Trender, tendenser & sånt - Himmelriket mitt i veckan
Himmelrikets snordalk & drunt No. 1, Micke Möller, har tagit sig en rundtur i det himmelsblå riket.
Det rör på sig i MFF-land. Truppen är hemma igen efter Sydafrika-trippen, och har redan gått igång med diverse träningsaktiviteter som hoppa upp på låda, rephoppning, armhävningar, kast med medicinboll etc.
Ja, det är utmärkt att Åke(r)by svingar med piskan och ser till att grabbarna håller igång, istället för att hänga på stan eller dona med sina frisyrer. För det är i år det skall ske. Det är i år Malmö FF inte skall förlora en enda match på grund av att de har en sämre kondition. Det är i år våra spelare skall löpa över fotbollsplanen med oförtruten energi, och helt enkelt springa sönder motståndarna. Det är i år det skall ske, och även om jag inte riktigt vågar tro på det, så längtar jag redan.
Jisses, vad jag längtar.
Så är danske Ulrich Vinzents på väg. Åke(r)by är helnöjd och beskriver honom som en ”mycket duktig fotbollsspelare, snabb och offensiv! Otroligt lugn, förhastar sig aldrig, bra blick för spelet, spelar sig ur situationer och slår nästan aldrig bort en passning!”
Det låter så bra att det nästan gör ont. Dessutom är killen med i det danska ligalandslaget! Liksom Jesper Bech… Nåja, vi har alltså två danska landslagsmän på högerkanten!
Frågan är ändå vem av dem som skall stå tillbaka för Hasse Mattisson aka Safari-Hasse aka Mr. Ink.
Järdlers pappersexercis är överstökad och nu är killen MFF:are. Åke(r)by betraktar honom som ”en av de mest intressanta unga spelarna i Sverige”, och själv har den förre HIF:aren en nykter och osentimental syn på det faktum att han nu skall representera Malmö FF: ”Jag är från Ängelholm och HIF har varit mitt lag. Men man lever i nuet. Den klubb man spelar för, den klubben är laget i ens hjärta.”
Det är en öppen och ärlig hållning som man inte kan klanka ner på. Även om det svider.
För det antyder väl också att idén om klubbkänsla och –tillhörighet är förlegad och överspelad, och mest något som vi fans ägnar oss åt för att motivera våra egna behov av en slags lokalt präglad samhörighet.
Och Niklas Skoog är frisk och kry, och har skrivit på för ytterligare tre år. Jag dansade runt i köket med min snorige son (jodå, så fick han vara med igen!) när jag läste det på mff.se häromdagen. Det finns inte många spelare i allsvenskan som har samma register som denne Skoog, och jag längtar redan nu efter att få se hans rumpa vicka runt nere på Stadions gröna matta. Jag längtar efter hans enastående framspelningar. Jag längtar efter hans fräna spel. Och ett och annat mål, förstås.
Skoog är stor – den som inte begriper det, begriper ingenting. Och i den mån någon enfaldig SÄTAB-nisse ännu befolkar Malmös gator, så vill jag endast rekommendera vederbörande: leta reda på en lämplig latrin, öppna locket och hoppa ner däri.
Avslutningsvis kan man fråga sig vad det är som gör att vi fotbollssupportrar blir så in i helvete rädda så fort diskussionen kring fotboll hamnar på en nivå som relaterar till det omgivande samhället.
Är det så att det plötsligt blir för komplicerat? Kanske kräver en sådan diskussion mer än vad vi har lust eller kapacitet till?
Lättare då att älta laguppställningar och drömvärvningar.
