Får vi fira 50 på söndag?
Rubriken har mindre med matchen mot IFK Göteborg att göra än innehållet i texten. Fast vad är de 50 vi kan få fira?
”Efter regn kommer solsken” är ett klassiskt uttryck. Ett uttryck som passade väldigt bra under tisdagen.
Det gråtrista ruskvädret lämnade långsamt Stockholm och ersattes av en härlig kvällssol. Det var dock inte kvällssolen som bländade denna afton. Det var Djurgården andra halvlek.
Det står redan nu, efter fem spelade matcher, klart att Djurgården anno 2003 är minst lika bra som fjolårets guldlag. Frågan är om inte laget till och med är bättre. För trots att nyckelspelaren Kim Källström blandat fenomenala passningar med snedsparkar upp på läktaren har Djurgården tagit poäng och öst in mål. 14-2 på fem matcher är lite bättre än bra.
Mot IFK Göteborg höll Kim Källström stundtals ”Oxelösundsklass” i den första halvleken. Bollarna spreds över hela Stadionborgen, och Kim menade efter matchen att han lika gärna kunde ha blivit utbytt. Nu blev han inte det, och det är något både han och vi på läktarna skall vara glada för.
Efter paus fick vi nämligen se Kim Källström hålla ”Kim Källström-klass”. 2-1 målet var underbart att skåda. Med stödjebenet skickade han upp bollen i krysset bakom Bengt Andersson. När Kim inte hamnar för långt bak i banan är han och Djurgården mycket svårstoppat.
Djurgårdens andra halvlek var mycket bra. Redan från start trampade laget gasen i botten. Andreas Johansson hittade sina postioner och gjorde sin bästa havlek hittills i årets allsvenska. Nian, eller centern, Johan Elmander stångades och sprang längst fram. Han tillhörde lagets främsta spelare redan i den första halvleken, men närmare mål än ett stolpskott kom han inte då. I den andra kom den välförtjänta utdelningen. Ett snyggt, men slumpmässigt, mål.
När Djurgården nu på söndag möter Enköping kommer Johan Arneng inte att vara med. Tre gula kort innebär att han är avstängd. Nyförvärvet har kommit in mycket bra i Djurgårdens spel. En bra balansspelare som spelar precis så enkelt, klokt, och tråkigt som en spelare i hans position skall göra. Här har Djurgården gjort ett kap.
Innan matchen hölls en tyst minut för de två djurgårdssupportrar som tragiskt lämnade oss förra helgen. En minut som var så underbart tyst, värdig och hedrande. Ett stort tack till de tillresta IFK-supportrarna som skötte sig extremt exemplariskt under denna stund. Annars så är det mer en regel än ett undantag att en och annan onykter fårskalle skall försöka göra sig hörd och lustig.
De första fem minuterna var sångfria. Det kändes för en stund som om Stadion var mer eller mindre tom. Efter en kraftfull ”Full Fart Framåt – Håll Tätt Bakåt” kom även solen symboliskt fram.
Motståndarna IFK Göteborg bör också nämnas. Kan man hacka på lag som spelar defensiv och destruktiv fotboll så skall man även berömma de som försöker spela bra. IFK kom till Stadion och gjorde ett försök. De var nära att lyckas. Med sin höga press på Djurgårdens försvar fick de laget ur balans. I den andra halvleken orkade de inte så emot längre, men publiken fick i alla fall se en riktigt bra fotbollsmatch. Jag tror inte att någon i Göteborg sörjer Stefan Lundins flytt till gnällbältet.
Drottning Silvia gästade Stadion för att ta emot en check på 1,2 miljoner insamlade childhoodkronor. Jag reagerade dock mest på att en del av det svenskaste vi har, Kungahuset, efter över trettio år i Sverige pratade så dålig svenska.
Vi kan även notera att Djurgården i och med segern mot IFK Göteborg varit före ”mäcktiga” AIK i tabellen i 49 raka allsvenska omgångar. Får vi fira 50 på söndag?