AIK - Örebro SK 0-0
Gnaget har på 180 spelade minuter fortfarande inte gjort något allsvenskt mål i år.
Jag satte mig i en tidsmaskin och färdades något mer än tio år tillbaka i tiden. En tid då AIK-Örebro alltid kändes som ett givet 0-0, en tid då Örebro låg närmare segern än AIK. Men det blev några små fel i min resa i tiden: För det första var det mycket folk på läktarna och för det andra kämpade inte Gnaget som förr.
Matchen idag var en total besvikelse. De första 35 minuterna i matchen var bland de sämsta jag sett AIK spela på senare år. Bollen gavs gång efter annan bort till rättvända örebroare, som kunde avancera på stora ytor som fanns mellan försvar och mittfält. Närkingarna gick in hårdare i duellerna än vad någon svartgul gjorde, anfallsspelet var fantasilöst och passningsspelet bedrövligt. Corneliusson, Touma och i viss mån Lagerlöf visade ibland upp snabbt och självklart entouchspel i pressade lägen på högerkanten men inte heller där kom AIK fram hela vägen. Att försöka på andra sidan eller över huvud taget vända spelet eller variera tycktes det inte vara tal om.
Örebro hade två bra chanser i första halvlek att jämföra med AIK som inte hade någon riktigt bra. Åslund och Corneliusson hade var sitt avslut från ganska nära håll där Kalles tillkom efter ett fint anfall. Båda dessa lägen uppkom under halvlekens sista tio minuter då AIK kom upp högre i banan och man började hoppas och tro på en successiv bättring som skulle fortsätta efter pausen.
Visserligen var andra halvlek sett ur AIK-ögon bättre än den första, men den var långtifrån bra. Det var dålig rörelse och mycket höjdbollar mot anfallsparet. Något som var riktigt irriterande var att när den ena forwarden hoppade upp för att nickskarva stod den andra strax bredvid och tittade på. Det fanns så gott som inget djupledsspel. Man kan ju undra om Olles snack om tålamod och försök att få spelarna att inte bara söka avgörande pass, kanske helt skrämt spelarna från att över huvud taget slå avgörande djupledsbollar. Förmodligen ligger det i Novakovics och Andreas Anderssons spelstilar, men båda borde vara tillräckligt kloka för att kunna anpassa sig. Man behöver inte kunna räkna på mer än ena handens fingrar för att få fram antalet offsideavblåsningar på dessa båda herrar...
I den andra halvleken kom AIK fram mer på högerkanten när Kalle Corneliusson vågade sig fram alltmer. Efter att Tjernström gått av flyttade Touma över till vänster, Novakovic klev ner mellan mittfält och anfall så Kalle fick hela högersidan för sig själv. Förutom att ha varit inblandad i de få anfall som ledde till avslut, kom han själv till några egna sådana, men tyvärr från för långt håll. AIK registrerades för dubbelt så många avslut som Örebro, men det mesta var från distans eller trängt i straffområdet. Den bästa chansen hade Gnaget i slutet av matchen, när Andreas Andersson skickligt täckte bollen ner mot hörnflaggan och bevakad av två motståndare kunde peta den bakåt till Åslund som fick på ett inlägg. Bollen nickskarvades av både Novakovic och inhopparen Patric Andersson och ett överrumplat ÖSK-försvar fick se den gå strax utanför.
Örebro spelade mycket taggat och hade bra djup i sina lagdelar och bra kontroll på AIK. En tacksamhetens tanke till egoisten som bor i Niklas Skoog... Om han valt att passa någon av sina två helt rena medspelare i slutet, hade vi fortfarande varit poänglösa.
Domarinsatsen var dålig, men verkligen inte avgörande för förlusten. För en förlust var det.
