From Russia with love
"Min hand skakar när jag tar fram meddelandet: ”1-1, Höiland.” Det var allt det stod, men det räckte långt. En skål och ett litet jubel".
En dag i Magnus Johanssons liv. Eller om ni så vill, två timmar i mitt liv som MFF-supporter. Orten är Moskva, platsen är ett alldeles för fint hotell för min ekonomi och jag befinner mig på dess restaurant med en borstj framför mig när första pipet från mobilen låter. Det har gått fyra minuter och GIF Sundsvall har gjort 1-0. Två fruktansvärt nervösa timmar har bara börjat.
Det har varit en kommunistgrå dag och några få envisa snökorn har fallit från himmelen. Kreml har besökts, vodka har inhandlats, den ryska kaviaren har jag avstått från (fyra-fem teskedar för 350 spänn är den inte värd). Jag och mitt sällskap har gått omkring och frusit som en isbjörn hade svettats i Sahara. Hemma var det nästan sommar när vi åkte och klädvalet har såklart anpassats efter detta. Big mistake. Men allt detta överskuggas av NERVOSITETEN (det är ju matchdag), av SPÄNNINGEN (det är ju matchdag) och JAKTEN PÅ DET FÖRSVUNNA INTERNETCAFÉET. Det är matchdag och det är omöjligt att finna en dator att låna/hyra. Hotellet har några stycken med internetuppkoppling men de är allihop upptagna av affärsmän som tycker sig ha viktigare saker att göra än att upplåta en till mig. Och när jag ser deras dyra kostymer och luktar deras överflöd av after shave inser jag också att de inte är mutbara. Jag är utan dator, det är bara att inse.
Som tur är har jag två vänner här hemma som lovat att bistå mig med resultat. Dagen innan har den ena förgyllt min tillvaro med det högst trevliga resultatet 1-0 till Örebro mot Djurgården. Idag är det den andres tur. Och som sagt, han ger mig 1-0 till Sundsvall efter fyra minuter när jag har den mest fantastiska skål borstj framför mig. Aptiten försvinner inte, men jag har genast lite svårare att koncentrera mig på samtalen som äger rum runt omkring. Jag ser matchscener för mitt inre, ser halva MFF ligga skadade efter påhopp från Sundsvall-spelare, jag försöker mig på tankekraft: Skoog gör mål, Skoog gör mål, Skoog gör mål…
Sen piper det inte mer. På ett bra tag. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men plötsligt sitter jag i hotellbaren i stället. På bordet framför mig har jag en öl. En god rysk öl. Mobilen ligger som klistrad i min hand och handen är svettig. Det piper från den. Jag tittar på en klocka på väggen och märker samtidigt att en välpudrad kvinna med höga klackar och ful handväska, och redo att ta emot mina pengar, sitter och blinkar åt mig. Hon hade lika gärna kunnat sätta sig bredvid Lenin i hans mausoleum och försöka sälja sin kropp, kanske hade hon till och med lyckats bättre där. Jag ser på klockan på väggen och inser att andra halvlek har startat för ett tag sen. 0-2 eller 1-1? Hjärtat bankar stenhårt och jag blir plötsligt rädd att kvinna redo att ta emot mina pengar kan höra mina hjärtslag och tro att hon verkligen har en chans att casha in några rubel i kväll. Min hand skakar när jag tar fram meddelandet: ”1-1, Höiland.” Det var allt det stod, men det räckte långt. En skål och ett litet jubel.
Ännu en öl åker in på bordet och en vodka därtill. Man får ta seden dit man kommer. Jag för några samtal, som jag idag inte kommer ihåg vad de handlade om, med mitt sällskap. Denne vet att världen inte räcker till under några timmar, vet om mitt intresse och min passion för Malmö FF. Har vett att ta hänsyn till detta. Pluspoäng i boken.
Sneglar försiktigt bort mot klockan och ser att kvinnan redo att ta emot mina pengar har lämnat byggnaden och jag ser också att matchen borde vara slut. I samma ögonblick piper det till igen: ”1-1 slut. Rättvist.” Jag förvånar mig själv med att känna mig rätt nöjd. Oavgjort känns okey, en förlust hade knockat mig och en vinst hade gjort att jag kanske skulle tömt minibaren.
I vissas öron låter det kanske jävligt knäppt, men uppe på mitt rum går jag senare genom varenda kanal på teven (BBC World, CNN, TVE, franska TV5, MTV, VH1, FashionTV, Eurosport, ett antal tyska och ännu flera ryska) och var och ens text-tvsida i hopp om att finna nån notis om att MFF spelat 1-1 mot GIF Sundsvall. Förgäves, vad trodde jag egentligen? Detta kan inte ens skylla på alkoholintaget, som avslutades i samma veva som matchen.
I morgon är det match igen. I Stockholm mot Hammarby. Inte heller denna match har jag möjlighet att se, men vad spelar det för roll. Jag befinner mig i Sverige. Jag har tillgång till en radio. Jag har tillgång till text-tv. Och det är, trots allt, inte så illa. Samtidigt kommer samma känslor, samma nervositet och samma spänning, att infinna sig, men jag kommer banne mig att sakna den fantastiska rödbetssoppan som matchmåltid.
