.
Vi anlände till kgl. Huvudstaden vid tolvtiden och parkerade bussen hos knugen själv, vid slottet. Själv brydde jag mig inte om någon större sight-seeing utan jag, Brandt, Lunden och Vårgårda gled in på första bästa krog för att dricka öl.
Några timmar senare återsamlades vi i bussen för att åka till Globen. Väl där fick vi våra platser på övre delen av läktaren, och medan Malmö FF långt därnere slog Enköping, försjönk jag i grubblerier över hur de som sitter där uppe på hockeymatcherna kan se pucken och varför det surrealistiska skrytbygget egentligen uppfördes, när det ligger en alldeles utmärkt hockeyarena med bara marginellt lägre publikkapacitet precis intill.
Efter MFF-Enköping var det dags för eleganterna att träda in i turneringen, mot Rynninge IK från Örebro. Som väntat hade kvartersgänget inte mycket att sätta emot; de kvitterade visserligen till 1-1, men sedan trillade målen in med jämna mellanrum fram till 6-1, innan Elfsborg slappnade av lite och matchen slutade 7-3 efter stundtals rent klapp-klapp-spel i stil med det man i sin ungdom kunde njuta av när Sovjet lekte med Sverige i vartenda Hockey-VM.
På plats i Globen
Rynninge var chanslösa även mot Hammarby, som vann med 6-0, och nu var Elfsborg tvungna att vinna sista matchen för att gå till final.
Hammarby hade en enorm klack på uppskattningsvis runt 1.000 personer, som blev tystare och tystare ju längre matchen mellan Bajen och Elfsborg gick. Det visade sig nämligen att Elfsborg var det bättre laget, och egentligen var segern aldrig i någon större fara. 4-2 blev det till slut, och vi var i final.
Första halvlek av finalen mot Malmö FF blev väldigt tillknäppt, men en dryg minut före paus gjorde i alla fall Thorstensson 1-0. Några minuter in i andra halvlek borde finalen varit avgjord, då Manse sprang igenom malmöförsvaret och rullade in 2-0, men innan Elfsborgarna både på planen och läktaren hade jublat färdigt reducerade MFF direkt på avsparken. Det målet var det ingen i klacken som såg, och inte heller TV-kamerorna hann med. Nu i andra halvlek hade matchen blivit väldigt öppen; det hände mycket framför båda målen, och bara ett par minuter efter 2-1 kom också 2-2, som tämligen omgående följdes av 3-2 på ett kanonskott upp i krysset av Mattias Svensson. Malmö kom dock tillbaka än en gång och kvitterade till 3-3.
Matchen slutade alltså 3-3 och straffar fick avgöra. Malmö missade en av sina straffar medan Elfsborg satte sina fyra första. Då i sista ordinarie omgången fick Christer Mattiasson chansen att avgöra till Elfsborgs fördel men Jonny Fedel i malmömålet räddade ”Kittens” straff. Oavgjort och straffläggningen fick fortsätta. Niklas Kindvall sätter sin straff och Fredik ”Molle” Mohlin kliver fram och sätter sin straff stolpe ut. Så var det över och Malmö FF blev svenska mästare i Five-a-side 1996. Molle skulle som alla säkert minns revanschera sig i cupfinalen mot AIK 2001 då han kallt satte två straffar (varav en i avgörande omgången) för Elfsborg och blev en av de stora hjältarna i den matchen. Men det är en annan historia.
Magnus "Drutten" Drotz outtröttlig eldsjäl
och ordförande i Guliganerna under föreningens tidiga år.
Så här rundade sedan signaturen H.G. av det hela i L.O.B.
De flesta - för att inte säga alla – neutrala åskådare var dock överens om att Elfsborg varit turneringens behållning och borde ha vunnit. Vilka Globenpubliken höll på i finalen var det i alla fall ingen tvekan om; Elfsborg var det populärare laget och slog dessutom ur underläge.(..) Trots den minst sagt snöpliga förlusten – närmare seger än vad Elfsborg var kan man ju knappast vara – var man i all fall tvungen att vara stolt över vårt lag: de hade inför 7.000 åskådare i Globen och alla TV-tittare visat vilka som är Sveriges bästa lag i inomhusfotboll.
Aslutningsvis bjuder vi även på några rader ur en artikel Lasse Sandlin skrev i Aftonbladet 2001 då Anders Linderoth blev aktuell som tränare i Hammarby.
10 januari 1996 spelades det SM i innefotboll i Globen.
Hammarby, då i Norrettan, var förstås med - tränare Göran Göransson.
I gruppspelsfinalen mötte man Elfsborg, då i Söderettan - tränare Anders Linderoth.
Sällan har Hammarby, alla tiders bästa svensk klubb i 5-mannalir inomhus, blivit så utspelat på egna villkor, i det spel som alltid varit klubbens eget revir.
Den oförglömliga kvällen på Globen - Elfsborg förlorade sedan finalen mot Malmö FF på straffar efter 3-3 vid full tid - vann Elfsborg över Hammarby med 4-2 efter två mål av Anders Svensson plus varsitt av Stefan Andreasson och Christer Matthiasson; tre namn på dåvarande div 1-spelare som fortfarande är gångbara.
Själv var jag skrivledig, naturligtvis på plats ändå, men när jag nu plockar fram materialet ur vårt arkiv ser jag Nicklas Brunzells hyllning - inte till mästarna Malmö FF, utan till finalförlorarna Elfsborg:
"Visst var det Elfsborg som lirade, lekte, underhöll och visade det bästa spelet i årets SM-slutspel i femmannafotboll."
