Kroons Kalorijakt (del 6) – Ett slag förlorat men kriget fortsätter
"Att banta och vara värvningsansvarig i en allsvensk förening kan i många fall vara ett Sisyfosarbete, men ger man upp väntar hjärtinfarkt och superettan så det gäller att kämpa på och våga tro på islossningen."
Ständigt dessa livets små krokben. Det som kändes så självklart och lätt är plötsligt så ofattbart svårt. När jag i november tappade sju kilon på en månad såg jag framför mig hur fettcellerna i en darrande hög framför mig ångerfullt skulle be om ursäkt för sitt parasiterande på den ädla Kroonska kroppen:
”Förlåt oss Herr Kroon, men er välbyggda lekamen var en för oss övermäktig frestelse. I blind dyrkan lade vi oss på Er och kunde inte släppa taget. I skam lämnar vi Er nu Herr Kroon.”
Men se, de där sju kilona har krympt till fem över helgerna och trots regelbunden löpträning och vettig kost kommer jag fan ta mig ingen vart!
Det är som den här bombjäkeln vi går och väntar på. Förhoppningarna finns där hela tiden, Hasse Borg gör vad som skall göras, men så händer lik förbannat ingenting. Stiltje, frustration och en ständig känsla av besvikelse.
Likaväl som man drömmer om att triumferande demonstrera det läckra sexpacket och den tajta stussen för Skånes strandbesökare i sommar vill man paradera framför bittra motståndarsupportrar med våra heta bombnedslag.
Ta Alvaro till exempel, den i nuläget hetaste ”Bombmannen”, han kallas Gud på Olympia. Skall vi starta ett interntips om vad han skulle kallas om han nu hamnar hos oss?
Eller Wigan-Johansson som enligt alla Blåränder endast kan tänka sig DIF i allsvenskan, vad sägs om han återförenas med sin gamle favoritcoach Åkeby? Hade vi tvingats avstå de glada och trevliga Djurgårdarna på Himmelrikets forum då? Ja, drömma kan man ju alltid.
Men ack, inget händer och trots alla ansträngningar känns både magrutor och värvningsbomber rätt avlägsna. Att banta och vara värvningsansvarig i en allsvensk förening kan i många fall vara ett Sisyfosarbete, men ger man upp väntar hjärtinfarkt och superettan så det gäller att kämpa på och våga tro på islossningen.
På måndag kommer jag att göra en eftergift till Åkebyfilosofin, nämligen att börja styrketräna. Jag hatar denna träningsform intensivt, men efter att ha studerat de senaste rönen har jag förstått att förbränningen ökar markant om man ökar muskelmassan, så i min desperation får jag väl försöka. I det längsta har jag hållit fast vid den sköna, harmoniska löpträningen, dock verkar jag ha nått vägs ände. Konditionen och tempot har blivit allt bättre, men midjemåttet har påverkats ytterst lite den senaste månaden.
Givetvis kommer jag fortsätta springa, men nu kombinerat med den förhatliga styrketräningen.
Lite trösterik är då tanken på att mina hjältar i MFF tvingas genomgå samma segdragna tortyr.
All träning är dock inte plågsam. Förra helgen fick Himmelrikets vilda bombhundar rastas i Kombihallen och alldeles bortsett från det härliga sällskapet av lagkamraterna fick man ju även slita rejält i tre five-a-sidematcher. I laget fanns såväl GI-bantare som slanka experter som tipsade om de mest hisnande dieter. Det känns som om jag ger det här med styrketräningen en chans först innan jag testar förslagen.
Hur som helst gav MFF Supports utmärkta turnering mersmak och jag hoppas att Himmelrikets stolta gäng kan återförenas till den stora cupen i sommar på Limhamnsfältet.
Låt oss hoppas att Kroon har tunnats av och att MFF leder allsvenskan vid det laget.
Om tre veckor skall MFF spela sin första träningsmatch och det är inte utan att man längtar. Frågorna är många. Hur ser unge islänningen Emil ut i matchspel, finns en nysignad Jari med som playmaker, står Sandqvist eller Asper, är våra nya ytterbackar heta, gör Skoog mål och framför allt: Är laget spetsat med en djävulsk bomb?
Jag kan inte låta bli att oroa mig lite för effekterna av bombsnacket. Får vi inget spektakulärt nyförvärv kanske missmodet sprider sig efter den senaste tidens upphetsning.
Vi måste se supervärvningen som en bonus, men vi måste också våga tro. Utan att bli självmordsbenägen om bomben aldrig briserar uppmanar jag alla MFF-vänner att envist tro och hoppas att föreningen faktiskt har de muskler som krävs för att signa de stora namnen.
Den uppslutningen bäddar för ett positivt sug runt MFF som i sin tur gör det lättare för Hasse Borg att ro hem storförvärven.
Själv måste jag fortsätta tro på mitt viktminskningsprojekt hur segt det än tycks te sig i nuläget. Tappar jag tron och slutar att sikta högt får jag inse att jag blir en fetlagd man redan innan jag är fyrtio år.
Tappar vi tron på Malmö FF:s förmåga att göra bra spelaraffärer sprider sig missmodet till sponsorerna och då hamnar vi i ett tufft läge.
Kanske är ett slag förlorat men kriget fortsätter, ge inte upp hoppet.
