Trender, tendenser & sånt - Himmelriket mitt i veckan
Himmelrikets fjöle & krabbsaltare No. 1, Micke Möller, skannar av sorlet i MFF-land.
Och Bech åker på turné med det danska ligalandslaget, och nätar två gånger mot Singapore. Kul att han hittar rätt igen – verkligen kul.
Sen hade det förstås varit extra kul om han började näta för Malmö FF med. Någon gång då och då i alla fall.
Och vår storstjärna Litmanen har i dagarna kommit upp i 100 landskamper för sitt Finland. Den nye förbundskaptenen Roy Hodgson gav honom förtroendet i träningsmatchen mot Sydkorea, och alla är nöjda och belåtna: Litmanen själv och Roy Hodgson förstås. Också Hasse Borg är tillfreds och Sören Åkeby förväntansfull. Och forumets Litmanen-sekt jublar i högan sky.
Och visst, 100 landskamper är inte dåligt. Inte alls.
Sen hade det förstås varit extra kul om han också spelat matcher med Malmö FF. Någon gång då och då i alla fall.
Och enligt mff.se stannar Afonso Alves i klubben. ”Afonso är fullt fokuserad på Malmö FF och ser fram emot kommande säsong”, heter det bland annat.
Och visst har jag hackat och gnällt på denne vår elegante brasilianare emellanåt. Visst har jag kläckt ur mig diverse otidigheter och svordomar. Icke desto mindre dansade jag runt i köket med min son (så fick han vara med igen!) när jag insåg att det faktiskt inte blir någon affär med den där mediokra holländska klubben.
För hur man än vänder och vrider på det så finns det inte många spelare (om ens någon?) av Afonsos kaliber i Allsvenskan. Att han sen emellanåt spelar som om han gick på lugnande är en annan sak.
Och det har spekulerats i oändlighet om Bomben. Vem kan det vara? Är han en klassisk nummer tio? När kommer han? Vad kostar han, vad äter han till middag, vilken storlek i skor kan han tänkas ha, gillar han Depeche eller Dire Straits, vad anser han om Harold Pinters nobelpris osv.
Bomben – denne närmst mytiske gestalt som skall befria oss alla från våra tvivel, som skall lyfta laget mot nya höjder och ingjuta mod och självtillit i pågarna. Som skall ösa in mål och skoja bort motståndarna som om det vore den mest naturliga sak i världen. Bomben – Diego Maradona och Jesus i samma person.
Så har det hållit på, dag ut och dag in, månad efter månad. Men inte briserade någon bomb i år heller. Inte ens ett sketet tomtebloss gnistrade till i mörkret.
Men det var kul så länge det varade. Eller kanske inte?
Och så förkunnar Malmö FF att Åkeby-epoken är här. Epok, ni vet: era, milstolpe, tidevarv… En benämning som i sig är ett löfte, åtminstone i mina öron.
Hur som helst, att redan nu betecknas i sådana termer är min själ inte illa pinkat. Åkeby har trots allt inte hunnit med så mycket mer än ett träningsläger i Sydafrika. Därutöver har han introducerat lite nya träningsmoment samt förordat gemensamma måltider nere på Kulan.
Men det säger givetvis mer om oss än om Åkeby. Vi vill, ja vi vill så mycket och så gärna. Och vill vi bara tillräckligt mycket så blir det kanske så till sist också.
För det är så vi funkar. Vi behöver något att tro på. Och då kan till och med spelarnas pulsklockor och Kulans urkokta pasta bli ett tecken på att något stort är på gång.
Avslutningsvis säger jag som vår spanske vän "quini": Aupa Malmo! Blahimmel Yksel!
