Dagen efter...
"Det finns inga giltiga ursäkter. Det guldspel vi hade hoppats på ser i ögonblicket istället ut som piss och lort. "
Med Prahl på läktaren, kaos på banan och en enfaldig clown utklädd till domare kunde matchen mot Hammarby knappast sluta på annat sätt: två sketna straffmål i baken, och en andra halvlek där MFF:s spel i långa stunder kändes lika upplyftande som pest, kolera och ond bråd död.
Visst kan man hävda att domaren Mikael Nyström (som förövrigt borde ställas inför domstol) gjorde vad han kunde för att sänka MFF, och visst kan man hävda att Hammarbys spelare i vanlig ordning trillar omkull och kvider till sig frisparkar så fort de får en chans. Det finns förmodligen ett tiotal andra argument som på samma sätt försöker förklara varför det gick så snett. Men den trista sanningen är att det inte finns några förmildrande omständigheter. Det finns inga giltiga ursäkter. Det guldspel vi hade hoppats på ser i ögonblicket istället ut som piss och lort.
Det är svårt att sätta fingret på vad det är som brister. För det är ju inte bara dåligt.
I första halvlek fungerade spelet bra. De ljusblå hittade varandra över hela banan, och skapade ett par kvalificerade chanser. Även om Hammarby hela tiden stack upp med långa djupledsbollar så var defensiven trygg, och det kändes som om MFF hade viss kontroll över spelet. Helt logiskt så nätade Marcus Rosenberg efter omkring tjugo minuter. Resten av halvleken fortsatte MFF någorlunda stabilt, trots Bakircioglüs straffkvittering i slutminuten.
Vad Prahl och spelarna sedan sysslar med under pausvilan vet jag ingenting om. Kanske bläddrar Skoog i en tidning, Yngvesson fixar med hästsvansen, Majstorovic kollar börsen och resten av truppen sms:ar med fruar, flickvänner eller andra beroende på läggning och intresse. Under alla omständigheter faller spelet fullständigt samman i andra halvlek. Mittfält och försvar backar alltför djupt på egen planhalva och står i princip ovanpå varandra i höjd med den egna straffområdesgränsen. I vanlig ordning hamnar anfallarna ett par mil bort utan möjlighet att utföra något vettigt. Snart börjar åter de chansartade långbollarna att vina genom luften – vi har sett det förr – och kvaliteten på MFF:s spel sjunker till en nivå som gör en gråtsjuk.
Att Hammarby till slut avgör matchen på en horribel straff är naturligtvis förbannat irriterande, men har liksom ingen betydelse. Som matchen utvecklades skulle de antagligen ha vunnit ändå. Med eller utan Nyström och den visselpipa han fick i julklapp.
Jag tror det är här som skon klämmer. MFF har svårt att föra spelet i nittio minuter, och när motståndarna väl tagit kommandot så spelar det ingen roll hur mycket MFF än anstränger sig för att komma tillbaka in i matchen. Alla försök känns ansträngda och förutsägbara, spelet blir statiskt och uppgivet. Inte ens spelarna själv tycks tro på sina möjligheter. Det är dessvärre en hållning jag känner igen från många av förra årets matcher.
Förvisso måste det finnas plats för misslyckanden. Men om de upprepas gång på gång verkar det som om ingen tar tillvara på den erfarenhet och lärdom de ger. Då mister till och med en förlust sitt värde.
Ibland blir jag rädd och tänker att det kanske i själva verket är oförmåga vi ser. Kan det vara så illa, tänker jag och känner mig alltmer modlös, att vi – guldkandidaterna från Malmö – helt enkelt inte är bättre än så här.
Kan det vara så illa att vi skall glädjas åt enpoängare mot ett lag som Sundsvall?
Kan det vara så illa att vi skall behöva gömma oss bakom en massa ursäkter varje gång vår oförmåga avslöjas?
Jag vet inte vad det är som gått snett, men troligen är det lagets tillstånd, mentalt och moraliskt, som återspeglas i det vi ser på planen just nu. Jag hoppas innerligen att det vänder snart.
Det enda du och jag kan göra är att gå på nästa match och fortsätta sjunga, kriga och älska. Hur jävla dumt det än kan verka.
