Gästkrönika: Gatuslagsmål är ingen lagsport
"De slagsmål som arrangeras mellan firmor brukar ibland slätas över med att säga att det ju är genom samtycke av alla inblandade. Kanske kan det ha någon relevans i hur en domstol ser på det, men för mig saknar det betydelse. Jag avskyr huliganerna. Jag avskyr dem i alla former och oavsett om de håller på DIF eller något annat lag."
Jag läste om DIFs nya initiativ; Djurgårdsandan.
Äntligen. Låt oss bara hoppas att detta inte blir ett urvattnat skenprojekt som syftar till att ge ett alibi åt DIF om nya, vidriga, incidenter inträffar. Låt oss också hoppas att projektet inte går på tvärs med den intensiva underliggande energi som finns hos de flesta fotbollssupportrar. För om vi försöker bekämpa den, då är vi snett ute.
Vad är det jag menar då? Jo, för mig är fundamentet i supporterskapet en sak; Passionen. Jag älskar DIF, jag har alltid älskat DIF och kommer alltid att älska DIF. Jag tvingade min pappa att gå på match med DIF på Stadion första gången när jag var sju år och Stadion var vacker redan då. Det är rätt länge sedan nu, men DIF har följt med i mitt hjärta sedan dess.
Innan matcher är jag orolig och har svårt att koncentrera mig; jobbet känns meningslöst och tiden till matchstart önskas bort minut för minut. Stora, viktiga matcher ger mig fjärilar i magen och väntan inför matcherna blir på samma gång både härlig och outhärdlig. När DIF vinner så är jag lycklig. När DIF förlorar känns mycket runt omkring mig trist och ointressant och jag blir på dåligt humör. Lättretlig och inåtvänd.
Men kärleken till DIF går djupare än så. Jag älskar nog DIF i alla former, bara kanske på ett annat sätt. Jag håller på DIF i hockey, handboll, innebandy etc. Om det fanns ett DIF i curling skulle jag nog heja på det också. Kanske blir misslyckandena i hockey och handboll lättare att bära än inom fotbollen, men jag känner ändå för dem.
Passionen för DIF har en annan sida och det är känslorna för motståndarna. Jag gillar inte AIK. Har aldrig gjort det, kommer aldrig att göra. Kungen håller på AIK och för mig är det skäl nog att avskaffa monarkin i Sverige. Getingar är gula och svarta och jag tror att det är det, snarare än deras irriterande stick, som gör att jag avskyr de små djuren mer än andra flygfän.
Den här antipatin mot DIFs värsta motståndare är förmodligen också rätt lätt att förklara psykologiskt. Man projicerar en massa negativa egenskaper på en motståndare och genom att se ner på dem känner man sig bättre själv. Jag vet inte vad det är men det verkar som att alla lag har någon form av antites; en motståndare som blir allt man själv inte är. Jag tycker att det är OK att känna så, det sporrar eftersom man mäter prestationer mot denna moståndare och det blir en förhöjd glöd i mötena med dem.
Det går inte att komma ifrån att glöden på ett derby mot gnaget eller bajen är intensiv. Det går inte att komma ifrån att det ligger ett tungt moln av testosteron över läktarna och att även vanliga människors beteende på läktaren kan bli lite aggressivt, ibland nästan hotfullt. Men det är en del av fotbollen och för det mesta så är det bara ånga som pyser och som kyls ner när matchen är över. Och ärligt talat, den energi som kommer ur detta är ju fantastisk.
Men alla kyls inte ner och det är ett problem.
Varje rörelse, oavsett om det är inom idrott eller politik eller annars, har alltid en svans av personer som tar rörelsens mål till det extrema. Det är här fotbollshuliganerna kommer in på banan. Jag kan inte sätta mig till doms över deras kärlek till sitt lag, men jag kan inte acceptera deras uttryck och jag kan inte acceptera att de på något sätt svärtar ner oss övriga DIF supportrar.
Jag inser att problematiken med huliganer är mycket mer djupgående än att de håller på olika lag. Sociala faktorer, droger etc skapar naturligtvis basen i dessa kräk. Men våldet kommer till uttryck i fotbollsmiljön.
De slagsmål som arrangeras mellan firmor brukar ibland slätas över med att säga att det ju är genom samtycke av alla inblandade. Kanske kan det ha någon relevans i hur en domstol ser på det, men för mig saknar det betydelse. Jag avskyr huliganerna. Jag avskyr dem i alla former och oavsett om de håller på DIF eller något annat lag. För mig gör de samma sak som extremister gör i andra sammanhang och de smutsar bara ner DIFs namn. De kanske innerst inne drivs av en form förvrängd form av kärlek till DIF, men det finns ingen ära i slagsmål och misshandel, det finns bara skit.
Jag hoppas att ingen i DIF släpper fram känslan av att dessa ligister, även om de använder treställiga akronymer med D i början för att beskriva sina ”lag”, på något sätt bildar en del i DIF familjen. Slagsmål är ingen lagsport. Slagsmål är misshandel.
Den första vågen av fotbollshuliganer följs nu av yngre likasinnade. Säkert blir det som inom andra våldsrörelser så att det skapas en nedåtgående spiral av tidigare motgångar. Hämnd föder hämnd. De individer som måhända drevs av fotbollsintresse ersätts av nya förmågor som mest drivs av intresse för våld och droger. Huliganerna inom fotbollen skapar efterföljare inom andra idrotter och även inom helt andra grupperingar. Det blir lite inne att visa att man är bäst på att slåss och snart nog får vi nog andra gäng av vålsverkare som driver runt och tävlar mot andra gäng från andra stadsdelar, från andra skolor etc.
Jag vill inte stämpla huliganerna som icke-Djurgårdare för det är de kanske inte. Men jag vill stämpla dem som missdådare och icke välkomna i Djurgårdsfamiljen. Jag vill kunna gå på fotboll utan att behöva tänka på risken för slagsmål och jag vill inte behöva försvara mig mot påståenden om att man inte är klok som gillar att gå på fotboll. Jag vill att mina barn skall kunna stå i DIF klacken och få utlopp för energi där, men jag vill inte behöva vara orolig för att de skall dras in i den skit som huliganerna håller på med. Jag vill inte att huliganerna skall svärta ner min upplevelse och alla vi supportrar har ett ansvar för att bidra till självsaneringen som måste till.
Jag tycker att DIFs initiativ är fullständigt lysande. Jag är oerhört tacksam gentemot familjerna Persson och af Jochnick som så generöst bistår med finansiella medel för att genomföra projektet. Vi andra kan kanske inte satsa ekonomiskt i projektet, men vi kan satsa vår energi och vår tid i det.
