På safari med Hasse: Del VI
Skoog får spel på en elitsoldat. Hasse får äntligen se en noshörning men också ett as han hade klarat sig utan. Och vad är det som Glass-Glenn snor från farbror doktorn, enligt ryktena?
Sunday, bloody sunday!
Nej, det låter inte så farligt som rubriken gör gällande. Vi har haft en helt underbar söndag. Blodet vi såg är från lejonens byte som jag berättar om lite längre ner.
-What´s the matter? One more time and I´ll kick you out in the bush, säger Skoog samtidigt som han visar med sitt kroppsspråk hur det skulle kunna se ut. Vem han säger det till? En elitsoldat! Teambuildingen hade börjat. Jag återkommer med genomgång från denna incident och mycket mer ifrån teambuildingen lite senare i rapporten.
Jag vill gärna dela med mig av upplevelser från en helt underbar söndag. Började egentligen redan på lördagkvällen då vår helt underbara värdinna här på Lodgen, Bianca, gav oss två alternativ för söndag morgon. Det första inkluderade bagarväckning 05.30., lätt fruktfrukost och Game Driving. Det andra var mer överkomligt. Väckning 09.00, frukost och sedan Game Driving. Mängder fran ledarstaben högg direkt på den tidiga varianten. Vi andra lite mer utmattade och tunga i benen valde att njuta av sängarna ett par timmar till.
Ledarna hade flyt. Truman var också morgonpigg och satt redo i jeepen 06.00. Har fått berättat att de hade en fantastisk safaritrip denna tidiga söndagmorgon. Fint väder, Truman, inga spelare som kommenterar allt vad de säger; vad mer kunde de begära? De fick se två lejon som hade haffat en Kudu; the Ghost of the Bush. De är mycket ovanliga att skymta, kudusen alltså, ännu ovanligare att skjuta enligt Borg. Efter det fick de se Rhinos - noshörningar, och bufflar. Allt kombinerat med Trumans historier och myter om vegetation och djur.
Vi andra startade alltså med frukost strax efter nio. Har jag berättat om vad som ingår i frukosten? Först står där framdukat flingor och fil. Flera sorters flingor. Färsk frukt uppdelat på stora fat. Färskpressad juice till det. Efter ett litet tag dukar de upp scrambled eggs, bacon, korvar och till det kan du få rostat bröd också. Vill man ha vanligt stekt ägg går det också bra. Man frågar bara om man kan få two fried eggs, sunny side up. Personalen fixar allt för oss. Underbara! Ryktet går att Bosse Nilsson t o m har försökt beställa ägg- och baconlikör till frukost!
Efter frukosten gjorde vi oss redo för Game Driving. Solen gassade rejält nu runt halvtiotiden. Jag, Asper (ja, nu tittade jag o Asper på varandra o tänkte att nu sitter vi två Digger Barnes här igen. Vi har hittills inte sett noshörningar och bufflar som de andra har gjort. Denna gång hade vi dock noshörningsmagneten Danne med oss. Dubbelanders följde med. Bröderna brothers: Jon och Sandkvistarn, Fiskekungen Abelsson och så förstås Glassglenn var också sugna att hänga med ut i bushen.
Nu visste vi ju vart de andra hade skådat först lejonen och sedan noshörningar och bufflar. Enligt vår spårare behövde vi inte bry oss för mycket om lejonen o deras kudulunch. Den skulle ligga där ett bra tag. Vi började istället att leta upp noshörningarna och bufflarna. Vi körde långt bort. Kändes som att det kunde bli en tuff tur att sitta där i 35 graders gassande solsken. Vi skickade solskyddskrämstuben mellan oss. Näsor, öron, pannor, lår, ja allt synligt fick man badda på rejält med kräm på. Utom våra keepers då ja. De sket i krämen och tog av sig till bar överkropp istället. Ännu ett bevis på att målvakter är ett speciellt folk...
Vår chaufför o spårare blev lite frustrerade över att vi inte hittade vad vi letade efter. Men de visade stort tålamod ändå och körde lite off-road för att spåra dem. Helt plötsligt hojtar spåraren till och chauffören står på bromsen. Han hade skymtat en buffel. I med backen. Då såg vi osså den. In med ny växel o så rätt in i bushen mot buffeln. När vi kommer fram ser vi att vi haft flyt. Här står en hel hord av bufflar och tar ett morrondopp tillsammans med 5 st noshörningar. Vi tar snabbt upp våra digitalkameror och spanar på dem genom zoomen. Alla utom Abelsson; han kör med någon StigHelmervariant och får köra mer på känsla. Det sägs att han har inrett ett mörkerrum i sitt hus här nere. Har snott kemikalier från Dr Eilenberg till framkallningen. Vet inte om det är sant.
Nu blev nog djuren lite oroliga. Först stod de blixtstilla i två minuter ungefär. Kände nog av stämningen. Sen traskade de upp från vattnet och gick en 10 meter bort. Vi följde efter med jeepen. Nu stod vi där, kanske bara 6-7 meter ifrån 4 av noshörningarna. Vi hade vattnet bakom oss och motorn på jeepen var avslagen. Knäpp tyst. Noshörningarna började ana oråd. De stod där på en rad. Kändes som vi var någon slags jury som skulle bedöma dem. Kanske som Borg när han kollar efter högerbackar. Den yttersta åt höger av rhinosen hade dåligt tålamod. Han krafsade med foten, han snurrade på sig och var på väg att sticka iväg många gånger. De andra var coolare. De stirrade ner oss. Aja, till slut drog de inåt bushen och vid det laget hade bufflarna också tröttnat på oss och var försvunna.
Vi bestämde oss för att ge lejoninnorna och kudun en chans. Vi satte av i hyfsad fart dit. Spåraren sa att vi kan garantera att lejonen och kudun är kvar i det område som den första safarituren hade sett dem i, men att lejonen förmodligen hade dragit in kadavret längre in i bushen under buskar och träd. Vi sa att vi ger det en kvart, hittar vi inget drar vi tillbaka till the Main Lodge.
När vi kom dit till kuduomradet fick vi köra off-road igen för att kunna spåra upp det. Vegetationen var lågväxande och vi cirkulerade över stora ytor. Efter ett tag sa spåraren, som ju sitter på sin stol framme på grillen på jeepen, att han ville hoppa bak. När de bedömer risken för hög att det skulle kunna hända något allvarligt hoppar de oftast bak. Han kom bak till passagerarsätet och ställde sig upp där o spana istället. Tog inte lång tid förrän han med hela handen visade vart Kudun låg. Inga lejon i sikte dock. Vi körde fram till aset och möttes av en hemsk syn. Den låg blixtstilla, såg stel ut, lejonen hade kalasat på bakpartiet av den och där var nu ett stort öppet sår och nu var det fest för samtliga flugor i parken. Blodet rann ut. Doften var inte syrén. Nåja, vi kände oss snabbt rätt nöjda och vi satte kurs mot the Main Lodge.
Lunch, oftast spaghetti och köttfärssås. Sedan fritt till kvart över två.
14.15 satt vi i jeeparna igen med träningskläder på. Stekhett. Nu skulle vi dock inte träna direkt utan vi skulle ner till Base Camp där fotbollsplanen låg. Idag var det match mellan Thanda Lions och ett lag från trakten som också hette något med Lions. Hörde inte riktigt vad de hette. Olofsson har skaffat rejäl och fräck utrustning till sitt lag. När de kommer in på planen ser de ut som brassarna. Deras gula tröjor och härligt blåa shorts. Det andra laget var också gula men det verkade inte bekomma domaren som hade mer bekymmer med att få tag i en visselpipa. Han körde förresten barfota.
Den här elegante dominerande mittbacken jag nämnt tidigare imponerade ännu mer nu. Minsann inga misstag. Löser alla situationer där bak med stort lugn. Tvåfotad. Tror nog att han hade kunnat platsa i något allsvenskt lag ändå. Iallafall hade han tagit plats i Bois i SuperEttan. Annars bjöds vi på en underhållande match. Lirarna gav järnet i värmen och efter att äntligen fått hål på motståndarmålvakten rann det iväg till 3-0 i första halvlek. Fina kombinationer, underbara finter, Thanda Lions har en stor stöddig anfallare som körde ett par klassiska Mats Lilienbergfinter, alltså motläggsfinten och pet- och stickfinten. Andra bjöd på sulfinter i bästa Zlatanstil.
Vi var tvungna att sticka i paus. Hörde att matchen slutade 5-2 till våra Thanda-lejon. Bra jobbat! Vi skulle träna ja. Ingen normal träning idag visst, för till Base Camp hade det nu anlänt 5 st elitsoldater. En låda med kammokläder stod till vårt förfogande. En nyrakad Afonso i militärkläder såg hemskt ut. Såg verkligen ut som han skulle ut i strid meddetsamma. Fick reda på att det först skulle bli en biltur på en halvtimme och sedan var det teambuilding på en hinderbana som militären här hade till sitt förfogande. Vi hoppade upp i jeeparna och satte iväg. Vi kom förbi där kudun låg. Nu skymtade vi även lejonen. De kom lufsande förbi men när de såg oss satte de högsta fart in i bushen igen.
Vi fortsatte mot hinderbanan. Väl framme där blev vi uppdelade i 3 lag. Innan vi skulle börja körde elitsoldaterna igenom banan för att visa oss. Man blev lite impad av deras smidighet. Här var bl a en sån här lian som man hade i gymnastiken i skolan där man skulle klättra upp i taket. Alla kommer väl ihåg hur det kändes.
När de showat färdigt sa Richie Dahan att vi ska köra en modifierad variant. Egentligen är den anpassad för individuellt genomförande men vi skulle köra som ett lag; hjälpas åt, alltså riktigt teamwork.
Lagen då? Jag kommer inte ihåg de andra lagen men det som jag var med i bestod av tjurskallar som Daniel A, Dubbelanders, fjäderlätte Bech, påläggskalven Sliper, den oslipade diamanten Ofere och såklart Glassglenn.
Första station var löpning: fyra stycken fösandes en stor stock med tre stycken traktordäck fästa med linor i stocken. Okey? Vi var alltså sju i laget och vi skulle byta av varandra efter halva sträckan. Banan var totalt hundra meter lång. Danne tog på sig att köra dubbelt. Här fick vi smaka på mjölksyra. Hur Danne mådde i benen efter dubbel sträcka orkar man inte tänka på.
Efter denna direkt med språng vidare till station två. Inget märkvärdigt. En stor grop, två meter bred, 1.7 meter djup och kanske 8 meter lång. Vår lille göteborgare till materialare sa att denna grop var anledningen till att han inte kunde delta. Han hade aldrig tagit sig upp. Han är nämligen bara två skitar hög. Där låg ett skelett nere i gropen. Kanske från en tidigare materialare? Jag har varit i klubben i 10 år och avverkat 5 stycken materialare. INGEN har varit över 1.65. Vad står det egentligen i anställningsvillkoren till den tjänsten, Jan-Olov? [Personalchef i klubben]. Vi tog oss igenom denna på ett glimrande sätt.
Högsta fart mot trean. Hiva sig upp i en lian, hiva sig vidare till ett rep där man upp-och-ner-hängd skulle ta sig framåt sju meter. Inga problem att ta sig upp, men när man hängde där upp-och-ner i både händer och ben började det ta emot. Bech, Glass-Glenn flög fram. Varför inte jag? Stod still. Jo, jag hade kommit fel. Hängde på fel håll. Huvudet skulle ju vara fram och benen bak. Jag var tvärtom. Svårt att dra sig framåt då. Danne hade oturen att komma bakom mig. Dock hade han tagit efter vad gällde tillvägagångssätt, alltså med huvudet bak. Danne lyckades dock röra sig i rätt riktning bättre än jag. Jag lyckades till slut ändå förflytta mig de sju meterna och kunde hoppa ner. De andra i laget gled osså fram smärtfritt, påhejade av oss andra.
Nästa hinder: hopp genom ett plank. Planket kan ha varit drygt tre meter högt, tre meter brett med ett hål en meter upp som hade måtten 50x50cm. Här skulle man ta sig igenom utan att nudda kanterna i hålet. Okej, det räckte att två man inte nuddade. Ett alternativ var att kasta sig igenom. Ett annat att klättra, toucha och sedan hjälpa till och bära igenom två man. Gleenie och jag tog oss igenom med touch. Dubbel-Anders gjorde ett skönt dyk igenom utan att nudda. Är alltså inte någon strandsand på andra sidan planket. Påminner mer om en grusväg. Gör ont att landa fel. En man klar. Danne försökte osså dyka men slog i med skorna. Eddie touchade. Kvar hade vi Bech och Sliper. Den senare fick lyfta upp Bech, vi andra tog emot honom och vi förde honom spikrak genom hålet. Klara! Sliper kunde klättra igenom.
Har inte sett det själv men fått det berättat väldetaljerat av andra. På detta plankhinder gjorde Skoog Play of the Day. Tänk er i slowmotion nu när han tar sats mot planket. Han har ängsliga ögon, tar fram armarna som i ett huvudhopp, spänner blicken i hindret, viker in hakan, sträcker på kroppen, går som en pil genom hålet, börjar bända in överkroppen, fortfarande med sträckta ben, fäller in armarna, låter hakan toucha bröstkorgen, tar mark genom att rulla på nacke och rygg, ställer sig upp i givakt, ut med armarna som ett kors, och sa ett jävla garv på det. Skoog var namnet!!!
Vidare till nästa: taggtrådskrypning. Ett tio meter långt taggtrådsnät fastsatt 30-40 centimeter ovanför marken skulle passeras med ålning medelst hasning så fort som möjligt. En baggis, vi var tunnisar allihop.
Sprint till nästa som var ett hinder som ni har sett i Gladiatorerna på TV4. En hög stock som man ska under följs av en högre som ska klättras över. Här var tre låga och tre höga. Vi skulle dock inte under utan över alla. Vi skulle hjälpas åt för man fick inte nudda marken. Två man agerade stödpersoner. Stockarna var nog en 2,5 meter mellan varandra. Här ställde sig stödpersonerna på alla fyra och den som var i banan fick trampa på ryggarna. Sedan kröp stödpersonerna vidare till nästa mellanrum. Flöt på bra. När jag låg som stöd var det Oferes tur. Han hade nog inte sett hur vi likt indianer smugit ner från stocken och satt vår fot på någon annans rygg. Han snarare hoppade ner på min rygg. Trodde den gick av alltså. Krasch, sa det! Blev inte glad! Han gjorde det ju inte med vilje, och jag tror inte han kommer att göra om det heller. Men fy fan, rent ut sagt.
Alla igenom också vidare till en lian där man bara skulle upp halvvägs och toucha en knut. Baggis!
Vi stack direkt till vad som blev bromsklossgrenen. Där hängde tio stycken bildäck i snöre efter varandra en halvmeter upp i luften. Vi skulle ta oss igenom en och en. Den som kommit igenom fick hjälpa till och hålla däcken stilla för de andra. Bech gled igenom som ingenting. Danne klarade det också galant. Jag som trea hade lite problem i början. Satt fast och fick nästan klaustrofobi, men tänkte, va fan här ska vi igenom. Kom igenom efter ett tag och likaså gjorde de andra. Eddie hade lite problem. Han försökte ta fem däck på en gång och fastnade rejält. Fick backa och beta av dem som vi andra. Med byxorna avslitna lyckades han till slut komma igenom.
Vidare till armgången som inte var några problem. Sedan skulle vi avsluta med en kilometer löpning i bushen på en snitslad bana. Varje lag hade en elitsoldat med sig som vägvisare. Tyvärr hade vi fått en som inte var lika bra på att löpa som på att köra hinderbana. Han kom på efterkälken direkt vilket ledde till att vi sprang fel vid ett par tillfällen där banan var lite luddigt utmärkt. Vi var ute och sprang i drygt fem minuter. Vi höll bra fart. En kilometer på drygt fem minuter! I helvete heller. Vi måste sprungit betydligt längre. Det brann till i huvudet hos vissa av oss. Vi var lacka på vår soldier. När det är tävlingsmoment med får inget gå fel vad gäller spelregler och förutsättningar. Inget. Då blir vi riktigt griniga i fem minuter. Sen glömmer vi det. Men var inte i närheten de fem minuterarna för då kan allt hända. Många får ta skit då. Så är det bara. Sen glöms det. Det är bra igen.
Vem vann då? Jo, det gjorde visst Skoogs lag. Vet inte alla som var med i det gänget, men tror han hade sällskap av bland annat Pode och Jon. Och så då den här elitsoldaten som var med dem, eftersom de var en man mindre. Skoog var alltså frustrerad vid något tillfälle på den här elitsoldaten. Han hade det inte lätt där ute. Han förstod ju inte riktigt hur övningarna skulle genomföras då Dahan drog genomgången på svenska. Men enligt Skoog kom de överens sen.
Efter lagbilder var det dax för hemfärd. Upp i jeeparna och så ut i bushen igen. Här är ganska kuperat. När vi var nere i en dal och hade en lång uppförsbacke framför oss var det lite National Geographic moment. Längst upp på krönet i horisonten hade 9 st giraffer bestämt sig för att förfesta bland trädtopparna. Man såg dem på lång väg och hoppades att de skulle vara kvar när vi kom upp. Det var de. Vi stannade till mitt bland dem. De stirrade på oss och vi på dem. Underbart att se och man funderade på om man kommer få möjligheten att sitta så har nära ett gäng giraffer några fler gånger.
Uppe på Lodgen var det duschning och middag som gällde.
Mycket mer än sa här händer det inte en söndag här nere.
På återseende
Hasse
Angående citaten kommer svaren här.
Visst var det Greger Andrijevski som ville ha toaletten fixad efter att Dahan suttit och njutit för länge.
Naturligtvis var det Bosse Nilsson som inte kunde se om det var en hona eller hanne.
RATS sa till sin otålige spelare att sluta burra.
Och lika sant var det att Thijssen inte gillade när vi drog iväg skott från 40m med fel fot.
Lösgodiset då. Jodå, som ni alla hade gissat så var det Sir Alf Westerberg som lätt kunde tryckt i sig ett halvt kilo. Går ett rykte att samme man vid tidigare tillfälle myntat uttrycket: Det hade inte smakat helt fel med en kartong semlor nu.
Aspers lista bör kompletteras:
Badtofflor
Vitaminer
Malariatabletter
Lagkamrater
Slutligen bjuds ni på ett citat ifrån Jocke Nilsson. Vid middagen kommer alltid kocken ut och berättar vad vi får att äta. Vi har alltid två alternativ på förrätt, huvudrätt och dessert.
Denna gång var en av förrätterna fried Pineapple with caviar.
När Jocke skulle beställa drog han till med:
-As a starter i go for the Ananas! Sug på den!
