På safari med Hasse: Del VII
Hasse och de andra är hemma i Malmö och vintern igen. Här kommer en sista rapport från honom.
Sista Sydafrikarapporten! Kanske!
Då är vi hemma igen. Tänkte avsluta rapporteringen från lägret med rapport om vad som hände måndag, tisdag och så själva hemresan då.
Måndag var det som vanligt igen, alltså bagarväckning, lätt frukost och sedan träning på det. Träningen bestod av ett kombinerat löp- och styrkepass. Ungefär detsamma som vi kört tidigare under lägret. Samma i gymmet men lite annat på löpningen. Vakterna var ute, och solen brände rejält. Uppdelade i två gäng som gav precis allt i alla moment. Man tänkte att det kanske är sista passet här nere. Det skulle visa sig senare att man gissat fel som vanligt.
Efter träningen var det rejälare frukost nere på Base Camp. Som tidigare glimmrande käk. Färsk frukt, scrambled egg and bacon, flingor och världens goaste nypressade juice till det. Sen var det upp till the Main Lodge igen. Fria aktiviteter fram till halv två då vi skulle käka lunch ute i det gröna, eller rättare sagt i bushen. Vi satt upp i jeeparna för transport till hemligt ställe. Det tog nog en 20 minuter att nå lunchstället, som låg mitt inne i värsta terrängen! Fasiken vad läckert det var. Dom hade kört ut bord och stolar ända hit ut, dukat som på värsta fina fisken restaurang. Där stod en tio servitriser och servitörer bakom ett långbord där de hade satt fram en buffé till oss som innehöll lite kudumackor, sallad och kycklingfilé. Färsk frukt såklart. Här fanns även ett dessertbord. Man har ju sin egen interna efterrätts tio-i-topplista. Här fanns en geléaktig banankladdkaka med grym kolasås iblandad som nog kniper en medaljplats på min lista. Mums! Gick tre gånger!
Vår värdinna, Bianca, berättade att man på detta ställe ute i bushen brukade ordna festkvällar. Lite fler bord, liveband, bar, dansgolv och lite spotlights. Döfräckt hade det varit.
Tillbaka igen till Lodgen. Nästa punkt på dagordningen var att lite senare på eftermiddagen skulle vi till Zulukrigarna. Inne på Thanda har de en Zuluby. Vi kom dit lite försenade eftersom vi stötte på en elefant på vägen dit. Upp med digitalkamerorna igen för lite dokumentation. Fortsatte fram till Zululand där vi blev ytterst vänligt mottagna och bjöds på förfriskningar och cashewnötter. Blev en guidad tur där inne innan vi satte oss inne i deras uppvisningsrum. Nu blev det köra av! När dessa zuluianer kör igång med sina hopp och benspark sitter man förstummad. Hur orkar dem? I drygt 45 minuter bjuder dem på sig själva genom sång och dans. Dem ser inte ett dugg andfådda ut i heller. Tänk er själv stå och hoppa och sparka upp ena benet över huvudhöjd ett flertal gånger, däremellan köra några moves sittandes på huk och sedan sätta igång med bensparkarna igen. I ca 30 graders värme! För oss som sitter och tittar på kanske det är 30 grader. Zuluianerna har alltid en brasa med i showerna. De utför alltså allt dansandes intill brasan. Då räcker det inte med 30 grader. 40-50 kanske. Mycket strongt jobbat!
Dags för hemfärd och upphopp i jeeparna igen. Vi sitter där rätt tysta och tittar på stjärnhimmeln. Helt stjärnklart och någon säger att det är lite annorlunda stjärnbild här än hemma. Dahan ser ett stjärnfall igen.(varje kväll vi tittat på stjärnorna har han sett ett stjärnfall, ingen annan har sett något, mycket underligt!) Behrang Safari hojtar plötsligt till:
-Jag ser Lilla Kundvagnen!
Detta följdes av kvällen kollektiva garv. Lilla Kundvagnen! Kul när killarna bjuder så på sig själv.
Hemfärd för middag. Denna kväll kom chef Richard ut och sa:
-Good Evening gentlemen, tonight we don't have any alternatives for you to choose from. Tonight you're gonna taste everything. Alltså blev det två förrätter, i pausen en liten sorbet, två huvudrätter och sedan avslutades det med en efterrätt. Mätt o trätt! Maten här nere har varit helt suverän! Bloodiga biffar från antiloperna eller fin fisk som man knappt hört talas om har stått på menyn varje dag.
Därefter läggdax för naturligtvis hade vi träning på tisdagsmorgonen också. Ungefär när ni här hemma kan höra tidningsbudet lägga blaskan i brevlådan var vi ute i spåret igen. Det blev lite löpning i backe samt styrka två och två ute på fotbollsplanen. Vi blev helt slutkörda! Just sån här styrka, utan vikter utan mer med kroppsvikten är jobbigare än man tror. Vi körde även lite stafetter där vi skulle bära runt på varandra. Dahan och Greger är bra på att variera träningspassen, vilket gör det lite roligare och mer spännande.
Frukost på detta och sedan tillbaka till våra hus för att packa. Vissa packade på två röda och la sig i solstolen för att jobba på brännan in i det sista. Andra sprang runt o letade efter alla sina grejor. Ni fattar nog vem jag menar.
Halvtre tog vi ett tårfyllt farväl av Thanda. Nu var vi tvungna att lämna paradiset. Vi krama om personalen och vi fick med oss en DVD om Thanda inklusive lite bilder från matchen och hinderbanan. Personalen här nere har ställt upp till 110%. De har gett precis allt för att vi skulle ha det så bra som det bara går. Vi är otroligt tacksamma!
Då var det bara flygresan kvar. Nja, buss i två timmar med stopp för lite shopping skulle vi först avverka. Shoppingen bestod av en butik med typiskt handarbete från Zulukulturen. Mycket fräcka grejor. En del handla andra inte. Alla ut i bussarna igen utom två man. Dr Eilenberg och Dahan. Varför är det alltid dessa som handlar mest? I bussarna igen var det ja. Satt på helspänn i bussen och kollade trafiken. Omkörningarna som sydafrikanerna gör är i hästväg. När du minst anar det körs det om. Skulle vi med bussen köra om tung trafik var där nästan varje gång någon bakom oss som kasta sig ut samtidigt i omkörningsfilen. Vår chaufför berättade om olycksstatistik. Om det hände 30 olycker i Australien på liknande vägar så skedde det 900 olyckor här. Skrämmande statistik.
Först propellerkärran från Richards Bay till Johannesburg, vilken gick hur bra som helst. Därefter uttaxning med en Airbus 340-600 för vidare transport till London. Något stämde inte. Kaptenen stoppa planet på plattan och meddelade att något inte stämde riktigt med bränsletillförseln till ena motorn. Mekaniker på väg för att fixa. 45 min senare gav kaptenen klartecken igen. Jag o Bosse tillsammans igen på rad 57. På nedresan satt vi längst bak på rad 43. Nu rad 57 och då var där nog en 10 rader till bakom oss. Ett gigantiskt plan alltså. Alla platser med egen skärm och entertainment paket. Käk, sömnpiller och på med en film. Bosse somnade först och drog stockar. Sandkvistarn hade flyt. Han satt i mittsektionen där det ingick 4 platser. Han satt helt själv där och kunde alltså ligga raklång hela resan. Jag sov lite till och från. Ingen speciell turbulens denna gång. Nästan i tid i London. Lite cirkulerande inne bland taxfreebutikerna på Heathrow. Docka till dottern Lovisa och jag vågade inte komma hem utan en boll till Melvin så det blev en teknikboll med brassemärke på till honom. Plus godiset ja.
Sista tripen London-Kastrup gick hur bra som helst. Äntligen hemma. Rolle busschaufför mötte på Kastrup. Borg dök upp som gubben i lådan och sa hej. Över bron mot stadion och ja äntligen var vi "himma" igen. Respektive var på plats och tog emot oss. Jag krama om min Linda och mina Melvin o Lovisa. Direkt frågade dem var grejorna var. Ryckte upp taxfreepåsarna och slet fram docka och boll.
Det var alles! Nästan. Nedan kommer lite smått och gott!
Asper lyckades fullända listan över borttappade saker. På flygplatsen i Johannesburg stod Abelsson och skulle betala i en av butikerna. Han står och väntar på kvittot samtidigt som han tittar ner på disken. Då ligger där ett boardingkort som det står M.Asper på. Han tittar sig omkring. Nä, här är ingen Asper ju. Han är alltså fenomenal på att bli av med saker, vår käre keeper! En liten stund senare kommer Skoog och säger att han hittat Aspers bok på en stol vid kaféet. Jubel igen!
Lite länktips:
Kan ni isländska och vill veta mer om Emil Hallfridsson så gå in på www.emmihall.com
Vill ni se roliga bilder och en rent allmänt rolig sida måste ni gå in på www.superanders.se
Sorry Anders!
Skoog har svar på det mesta. När någon undrade hur han skulle kunna se ut i militärkläder storlek small säger han bara på sin göteborska: -Allt klär en skönhet! Osså garvar han.
Sliper är en jäkel på att springa. Håll ögonen på honom i år!
Dr Eilenberg är en partymänniska. Drar vitsar och är överallt på dansgolvet.
Abelsson dementerar att han haft ett mörkerrum här nere. Istället haussar han upp sin kamera som ett riktigt zoommonster jämfört med våra andras digitalkameror.
Satt med Jari under ett par middagar. Han berättar en hel del som han upplevt under karriären. Tyvärr har han ju inte fått uppleva något stort mästerskap med Finland. Han berättade något helt otroligt om en kvalmatch för ett par år sedan. Det var sista kvalmatchen. Finland behövde en seger för att gå vidare. Man leder hemma mot Ungern. Var i oktober någon gång. Fullsatt i Helsingfors. Leder med 2-1 går till anfall i 89 min. Kommer tre mot en. Sumila, eller hur han nu stavar, (han som öste in mål i norrköping för ett par år sedan) har bollen. Kan/bör spela förbi sin ende back. Han går på skott istället. Skottet blockas av backen och bollen går till hörna. Trodde alla. Ungrarna, Finnarna och publiken; men inte domaren. Inspark. Finnarna var upprörda och skäller ut domaren efter noter. Under tiden har ungrarna satt igång spelet och får till en kontring. Finland lyckas reda ut den situationen med en rejäl portion tur. Dock får Ungern hörna. Vi är allt så inne på övertid nu. Här kommer det smått otroliga! Ungern lägger hörnan. Ingen ungrare rör bollen men 6 st finnar är på den innan den går i mål. Helt ofattbart! Självmål och de sista 6 som rör bollen är finnar! Knäpptyst på läktarn!
Så här gick det visst till: Hörnan läggs. Hyppiä ska nicka undan, nickar i bakhuvudet på en annan finne, bollen ligger fri. Någon finne ska rensa, träffar en annan i ryggen. Bollen går mot mål ut mot stolpen. Står en finne vid stolpen. Han sparkar undan bollen samtidigt som målvakten kastat sig dit för att ta den. Bollen tar målisen och går in i mål. Dödstyst!!! Sicket öde. Avspark, domaren blåser av matchen.
Nu har jag nog inte mer att berätta om från lägret. Sammanfattningsvis kan man säga att detta är nog det bästa läger man varit på. Hela anläggningen och området på Thanda är otroligt. Personalen fantastisk. Maten superb. Alla upplevelser är minnen för livet. Träningarna har varit riktigt bra. Vi har tömt oss rejält på varje pass och man känner att det gjort stor nytta utan för den sakens skull slitet på oss så vi knappt kommer upp ur sängen, vilket brukar vara sedvanligt en bit in i januari.
Absolut ingen hotelldöd på Thanda. Normala träningsläger består av träna,äta och sova. Man tillbringar tiden mellan träningarna i sängen framför tv:n. Här har vi umgåtts hela tiden. Ingen dötid egentligen. Vi har hela tiden bjudits på upplevelser mellan träningar. Helt perfekt med andra ord för en stor grupp som oss med både nya ledare och en del nya spelare.
Tackar Dan Olofsson som gett oss möjligheten till detta och vi ska göra allt vi kan för att Dan och hans Christine ska kunna gå på guldmiddag i slutet av oktober.
Vad har staketgänget gjort när vi varit borta? Har de träffat sina fruar lite för mycket nu eller? Sånt man undrar över ibland. Vi ser dem ivarje fall imorgon fredag. Vi tränar kl 10 och 15.30.
Vi ses!
Hasse Mattisson
Himmelriket vill passa på att tacka Hasse för hans utomordentliga rapportering. Kanske var det inte sista gången?
