Blåvitt föll efter en stark första halvlek

13726 besökare hade trotsat de mörka molnen och tagit sig till Stockholms stadion, för att se de svenska mästarna möta de mesta mästarna från Göteborg.

Blåvitt, för dagen med ett 4-4-2, spelade i sina grå/röda borta tröjor och om det inte hade varit för Bosse Johansson hade nog många fler tänkt på den gamla härliga verbala kängan ”Gråvitt”, som vi inte helt oförtjänt fått stå ut med under tidigare år.

Noterbart till gårdagens startelva var att den irrationelle dribblern Hans Blomqvist inte spelade från start och att man istället valde att låta Mild avverka sin första allsvenska match för säsongen. Matchen började som så ofta med att lagen kände lite på varandra, det verkade vara ganska halt på planen och ställningskriget inleddes försiktigt med långbollar från vardera lag under de första minuterna.

Spelet blev bättre och bättre för varje minut som gick och efter tre-fyra minuter skapade Martin Eriksson, efter samarbete med Sebastian Johansson, en målchans där avslutet kunde varit mycket bättre. Föga överraskande satte Isaksson igång ett kontringsanfall för Djurgården, där Arneng var nära att spräcka den blåvita nollan.

Man märker ganska snabbt vart Djurgården ville få matchen, direkt efter varje blåvitt anfall sökte man ytorna mellan Blåvitts försvar och mittfält, där kvicke Andreas Johansson ständigt var ett orosmoment genom sitt fina driv med bollen. Till en början såg det ganska mörkt ut för IFK Göteborg som såg passiva och oroliga ut. Sebastian Johansson hade hitintills inte genomfört en enda glidtackling och det om något är en väckarklocka gällande beslutsamhet och hårdhet på planen. I just detta läge visade Mild vägen och genom ett av hans adelsmärken: ”knäglidtackling”, där han liksom viker in fötterna och kommer med knäna först mot bollen, inledde han en mycket bra period i blåvitts spel. Detta resulterade även till att Sebastian drog på sig sitt obligatoriska (men tveksamma?) gula kort i den 37:e minuten och missar nästa match.

Man stressade Djurgårdarna till misstag, lugnade ner det böljande spel som Djurgårdarna är specialister på och hade mer eller mindre kontroll på händelserna till undantag för de farliga anfallen på blåvitsvänsterkant där Babis Stefanidis allt för många gånger fick slå sina farliga låga inlägg. Precis som tidigare var det Djurgården som hade bollinnehavet, men istället för att kontra och skapa farliga numerära överlägen i anfallen, så slog man mest meningslösa bollar bakom blåvitts backlinje, som ofta studsade iväg på det hala gräset och hamnade hos Bengan. Blåvitt skapade mer utav det mindre bollinnehavet och Crossa hade både ett och två tillfällen där han borde gjort sitt första allsvenska mål för kamraterna, även om han i det övriga spelet utan boll hade klara problem att hävda sig mot Djurgårdens försvarare. Förhoppningsvis lär han sig att spela fysiskt inte innebär att använda armarna, utan att gå in med kroppen i närkamperna.

En annan som hade problem att hävda sig var Källström. Bedrövlig var en underdrift under den första halvleken där han vid ett tillfälle bjöd våran Crossa på en målchans genom att vara lite väl nonchalant i bollbehandlandet. Även förmågan att söka röda kort i motståndarlaget, höll i sig. I en närkamp med varnade Sebastian slänger sig Kim och sträcker upp det berömda benet i luften, skrikandes som om det vore brutet på två-tre ställen. Men Kim lyckades inte ens övertyga domaren i den första halvleken och var liksom filmningen, pinsam.

Detta var ett utav de främsta skälen till att Djurgården hade klara problem under den första halvleken och man hoppades att det skulle hålla i sig i den andra. Blåvitt gjorde inga byten i halvtid, men man såg att Diallo värmde upp vid sidan om planen.

Andra halvlekbörjade inte där den första slutade, istället var det ett oerhört piggt Djurgården och/eller ett oerhört passivt IFK Göteborg. Målchanserna radades upp från 08:erna och det stod klart att dom tidigt ville punktera matchen. Ett fåtal spelare stod upp, men Sebastian och framförallt våran nr 10 visade upp sig från sin bästa sida. Sällan har jag sett Martin så tjurig som han var under den här matchen och det märktes att han inte tänkte vika ner sig.

Han har blivit klart bättre i närkampspelet och var väl den av blåvitts anfallare som vann flest nickdueller och den spelare som slog flest öppnande passningar under matchen.

Mitt i Djurgårdspressen och bollinnehavet, var det nu IFK som stack upp och kontrade. Oftast genom Jonas och Martin, där Dorsin och Jonas rök ihop ett antal gånger under matchen.

Fem minuter in i halvleken sparkas Martin ner på högerkanten utanför straffområdet och Johan Arneng får matchens andra gula kort. Frisparken därefter är bra och Jimmys inlägg var värd ett bättre öde. Det är trots detta Djurgården som har de flesta och de bästa chanserna så här långt in i den andra halvleken. Bengan och försvaret visar prov på bra samarbete och individuell skicklighet. Dennis som under den första halvlek gjorde ett mindre stabilt intryck, spelade på det stora hela upp sig under den andra halvleken.

I den 60:e minuten går Crossa ut och Mamadou Diallo får hoppa in. Hans första ingripande blev en offside och därefter såg han mest ut att lunka omkring. Övriga laget fick mest jaga boll och man förstår att det är jobbigt att möta Djurgården som likt en maskin arbetar ner motståndarlaget, som mest får jaga boll.

Trycket växte allt starkare och Bengan fick gång efter annan bekänna färg, den höga pressen man hade i första halvlek var som bortblåst, såg ut som om orken verkade tryta.

Ett djurgårdsmål låg i luft och det kom genom ett misslyckat inlägg utav Johan Elmander i den 70:e minuten, efter att IFK försvaret slarvat och inte fått bort bollen.

Luften gick ur mig på läktaren och det samma verkade ha inträffat på planen, bara Antonsson, Martin och Sebastian stod upp och försökte. Sandklef som skar av mycket på vänsterkanten i den första halvleken, fick kämpa febrilt för att hålla undan för Djurgårdarna. Det såg hopplöst ut, när Big Mama presenterade sig som målskytt i den 75:e minuten.

Sandklef spelar en boll på djupet där Diallo hamnar i duell med Patrik Eriksson-Ohlsson. I en kamp där båda drar och sliter i varandra, visar ”Big Mama” att han har både styrka och snabbhet. Han sliter sig förbi sin försvarare som faller och driver in mot mål där han visar kyla. 1-1 och hela laget + bortasektionen jublar. På pressläktaren sitter man och förundras över målet och över hur enkelt det såg ut när han tog sig förbi försvararen.

Målet förändrade matchbilden i det avseendet att spelarna började stå upp lite bättre mot Djurgårdsanfallen som var många och farliga, det förändrade även Diallos löpvilja utan boll.

I den 84:e minuten så sker det som fått mig att ligga sömnlös denna natt, Bosse byter ut Mild. Om det finns någon spelare i Sverige eller inom svensk fotboll genom modern tid som det inte lönat sig att byta ut när man är tillbaka pressad och spelar för en poäng, så är det ”Tjalle”. Övriga IFK spelarna verkade vara lamslagna och bara hoppades på slutsignalen, istället blev det mål för Djurgården. 2-1 Detta en minut efter att Håkan lämnat planen.

Matchen var förlorad och det visste samtliga spelare, Sebastian Johansson byttes ut och in kom Långås. Det bytet är också diskutabelt, men även en signal på att matchen var förlorad. Efter tre minuters övertid gör Djurgården ytterligare ett mål.

Ett typiskt avslut på en mycket bitter avslutning utav matchen.

0 kommentarer